Boken är förvisso färdig, men jag är långt ifrån färdig med mitt skrivande.

Här kommer min nyaste novell den heter:

I slutet av existensen.

Det handlar om en kvinna som funderar på meningen med hennes liv och hur livet förändras när man förlorar kärlek.

Lämna gärna en kommentar.

I slutet av existensen.

Hon tar det första blosset på cigaretten.

Den gråa röken fyller hennes lungor och hon kämpar för att inte börja att hosta.

Hon är fast besluten att röka hela paketet.

När hon lämnar köksbordet ska det ligga tjugo fimpar kvar på köksbordet för att vittna om hennes sinnestillstånd.

Den första cigaretten tar slut.

Den andra är lite svårare men hon lyckas.

Men när hon tagit exakt nio bloss på den tredje börjar hon att hosta.

Hon hostar så att hon får tårar i ögonen och när hostan slutligen avtar märker hon att tårarna fortfarande faller.

Hon vänder sina gröna ögon mot köksbordet, två fimpar och en halvrökt cigarett möter hennes blick.

En tunn strimma rök ringlar fortfarande ifrån cigaretten som aldrig blev mer än halvrökt.

Hon blir förvånad när känslan av misslyckande plötsligt väller över henne.

Känslan för henne tillbaka två, tre dagar. 

Känslan för henne tillbaka till dig.

Hon sluter ögonen och genast är det ditt ansikte som framträder i mörkret.

 En blandning av kärlek, besvikelse och en djup smärta griper tag i henne och hon öppnar ögonen igen.

Men endast för att mötas av ett regnigt fönster och ett näst intill helfullt cigarettpaket.

Hon vet inte var idén om cigaretterna kom ifrån.

Hon röker inte, det har hon aldrig gjort.

Men ändå låg det ett paket röda prince i hennes jackficka när hon steg innanför dörren igår.

Det var en halvtimme sedan hon satt sig ned och öppnat paketet.

Hon tar upp den halvrökta cigaretten som fortfarande ryker och tar ännu ett bloss.

En timme senare ligger det tjugo fimpar på köksbordets slitna duk.

Hon trodde att hon skulle finna en känsla av lugn och nöjdhet över att ha nått sitt mål men det enda hon känner är ett fruktansvärt illamående.

Hon hinner precis fram till vasken innan hon kräks.

Tårar blandas med den halvsmältna maten och hon känner hur all ork rinner ur henne, långsamt glider hon ned på golvet.

Hon vet inte hur länge hon sitter där, kanske är det minuter, kanske är det timmar. På avstånd hör hon hur telefonen ringer.

Hon rör sig inte.

Verkligheten knackar på och hon orkar inte bemöta den.

Hon sluter ögonen igen.

En sista gäll telefonsignal når hennes öron sedan blir det tyst, så när som på regnet som smattrar mot fönstret.

Illamåendet drar sig sakta undan och lämnar plats åt tomheten.

Det finns inte mycket som skulle kunna få henne att resa på sig, kommer hon fram till när hon letar djupt inuti sig själv, för att hitta en mening med att lämna sin plats på köksgolvet.

Hon känner hur hon välkomnar det svala, hårda golvet.

Hon drar med händerna över det, känner sprickorna mellan träplankorna.

Det är som att det enda väsentliga just nu är att få sitta kvar, lyssna till regnet och bara andas.

Därför är det just det hon gör och för varje andetag minskar illamåendet.

Hon tänker på cigaretterna, att de faktiskt är skapta för att gå upp i rök.

Hon ler för sig själv.

Hon känner en samhörighet med dem.

Vissa kom helt enkelt till för att sluta att existera.

Hon ser plötsligt ditt ansikte framför sig igen.

Hon skakar på huvudet.

Nej, inte du.

Du föddes för att berika världen med din skönhet.

Rosor är vackra, men de har taggar, sa du till henne innan du gick.

Hon tänker på det nu.

Stora, tysta tårar smyger sig ned för hennes kinder.

Hon tänker på hur sant det är och hon inser hur mykcet du liknar en ros.

Lika vacker, lika förföriskt väldoftande och med samma ljuva oskuldsfullhet.

Men det var dina taggar som skadade.

Lika lätt som rosens taggar lockar fram bloddroppar lika lättt har du för att få tårar att falla om man kommer dig för nära.

