Bara Jag

Tårarna vill inte sluta att falla.

Smärtan ger inte vika.

Mina ögon är rödkantade av gråt.

Men jag kunde inte bry mig mindre.

Det gör så ont.

Det gör så jävla ont.

På ett sätt är detta precis det jag vill.

Men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.

Jag kan inte tänka mig en dag

eller en natt

utan dig.

Om du inte fanns, vem vore jag då?

Jag har alltid vandrat hand i hand med kärleken.

Nu står jag plötsligt med handen i fickan.

Det känns tomt.

Tomt och stort.

Svart.

Det svartnar för mina ögon.

Ensamhet.

Är det bättre att leva i ensamhet än ovisshet?

Kanske, men det gör så ont.

Det finns ett val i tveksamhet.

Ensamhet är definitivt.

När jag blundar ser jag dina blåa ögon.

Lugnet sänker sig över mig.

Tills jag öppnar mina ögon igen.

Då är den där.

Avgrunden.

Jag kan inte andas.

Det enda jag hör är ditt namn.

När jag ser mig om för att se vart ljudet kommer ifrån, inser jag att det är jag som viskar.

Gång på gång.

Hur kan detta ens vara i närheten av verklighet?

Hur kan världen vara en sådan mörk och kall plats?

Avgrund.

Hur ska jag kunna leva utan dina andetag, utan dina varma händer som söker mig i natten?

Hur ska jag kunna andas, när tårarna rinner nedför mina kinder.. in i min mun och hotar att dränka mig..

Jag tänker tillbaka på kärlekar jag lämnat.

Jag överlevde.

Varför skulle jag inte överleva även denna?

Mina ögon förblir öppna.

Öppna mot världen.

Kanske innebär detta, endast att jag måste lära mig att leva med mig själv?

För utan mig, skulle jag aldrig överleva.

Men just nu känns det omöjligt att göra det utan dig.

En dag kan jag kanske se tillbaka på det här, känna hur hjärtat fortfarande slår.

Men just nu, kännes det bara omöjligt.

Jag tar ett andetag.

Luften är iskall, den klöser mot mina lungor.

Min kropp gör uppror.

Jag gråter, kämpar, viskar och förlåter.

Varför måste allt förändras?

Jag ville bara leva med kärleken.

Jag ville bara vandra, hand i hand med kärleken.

Men verkligheten kom ikapp.

Så nu står jag här.

I mörkret, med rödkantade ögon och en smärta som kväver.

Ensam.

Men jag har alltid mig själv.

Jag måste våga.

Jag blundar, frammanar mina egna ögon.

Möter mig själv och tar ett kliv.

Ett kliv ensam.

Ett kliv utan kärleken.

Ett kliv mot min rädsla men också mot min räddning.

Nu är det bara jag.

 En glad novell, det känns bra såhär när våren är på ingång! :)

Den heter:

Livslust

Det kittlar i magen.

Jag ser mig om och ser bara möjligheter.

Till skratt.

Till lycka.

Till nya vackra minnen.

Leendet på mina läppar är stort

och äkta.

Solen glittrar ikapp med mina ögon och hela världen ligger framför mina fötter.

Min blick smeker sig över hus, människor och smältande snöhögar.

Ett och annat ansikte framträder i mängden och mitt leende besvaras med samma känsla, glädje.

Jag vill dansa

jag vill vara ute hela natten i alldeles för höga klackar

jag vill skratta med människor jag inte vet namnet på

jag vill lägga mina sista pengar på en läcker klänning

jag vill smaka på mat jag aldrig vågat förut

jag vill lyssna på alldeles för hög musik och hoppa runt som en galning

jag vill umgås med människor jag inte träffat på länge

jag vill sitta vid en bar och dricka en riktigt dyr drink, med sugrör

jag villa äta choklad till middag

jag vill ligga på en gräsmatta mitt i natten och kolla på stjärnor

Jag vill resa

jag vill

jag vill

jag vill

Jag vill njuta av livet.

Det är min tur nu.

Jag ser på människor med nya ögon, istället för främlingar ser jag nya vänner.. nya upplevelser..

Världen är en spännande plats och jag blir pirrig i magen av alla möjligheter.

Det känns som att kliva ut ur en fängelsehåla och för första gången på evigheter få känna sommarlent gräs under sina fötter.

Leendet på mina läppar blir bredare, jag sätter mig ned på en bänk.

Det är egentligen lite för kallt, men alla förväntningar gör mig yr i huvudet.

Jag känner mig så otroligt fri.

Det ligger en rädsla i allt detta nya, men det är en skräckblandad förtjusning över det också.

Det är en rädsla inför förändringar, men en sak vet jag,

Jag är inte ensam.

Jag har massa människor som finns för mig och som jag finns för.

Därute finns det ännu fler, vem vet hur många vänner jag ännu inte mött..

Detta är första dagen på resten utav mitt liv.