Länge sedan jag skrev, men nu är kreativiteten och orden tillbaka.

Här är min nyaste novell och som vanligt är den inte självbiografisk utan har bara kommit till mig.

Varsågoda:

Insikt

Insikt.

Den slår mig, rakt i magen.

Med en iskyla som sprider sig i hela min kropp.

Insikt.

Inget är vad jag trott det vara.

Inget är längre tryggt.

Mattan har dragits bort under mina fötter.

Att sväva i en dimma, en kall, mörk, dimma.

Så känns den.

Insikten.

Jag blundar, frammanar ditt ansikte.

Ser hur dina gröna ögon skiftar i brunt.

Vet jag ens vem du är?

Har jag bara ljugit för mig själv?

Jag sätter mig på sängen, tystnaden är bedövande.

Luften tung av frågor.

Hur hamnade jag här?

När slutade du att vara den jag väntade på.

Den jag längtat efter.

Den jag alltid vänt mig till.

Insikt.

Du är inte längre allt.

Frågan är om du någonsin varit det, eller om jag bara klamrat mig fast vid den kärlek jag trott mig finna i dig.

Smärta.

Jag sluter ögonen igen.

Försöker minnas känslan av att dra handen över din kind.

Försöker att frammana ömheten.

Men den uteblir.

Det finns ingen ömhet.

Bara en svag känsla av förlust.

Tänk alla tårar jag fällt över dig.

Tänk alla ord du yttrat, som smugit sig in under huden och ätit upp mig inifrån.

Tänk alla gånger jag längtat efter en kyss, en kram, en kärleksfull blick.

Tänk alla önskningar, allt hopp, alla brustna drömmar.

Efter allt jag gjort för dig.

Efter allt vi gått igenom…

.. sitter jag här, i det svaga månljuset, på sängkanten, med en insikt.

En insikt om att jag låtit dig gå.

Det är dags att leva mitt liv nu.