Det var det hon gjorde.

Hon kom för nära.

Du var som en ljuslåga.

Hon var som en nattfjäril.

Inte lika vacker som de andra fjärilarna men med samma längtan efter värme.

Men hon blev bränd.

Hon hade kunnat dö om hon inte försökt att leva.

Hon öppnar ögonen igen och frågar sig själv varför.

När hon tänker på hur livet är utan dig kan hon inte förstå sina försök att fortsätta att leva.

Hon tänker ännu en gång på cigaretterna.

De kan hoppas, be för att mänskligheten ska sluta att röka.

Men det är slöseri med kraft, för oavsett vad som händer så kommer att förbli cigaretter.

De är skapta för att gå upp i rök.

Hon sluter ögonen igen, kanske är det likadant med henne.

Kanske föddes hon för att uppleva brännhet kärlek men kanske är det även så att det är meningen att hon sedan ska sluta att existera.

Hon tar ett djupt andetag och reser sig sakta upp.

 Hon vänder blicken mot fönstret, det regnar fortfarande men solen har börjat att gå ned.

Hon går in i badrummet, tänder taklampan och fyller upp vatten i badkaret.

Innan hon släcker lampan igen vänder hon blicken mot badrumsfönstret där en nattfjäril fladdrar emot det kalla glaset.

Hon ler och släcker lampan.

Hon kliver i badkaret och lägger sig med vatten upp till hakan.

Hon sluter ögonen och ser ditt ansikte framför sig ännu en gång innan hon glider ned under ytan.

Nu har en av mina noveller filmatiserats.

Den går att se på youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=F4UuxBwNGIY

Det är några nära vänner till mig som filmat och regisserat filmen, som en av filmerna i deras slutprojekt i årskurs tre på gymnasiet.

Det är jag som läser novellen och det är även jag som är skådespelerska.

Hoppas ni tycker om den lika mycket som jag. :)

 Här kommer min sista novell.

Ja, den sista för den här boken i alla fall.

Verklighetsprocessen är nu färdigställd! :)

 Hoppas att du tycker om den sista novellen i den här boken.

Här kommer den:

Silvernyckeln

Jag lägger nyckeln i hans öppna handflata.
Han sluter fingrarna om det lilla, svala, silverfärgade föremålet och möter min blick för första gången på flera minuter. Hans gröna ögon är fulla av sönderslagna drömmar och blänker utav tårar. Jag ser tillbaka med hjärtat fyllt av iskall smärta och känner en tomhet som långsamt utplånar varje känsla av värme och lycka jag har i mig, en tomhet som förlamar.

Han tar sats, öppnar munnen men det kommer inga ord.
Jag förstår mer än väl, det finns inga ord kvar att säga och den vetskapen gör mer ont än tomheten. Utanför lägenheten har solen börjat att gå ned. Jag vänder bort blicken från sorgen i hans ögon och betraktar skymningen.
Himmelen påminner mig om en ung förälskad kvinnas kind, lika oskyldig och lätt rodnande.

Jag kan känna hur hans blick smeker över mitt ansikte och stämningen i rummet blir gradvis allt svårare att uthärda. Alla besvikelser, krossade framtidsplaner och all smärta gör luften tung och plötsligt känner jag att jag får svårt att andas. Jag vet att jag borde gå, att jag borde ta farväl och lämna lägenheten men jag gör inte ens en ansats till att röra mig.

Jag står kvar med tusen tankar i huvudet och en miljon frågor i hjärtat.
Jag tänker på nyckeln, den lilla silverfärgade nyckeln som för bara någon minut sedan låg i min hand. Nu ligger den i hans, den har kommit hem igen. Det var hans nyckel så varför känns det så tomt? Hur kan en nyckel göra så ont?

Jag frågar mig det om och om igen. Men det är en onödig fråga för jag vet redan svaret.
Det är inte föremålet som gör ont, det är innebörden.

När jag, för ett halv år sedan, tog emot nyckeln och för första gången kände dess svala tyngd i min handflata fick jag en del utav honom.
Jag fick en plats i hans hem.
Det hem jag nu står i och om några minuter ska lämna.
Mina saker är redan ihop packade och kartongerna står hemma hos min syster.
Hon hade öppnat ytterdörren, betraktat mig med sina varma bruna ögon och hållit upp den åt mig när jag kom dit med den första kartongen. Jag behövde inte säga någonting hon förstod ändå på samma sätt som jag förstod att jag fick stanna när hon höll upp dörren åt mig.

