Hur ska jag kunna förklara för dig hur det känns när jag inte ens kan formulera det inför mig själv?

Jag erkänner att jag är livrädd, det är en stor del utav det.

Jag vågar helt enkelt inte låta mig känna efter.

Det känns som att jag ska falla ned i allt min svarta smärta då.

Väl nere på botten är det svårt att bli upphittad och räddad igen.

Jag vill inte leva i mörkret.

Om jag bad dig beskriva färgen svart, men bara genom att andvända alla andra färger, skulle du lyckas då?

Det är så det känns, tusen ord men inget som stämmer in.

Ibland tror jag att jag föddes med min smärta.

Den skär, skriker och viskar omvartannat, kräver min uppmärksamhet.

Jag vill inte ge den det, jag vill inte falla.

Jag tror att jag skulle klara det med dig vid min sida, men jag kan inte forma orden som krävs för att du ska förstå och att sträcka ut handen känns som en överväldigande kraftansträngning.

Jag hör dina andetag.

Lugna och djupa.

Jag försöker koncentrera mig på dem, skjuta mörkret åt sidan.

Men i tystnaden är det omöjligt.

Rummet vi ligger i är nästan lika mörkt som min smärta, men det är en annan nyans av svart.

Mitt svarta känns som svartgranit.

Jag lägger händerna över ansiktet trots att det är så mörkt som det kan bli i rummet.

Under mina händer kan jag känna tårarnas långsamma dans nedför mina kinder.

Att vara ensam i sällskap är en av de tyngsta känslorna att bära.

Jag ligger här i mörkret med tårar som rinner nedför mina kinder, tre decimeter ifrån dig.

Men min smärta isolerar mig.

Du skulle lika gärna kunna ligga i ett annat rum.

Din närvaro tröstar mig, men den tar inte bort smärtan.

Jag brukar tänka min smärta som en cancerknöl, en ond smärtsam knöl som långsamt släcker mitt liv.

Skillnaden är att jag inte har ett vaccin mot mitt mörker.

På något sätt måste jag ha somnat för jag vaknar av att solen sticker mig i ögonen.

Det första jag ser när mina ögon vant sig vid ljuset är ditt leende.

Dina ögon, varma och kärleksfulla ser på mig med en glimt av oro.

Jag inser att jag måste somnat med smink, något jag brukar när smärtan helt tar över och jag inte kan fokusera på något annat än att inte försvinna in i mörkret.

Jag blickar tillbaka mot dig, öppnar munnen och säger ett ord:

- Cancerknöl, sedan vänder jag mig bort ifrån dig och drar upp knäna till hakan.

Varför jag vänder dig ryggen är en fråga jag inte har ett svar på.

Men det är många frågor som rör mig jag står svarslös inför.

Jag vet att du krigar med dig själv, ska du gå eller sitta kvar och försöka.

Jag hoppas att du inte väljer att lämna mig här, trots att jag vet att det inte kommer att hjälpa att du stannar.

Jag vill bara inte känna att du går.

Du sitter kvar.

Jag ligger i samma ställning i en tid lika lång som evigheten.

Kanske jag inte ens andas längre, vad vet jag.

Jag känner bara hur den svarta knölen växer tills det inte känns som att det finns någonting kvar av mig längre.

Bara hundra procent smärta.

Plötsligt känner jag hur du försiktigt, försiktigt vänder på mig.

Jag ligger med ansiktet mot dig.

Naken.

Synlig.

Du kanske inte kan förstå hur det känns att falla i massivt mörker.

Men du vet vem jag är.

När du ligger här och ser på mig.

När du ser mig rakt i ögonen, utan att skygga inför den smärta som pulserar genom min kropp, känns det som att du öppnat en dörr.

Kanske kan jag överleva detta, trots allt.

En öppning i mörkret, en liten glimt av ljus.

Jag börjar vandra mot dörren.

Det kommer att ta lång tid, kanske år.

Men när jag kommer fram, vet jag att du kommer att stå där, redo att visa mig ett liv utan smärta.

Det är värt att vänta på.

För första gången på veckor känner jag hur ett litet leende bryter ut i mitt ansikte.

Du ler tillbaka.