Jag blundar, stänger ute både solnedgången och dig.
Jag vill inte tänka  på framtiden. Jag vill inte tänka på att jag ska hem till min syster, lägga mig i hennes gästrum och inse hur ensam jag blivit.
Jag vill inte inse att när jag lämnar den här lägenheten lämnar jag det vackraste som någonsin hänt mig.

Det är väldigt lätt att vänja sig vid att ha kärlek i sitt liv.
Det är så otroligt lätt att bli beroende av den.

Det är den vackraste av droger.
Beroendeframkallande och  ljuv viskar den vackra lovord i ditt öra och oavsett om du är medveten om det eller inte så faller du handlöst.

När kärleken sedan lämna dig, tar den med sig både skrattet och lyckan.
Ensam kvar står du med en medveten tanke starkare än något annat,
Du kommer aldrig att bli den du var.
Du kommer aldrig att glömma kärleken.
Du kommer, i resten av ditt liv, att söka efter den och försöka återfå den.

Förlusten gör ondare än något annat och det är en smärta som knappt går att genomlida.

Det är den smärtan jag känner i hjärtat just nu.
Den iskalla, svidande smärta som jag inte förstår hur jag ska orka bära.

Jag öppnar ögonen igen, vänder mig mot dig och möter din blick.
I dina ögon ser jag samma smärta.

Om igen frågar jag mig hur vi kunde hamna här.
Men jag får inga svar, det finns inga svar att hämta hos mig.
Jag vet att svaret inte heller ligger hos dig.

Det finns inget svar, det finns bara liv.
Det finns bara två personer i en lägenhet.
Med samma smärta och med samma längtan.
Längtan efter kärleken.

Det finns bara en solnedgång, det finns bara våra andetag.
Det finns bara fyra ögon fulla av tårar, två hjärtan fulla av sorg.
Det finns bara ett avsked och ett farväl.

Det finns bara en silvernyckel.

Den här novellen är min nyaste och även en av de allra tyngsta.

Den är väldigt berörande och kan vara jobbig att läsa.

Hoppas att du tycker om den...

Jag går in i mitt rum, släcker lampan och faller ned på sängen.

Där ligger jag sedan med blicken fäst i taket, omgiven utav ett massivt beckmörker.

Lyssnar till ljudet utav tystnad och det enda ord som viskas i mitt huvud.

”Varför?”

Tänk om jag hade ett svar, tänk om jag kunde resa mig upp, tända lampan, möta min blick i spegeln och se svaret i mina nötbruna ögon.

Men det går inte, det vet jag redan, det är därför jag ligger här, i sängen.

I mörkret.

Jag vill inte såras mer, jag vill inte skadas, jag vill inte blöda.

Blöda ur både hjärtat och armarna.

Men vad ska jag göra?

Jag känner mig som en fjäril, en fjäril man försökt att fånga…

Skadat vingen på…

och lämnat kvar…

Men med bruten vinge så att den måste fortsätta livet på marken, och de små, små stenarna river upp djupa, djupa sår i den vingklädda, färggranna, skadade varelsen…

tills den slutligen är så indränkt i rött blod att den inte längre kan röra sig…

skadad och ensam i ett hav av rött…

döende…

ensam…

Död.

Men stenarna är inte riktiga, de är egentligen bara ord…

Men de är lika vassa och lika skadliga…

Varför kan du inte bara inse det?

Varför kan du inte bara inse hur mycket jag skadas?

Du vill inte se, det är min enda förklaring, för om du insåg vad det är du gör mig till skulle du aldrig kunna leva med dig själv.

Jag vänder blicken mot mitt fönster det är nästan lika mörkt därute som härinne, med en skillnad, där ute finns ingen skadad fjäril.

Kanske en frusen, det är ju ändå november.

Jag sluter ögonen.

”November… Då finns det ju inga fjärilar.. Det vet ju alla, ibland är jag bra dum i huvudet.” tänker jag och ser genast för min inre syn hur tusentals fjärilar fladdrar över snöbetäckta gator mitt i gamla stan.

Det skulle vara en vacker syn, men helt fel.

Som att åka till Sahara och se en flock med isbjörnar.

Jag öppnar ögonen igen.

Och blinkar… sen blinkar jag igen, tjugo gånger i rask följd.

Varför?

Jag vet inte, jag gör sådär ibland, oförklarliga konstiga saker, kanske är jag knäpp.. Psykiskt störd..

Kanske har du rätt..

Jag borde aldrig berättat om Elise…

Det är det jag döpt henne till, min skyddsängel, det är hon som sitter vid min sida och håller om mig när rakbladet smeker min hud…

Det är hon som ber mig hämta det, för hon vet att det hjälper.

Att känna det lena, varma blodet rinna längs mina armar dövar omvärlden en stund…

Dövar alla skrik om hat, otillräcklighet, obesvarad kärlek.. och svek..

Världen är så otroligt mörk.. svart…

Jag vänder blicken mot taket och mörkret igen..

Mitt rum är som världen, mörk..

Ingen förstår mig.

-         Sluta skada dig själv, förstår du inte hur destruktivt det är?

Alltid är det samma ord… Destruktiv.. Skadlig.. Farlig.. Dödlig..

Men det är inte så det är, det är världen som är destruktiv.

Det är världen som är marken och orden och människorna som är de små vassa stenarna.

Blodet och Elise är himlen.

Det är där jag vill vara, fladdra omkring på hela vingar, långt ifrån stenar och hård ogästvänlig mark.

Det är inte jag som inte vill ha världen, det är den som inte vill ha mig.

Du fanns där, ett tag, men du gick.

Var finns tilliten?

Var finns förmågan att se?

Förmågan att förstå?

Förmågan att älska?

Stenar tycker inte om fjärilar, för de föraktar det bräckliga och de vet att de aldrig kommer att kunna flyga likt fjärilen…

Avundsjuka och hat…

Det är Destruktivt.

Inte Elise och det varma lena röda…

Det du och resten av världen inte förstår är att det är de sår ni gör som skadar mig, de sår som får mitt hjärta att blöda, de sår som långsamt äter upp mig inifrån..

Eller ja, skulle kunnat göra det om inte Elise fanns…

Elise och hennes vackra vingar av stål.. Vassa stålvingar som skär och släpper ut det varma blodet..

Och med allt det varma, lena röda… som rinner ur min kropp.. följer era ord med och resten utav världens vassa, destruktiva stenar.. det röda tar med sig dem.. och när jag sedan går in i duschen och betraktar det ljusrödfärgade vattnet som dansar kring min kropp så är jag äntligen där, uppe i himlen och svävar… men endast ett kort tag.. min kropp är envis, den drar mig tillbaka igen..

Jag gråter och Elise håller om mig, viskar sakta att en dag ska jag kunna lyfta och sväva…

I oändlighet.

Ett leende letar sig fram i mitt ansikte.

Jag sätter mig upp i sängen och betraktar mitt mörker.

Men så hör jag hur telefonen ringer, jag reser mig sakta och går genom mörkret fram till telefonen på andra sidan av rummet.

-         Hej, säger du innan jag hinner öppna munnen.

-         Hej… min röst är låg.. ”vad vill du?”

-         Jag har funderat över det där du sa tidigare…om .. Lisa..

-         Elise, avbryter jag och hör hur mitt tonfall plötsligt blir avvaktande och vasst.

-         Just det… Elise.. Ja, jag har i alla fall… Ja, hittat en person som jag tror skulle vara bra för dig.. Han heter Rikard, han har lång erfarenhet i.., här tystnar du lite, tar sats.. Ja, i psykvärlden.. med och prata och så..

-         Menar du att jag hör hemma i psykvärlden? Min röst låter metallisk och jag känner hur de små, små stenarna blir decimeter stora och river och kastas mot min ömtålighet.

-         … Jag skulle kanske inte uttrycka det så men.. ja…

Jag inser plötsligt att det är en viktig skillnad med en sten och en fjäril, en fjäril kan ha förmågan att se, det har aldrig en sten.

Du kommer aldrig att förstå, jag behöver inte psyket, jag behöver Elise och någon som ser mig.. ser mig som hon.. jag trodde att det var du.. men jag hade fel..

Jag släpper telefonen.

Den faller i golvet med en duns.

Mina ögon vandrar runt i mörkret och jag hör din röst, avlägsen ifrån telefonen..

Du ropar,

 jag lyssnar inte…

Jag vänder min blick mot sängen och då ser jag henne, Elise…

”Jag älskar dig, hela dig nu, du måste få ut giftet”, viskar hon till mig och jag lyssnar.

Jag går fram till skrivbordet, hittar det jag söker och letar mig fram till sängen, jag behöver inget ljus, Elise håller min hand och hjälper mig.

”Jag älskar dig, följ med”, viskar hon och håller om mig..

Och det varma, lena röda strömmar längs mina armar och färgar mina lakan röda..

Jag känner hur det Destruktiva drivs ut ur min kropp…

Och plötsligt är jag i himlen igen… Svävandes…

”Kom”, Elise fortsätter att viska och jag vet, att mina vingar är starka nog nu för att göra det.

Så det är det jag gör, jag följer med…

Nytt år... Ny novell..

Ja, nu kommer den, min nyaste novell - Regnsbågs ögon.

Den handlar om att finna sig själv och om att våga se världen med nya ögon.

Varsågoda...:

Regnbågs ögon

Lena svarta sammetsfjärilar.

Min värld har alltid varit svartvit.

Olika nyanser utav grått.

Med i dina ögon ser jag alla färger,

i dina ögon finns regnbågen.

Du kanske tycker att kärleken är röd och att lyckan är lika ljust gul som solskenet.

Men sanningen är att alla känslor är ett virrvarr av färger.

Regnbågen, ja, jag säger det för regnbågen är randig, man kan se alla färger tydligt var för sig men ändå är de tillsammans.

När jag ser in i dina ögon är det så mycket lättare för mig att kunna känna varje enskild känsla.

Jag har dem alla inom mig.

Men istället för att flyga omkring och färgas till svarta sammetsfjärilar behåller varje fjäril sin egen unika färg och då plötsligt kan jag få grepp om mina känslor.

Jag skulle så gärna vilja förklara det för dig, men jag hittar inga ord.

Hur ska jag kunna få dig att förstå det stora i att du gett mig alla färger tillbaka?

Att du hjälpt mig att hitta tillbaka till känslor jag sedan länge förlorat...

Det finns inget som är så tröstlöst som att falla igenom ett grått mörker.

Utan en enda färg att sätta sitt hopp till.

 Utan en enda vacker ljus färg att försöka stanna upp fallet med.

Du har gett mig det.

Du har gett mig möjligheten att stanna upp och känna efter.

Du hjälper mig, du stannar upp mig och hindrar mig ifrån att rusa genom livet, genom min egen existens.

Min värld har alltid varit svartvit men på senaste tiden har jag hittat fler och fler färger, dina ögon har visat mig vägen, visat mig hur jag ska hitta tillbaka till dem.

För tre dagar sedan stod jag utomhus och dansade i regnet, efter ett tag fick dropparna färger.

Jag skulle vilja berätta det för dig, hur det känns att dansa i ett glittrande hav av färger.

Men jag kan inte, inte med ord.

Men mina ögon kan.

När jag ligger i din famn i det svaga skenet ifrån stearinljuset på nattduksbordet och lyssnar till regnet som smattrar mot förnstret, så berättar jag, utan ord, hur det skulle kännas att vara där ute och dansa.

Och dina ögon, leende och regnbågs glittrande viskar tyst att du vet.

Viskar att jag alltid kommer att kunna vara därute och dansa i regnet bara jag vågar se, öppna mina ögon och se alla färger.

För varje färg visar en del utav mig och det finns inget som kräver mer mod än att se sig själv.

Min värld har alltid varit svartvit, men sedan kom du, med ett varmt hjärta och regnbågs ögon och såg mig, lät mig se mig själv genom dina ögon.

Min värld är inte längre svartvit, jag har lärt mig att se de svarta sammetsfjärilarna som de verkligen är, små unika delar av mig och när jag lärde mig att hitta mina känslor hittade jag mig själv och alla färger igen.

Och jag kommer alltid att dansa i det glittrande, färgsprakande regnet, idag.. imorgon..alltid...

Nu var det ett tag sedan jag lade upp någon novell här...

Men ja, lite ideér börjar kläckas... Det är på G nu...

Har även en redan skriven novell jag funderar på att lägga upp här...

Men ja, vi får se... :)

Jag ska sätta mig ned och skriva lite på min "middagsidé" ... :)

Ha en underbar helg och lucia!

/ Felicia

Detta är min nya novell, det är inte den sista, men den heter det. :)

Du förstår när du läser den.

Hoppas att du kommer att tycka om min novell.

Den är skriven ur ett helt annan perspektiv än vad jag gjort förut, men ja, den kom till mig, bad om att bli skriven och ja, här är den:

Det sista.

Det första jag ser när jag slår upp mina ögon är dina slutna ögonlock.

På mindre än en sekund är jag skräckslagen.

Men så uppfattar jag en rörelse i ögonvrån.

Jo, du andas.

Din bröstkorg höjs och sänks.

Du lever.

Mina blå ögon tåras av lättnad.

Ännu en dag.

Jag vet inte varför men på något sätt så vet jag att det är om natten du kommer att lämna mig.

Du skulle aldrig lämna mig på dagen, mitt i allt ljus och allt liv.

Men om natten då kan du smyga dig undan i skuggorna.

Men du ligger här.

Varm, levande och andandes.

Jag vänder blicken mot sängbordet och väckarklockan, 04.00

Jag tar ett djupt andetag och mina blå ögon letar sig tillbaka till dig igen.

Jag älskar dig men jag hatar ditt hjärta.

Ditt hjärta som bestämt sig för att inte slå längre än i tjugosju år.

Det är nu bara ett halvår kvar till din tjugosjunde födelsedag och läkarna befarar att du aldrig får uppleva den.

Varför?

Sex små bokstäver som aldrig lämnar mig ifred.

Men just nu är det inte viktigt, det enda som verkligen betyder något är att du fortfarande andas, att ditt hjärta gett dig ännu en dag.

Jag stryker handen försiktigt över din kind.

-         Åh, herre gud vad jag älskar dig…viskar jag och känner hur en tår letar sig ned för min kind.

Det är en tår av sorg men även en tår av lycka, så länge du finns i mitt liv har jag en anledning att le.

Du slår upp dina ögon, din gröna blick möter min och du ler.

Jag försöker att inte tänka på att jag i framtiden kommer att vakna upp utan ditt leende.

Men det är svårt, har man vaknat med något så vackert som du i snart tio år, blir det en omöjlighet att försöka förstå.

-         Är du hungrig, älskling? Jag har en oro i rösten, jag hör själv hur desperat jag låter vilket gör mig arg. Jag vet att du försöker att äta men det var tre dagar sedan du fick i dig något annat än yoghurt nu så jag kan inte låt bli att fråga.

Du ser på mig med den där outgrundliga blicken du fått de senaste månaderna, den blick som avslöjar att du är på väg bort, det är som att du vet miljoner saker jag inte har en aning om och som jag aldrig kommer att få veta. Den där blicken skrämmer mig. Men samtidigt inte, för på något sätt så invaggar den mig i en trygghet som viskar att det i alla fall är en av oss som vet vad som sker.

- David, känn, säger du, tar min hand och lägger den på din bröstkorg.

Jag kan känna ditt hjärta slå, fyra centimeter under min hand kämpar det vidare.

Jag fortsätter att möta din blick, dina ögon, allvarliga, bevakande och underbart gröna ser de tillbaka på mig.

-         Än lever jag, David, din röst är lågmäld och med en så kärleksfull underton att jag ännu en gång blir tårögd.

-         Prata inte sådär Moa, älskling, säger jag och ger dig en lätt kyss på pannan. Trycket av din hand över min blir plötsligt lite hårdare.

-         Älskling, sanningen är inget vi kan leva utan, den hittar oavsett vad vi tror och det här är vår sanning. Förneka den inte, snälla David, förneka inte mig.

Jag vill protestera men det är ingen idé, du har rätt, jag vaknar varje dag med samma iskalla rädsla i bröstet men när jag märker att du fortfarande andas så kommer min längtan fram.

Vackra falska längtan, som viskar ljuva ord i mitt öra och gör mig döv för sanningen tills den slutligen slår mig i ansiktet varje gång du hostar eller inte vill äta utan bara ligger i sängen och försöker att hålla dig vid liv.

Då inser jag hur lite tid vi har, men istället för att ägna mig åt den tid vi har gör jag upp stora planer som är alltför smärtsamma för att ens tänka på, men jag tvingar mig. Jag ligger vaken om nätterna och funderar över hur våra barn kommer att se ut. Vad vårt första egna hus kommer att kosta. Hur vacker du kommer att vara i din brudklänning.

Jag vill be dig att leva, jag vill ge dig mitt hjärta så att du kan få uppleva allt det vackra i världen, allt det vackra vi lovat varandra att se tillsammans.

-         David…

-         Ja, säger jag och märker att jag blundar.

-         Kommer du ihåg första gången vi träffades? Att jag blev så arg för att du gick in i mig så att jag spillde ut allt mitt kaffe…

-         Men så såg du upp och där stod jag med panikslagen uppsyn och kaffefläckar över hela min vita skjorta… fyller jag i, minns och ler.

-         Ja, och då försvann all ilska, plötsligt blev jag förlägen… vilket du snabbt lade märke till och sa något om att köpa mig nytt kaffe…

-         Men det hela slutade med att vi satt hemma hos mig hela kvällen, pratade och slutligen blev det för sent för dig att gå hem… jag öppnar mina ögon och möter din blick igen, du ler och jag ler tillbaka.

-         Att tappa det där kaffet var fan det bästa jag gjort, du skrattar till och drar ned mig mot dig. Kyssen sänder vågor av värme genom min kropp. Jag känner hur du slår dina armar runt omkring mig och kramar mig hårt. Jag kramar tillbaka och för en sekund existerar ingenting annat än våra andetag och dina händer över min rygg. Men efter en liten stund känner jag hur du spänner dig, jag sätter mig upp i sängen och du börjar att hosta. Det är en hosta som skär i hela mig, jag förstår inte hur du kan andas under de där hostattackerna. Jag reser mig ur sängen och går och hämtar ett glas vatten, när jag kommer tillbaka sitter du på sängkanten med huvudet mellan dina knän. Jag ger dig glaset, du tar emot det och dricker i små, små klunkar. När glaset är urdrucket ger du det till mig igen. Du vänder dina ögon mot mig, fortfarande lika gröna, fortfarande lika vackra men med en matthet som säger mer än vad jag vill se. Du kommer inte att få se nästa soluppgång.

-         Mitt hjärta, säger du och blir askgrå i ansiktet men strax får du tillbaka din naturliga hudfärg igen. Mitt hjärta, upprepar du och lägger dig långsamt ned i sängen.

Jag nickar bara, ”jag förstår vad du menar. Det är nu sanningen kommer ikapp, men jag ska inte förneka den, det lovar jag dig.” Tyst för mig själv mumlar jag detta inom mig om och om igen när jag sätter mig ned bredvid dig och lägger en hand på din panna. 

-         Moa, var inte rädd, viskar jag men samtidigt som orden kommer över mina läppar inser jag att det är jag som är rädd.

Det är det jag vetat sedan vi fick beskedet, det här är något du vet, djupt inom dig, du har redan förstått vad det innebär. Vetskapen får mig att darra till, du känner det och lägger en hand över min.

-         David, vad som än händer inatt, glöm inte, mer säger du inte men jag förstår.

-         Hur ska jag kunna glömma? Säger jag och ler ett svagt leende mot dig.

Jag ser att du ler.  

-         Kom hit, viskar du, och sluter ögonen.

Jag lägger mig ned bredvid dig, tar dig i min famn och håller dig.

Känner hur kärleken till dig andas i varje fiber av min kropp.

Jag låter mina ögon smeka över ditt ansikte.

Dina vackra höga kindben, de torra men fylliga läpparna, den mjuka lena huden som pendlar mellan vitt och askgrått, det lockiga, mjuka håret som ramar in ditt ansikte.

-         Moa, jag älskar dig och jag kommer aldrig att glömma. Jag vet att du alltid finns hos mig, min röst är på gränsen till ohörbar men du nickar svagt.

Jag har legat med din kropp i mina armar en miljon gånger sedan vi fick beskedet om ditt hjärtfel, men aldrig har döden varit så påtaglig. Aldrig har jag  känt det jag känner nu.

Rädsla, blandat med kärlek, hat blandat med sorg och samtidigt lättnad för att du ska slippa plågas, alla känslor jagar igenom mitt medvetande och blandas ihop till en förvirrad, otydlig massa. Jag ser på dig, där du ligger i min famn och andas. Du andas oregelbundet, men du andas.

Jag vänder blicken mot taket och sedan tillbaka till dig igen.

Plötsligt blir allt tyst.

Du andas inte längre.

I en sekund som känns som timmar.

Men precis när jag tänker tanken som jag så länge bävat inför.

”Nu finns du inte längre.”

Så andas du in.

Du andas ut.

Och drar ännu ett andetag.

Det sista.

 En ny text... Jag tror inte att den kommer att stanna på den här bloggen, men jag lägger upp den sålänge, tills jag färdigställt novellen jag skriver på för tillfället. Skrev lite som jag gjorde i Ödets Dotter, men inte alls med samma känsla. Jag skrev mest för att jag har dessa rader i mig av någon anledning och de behövde komma ut.

Texten känns lite förvirrande dock...

Men men, vi får se! :)

Skriv gärna en rad eller två om du har några synpunkter på denna text...

Här kommer den:

Ett leende…

Det var det jag fick, det var det som fick mig att välja.

Länge stod jag med ett ben på livets sida och en på dödens nattsvarta marker.

Men du fick mig att välja.

Och jag valde livet.

Jag valde att fortsätta att andas.

Har du levt med ångesten?

Har du vaggats tills sömns av den lena men brännande famnen hos ångesten?

Drömt långa ändlösa drömmar utan mening men alla med en underton av grått...

Att gå men en fot i dödens rike är att ständigt famla i mörker.

Jag andades men utan att få luft.

Jag log men med smärta.

Var fanns du?

Bredvid mig…

En varm hand i mörkret...

Lugna trygga andetag.

Lämna mig inte.

Lämna mig aldrig.

Du lovade, med en röst som spunnet socker men med en fasthet i blicken som hindrade mig ifrån att falla.

Sekunder…

Minuter…

Timmar…

Tid, tid, tid…

Andetag.

In.

Ut.

In.

Jag vill leva.

Jag vill dö.

Mitt liv.

Mitt val.

Salt.

Tårar…

Har du levt med tårar ständigt fallande?

Har du levt med en smärta i varje leende?

Har du levt?

Jag finns…

Men lever jag?

En fot i döden.

En fot hos dig.

Vilken fot lägger jag tyngden på?

Du säger att det inte är viktigt.

Du säger att oavsett tyngdpunkt så håller du mig.

Varma händer.

Iskall smärta.

Jag vill tina.

Jag vill tinas upp.

Jag vill spräcka isen som täcker mitt hjärta.

Jag vill att det ska slå fritt.

I mina ögon har jag aldrig varit värd något.

Men du har alltid sett det värdefulla i mig.

Jag har aldrig förstått att man kan se en människa på så olika sätt.

Jag har alltid sett mig själv som en andra hands människa.

Jag brukar se människor som små klockor.

Vi reagerar på saker i vår omgivning och likt klockorna ljuder vi när vinden griper tag i oss

och sätter vår värld i gungning.

Jag är en silverklocka.

Det är vad jag ser.

Jag ser en andra hands vinnare.

Du ser inte vad jag ser.

Du ser guld, jag ser rost.

Ge mig dina ögon, ber jag.

Låt mig se det vackra i världen.

Låt mig se all värme i de glittrande solstrålarna.

Du ler, tar min hand och håller den mot ditt hjärta.

Dunk dunk.

Dunk dunk.

Det slår för dig, älskling, säger du och ler.

Ett varm leende som sprider sig som solsken i hela min kropp och i hela mitt sinne.

Och då ser jag.

Med all den kärlek och lycka som flyger som stora röda fjärilar i mig så ser jag.

Jag ser mig.

Det var du som såg, såg mig för den jag verkligen är.

Och nu kan jag äntligen göra likadant.

Du fattar min hand och hjälper mig.

Med ännu ett leende, men den här gången på mina läppar, lämnar jag de nattsvarta marker jag smugit kring, i hela mitt liv.

Tillsammans med dig går jag helt över till livets sida.

Ett leende.

Det var det jag fick, det var det som fick mig att välja.

Länge stod jag med ett ben på livets sida och en på dödens nattsvarta marker.

Men du fick mig att välja.

Och jag valde livet.

Jag valde att fortsätta att andas.

Alla människor bär på en skönhet.

Det gör även jag.

Tack för ditt leende, tack för att du fick mig att välja.

Tack för att du fick mig att inse att…

Jag är en silverklocka utav gediget guld.