Du och Jag

Jag vill skrika.

Högt, och rakt ut.

Jag är så vansinnigt lycklig.

Jag tänker på dig.

Ingenting annat spelar någon roll.

Det är bara du.

Jag ser in i dina nötbruna ögon och känslan som sprider sig i min kropp är lika varm som din blick.

Du får mig att vilja vara mitt bästa jag.

Jag kan inte ens räkna hur många leenden jag haft på läpparna sedan jag träffade dig, jag vet bara att det kommer att bli många fler.

Du får mig att känna mig så stark.

Så levande.

Jag ser mig själv, genom dina ögon, och jag älskar det jag ser.

Kan knappt minnas när mina ögon senast glittrade så, jag vet bara att de inte kan sluta glittra nu.

Jag tar tag i dina händer och blir genast alldeles pirrig i magen.

Du är så fin att jag blir knäsvag.

Du ger mig alla känslor på en och samma gång.

Kärlek,

Förväntan,

Trygghet,

Ömhet,

Lycka.

Och så otroligt mycket mer ändå…

När du lutar dig fram och trycker en lätt kyss mot mina läppar känner jag det i hela kroppen.

Du är allt jag vill och någonsin velat ha.

Du är underbar.

Jag vill skrika,

högt och rakt ut,

så att hela världen hör,

att jag älskar dig.

Nu är det du och jag.

Den näst bästa

Du har inte hennes gröna ögon.

Inte heller hennes sneda leende eller hennes korta röda naglar.

Men du finns.

Du är varm och trygg i natten.

Men visst tänker jag tillbaka.

Saknaden är stor och krävande.

Den lämnar mig inte ifred.

Och jag vet.

Jag vet att det är orättvist mot dig.

Men du har inte hennes höga skratt.

Hennes vansinniga sätt att köra bil.

Eller hennes mjuka läppar…

Men du finns.

Du säger att du vill ha mig och dina ögon som brinner i natten håller mig svävande ett tag.

Du finns och du hindrar mig från att falla.

Men när jag fyller mina händer med ditt blonda hår så tänker jag på hennes chokladbruna.

När jag ser ditt leende hör jag hennes skratt.

Ibland undrar jag om du ser.

Om du vet.

Jag erkänner inte.

Men jag förnekar inte heller.

Jag lever i en tystnad.

Jag lever i en känsla av att jag nöjer mig.

Vi var ute igår.

Du beställde en corona.

Det var hennes favorit öl.

Även ute så påminns jag om henne.

Min lägenhet är en kyrkogård av krossade drömmar.

En begravningsplats av minnen.

Jag tänker på henne.

Försöker att stänga tankarna ute och rikta dem mot dig.

Men jag vet..

…att du alltid kommer att vara…

Den näst bästa.

Var ett tag sedan jag skrev denna novell, kanske två veckor.. Men nu kommer den upp. Lämna gärna en kommentar.

Sommarnatt

Jag lyssnar till ljudet av regnet som smattrar mot fönstret.

Mina andetag är lugna och djupa.

In genom näsan och ut genom munnen.

Tankarna ilar runt, men de är diffusa och jag får inget grepp om dem.

Jag låter dem vara, låter dem fara som de vill.

Jag nöjer mig med att lyssna till regnet och känna hur bröstkorgen höjs och sänks i takt med mina andetag.

Imorgon är det en ny dag.

En ny dag med nya upplevelser som sedan kommer att bli nya minnen.

En tanke börjar ta form, men när jag skänker den lite av min uppmärksamhet smyger den undan igen.

Jag sluter ögonen.

Ljudet av regnet blir tydligare.

Det vilar en tomhet i rummet, men för första gången i mitt liv känns det inte hotfullt.

Det känns snarare hoppfullt, som en möjlighet.

En möjlighet att fylla den med vad jag vill.

Det är jag som målar mitt liv, väljer vilken stig jag ska gå.

Jag väljer inte mitt öde, men jag kan välja hur jag ska handskas med det.

Jag har ingen aning om var du är.

Men underligt nog känns inte heller det hotfullt.

Det känns lugnande.

Du är där du är och jag är här.

I en stor dubbelsäng, sänkt i mörker och omgiven av regnets smattrande.

Jag öppnar ögonen igen.

Två lysande ögon möter mina i mörkret.

Ett leende kommer över mina läppar.

Jag märkte inte att hon kom in i rummet.

Ljudlöst tassar hon fram till sängen, hoppar upp i en enda vig rörelse och lägger sig tillrätta mitt på min mage.

Jag sluter ögonen igen.

”Vad behöver man mer än detta” tänker jag.

I mörkret, i regnet, med en varm kattkropp på magen och hela själen fylld av ett lugn.

Jag vet att det är min tur nu.

Ingenting känns hotfullt.

Det finns inget jag måste, inget som kräver, viskar och tvingar.

Bara regn... mjuk päls...

 … och jordens långsamma snurrande som vänder natten mot dag.

Jag är tillfreds.

Äntligen, efter dagar och nätter av frågor, tankar och långsamma, plågsamma vågor av ångest…

Kan jag slutligen ligga här, i mörkret…

Tillfreds.

Jag vet inte vem du är ännu.

Men jag väntar på dig.

Jag vet inte hur länge jag kommer att vänta, jag vet inte om jag kommer att veta att det är du första gången jag ser dig.

Men jag vet att du kommer att vara min framtid och det är det jag känner en sådan förväntan inför.

Jag känner mig så ensam.

Men det kommer att gå över.

Du kommer att komma, jag vet bara inte när.

Men jag längtar efter dig.

Jag längtar efter att veta vem du är.

Att vara nära.

Att kunna dela all kärlek och alla minnen.

Jag tänker på dig.

På framtiden.

Tills du kommer ska jag ta hand om mig själv och prioritera mitt liv.

Jag älskar någon annan just nu.

Du finns inte ännu i mitt liv.

Jag behöver tid att sörja.

Att komma över.

Att gå vidare.

Men dagen kommer då vi möts.

Dagen då det blir ett vi är en dag att vänta på.

Bara Jag

Tårarna vill inte sluta att falla.

Smärtan ger inte vika.

Mina ögon är rödkantade av gråt.

Men jag kunde inte bry mig mindre.

Det gör så ont.

Det gör så jävla ont.

På ett sätt är detta precis det jag vill.

Men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.

Jag kan inte tänka mig en dag

eller en natt

utan dig.

Om du inte fanns, vem vore jag då?

Jag har alltid vandrat hand i hand med kärleken.

Nu står jag plötsligt med handen i fickan.

Det känns tomt.

Tomt och stort.

Svart.

Det svartnar för mina ögon.

Ensamhet.

Är det bättre att leva i ensamhet än ovisshet?

Kanske, men det gör så ont.

Det finns ett val i tveksamhet.

Ensamhet är definitivt.

När jag blundar ser jag dina blåa ögon.

Lugnet sänker sig över mig.

Tills jag öppnar mina ögon igen.

Då är den där.

Avgrunden.

Jag kan inte andas.

Det enda jag hör är ditt namn.

När jag ser mig om för att se vart ljudet kommer ifrån, inser jag att det är jag som viskar.

Gång på gång.

Hur kan detta ens vara i närheten av verklighet?

Hur kan världen vara en sådan mörk och kall plats?

Avgrund.

Hur ska jag kunna leva utan dina andetag, utan dina varma händer som söker mig i natten?

Hur ska jag kunna andas, när tårarna rinner nedför mina kinder.. in i min mun och hotar att dränka mig..

Jag tänker tillbaka på kärlekar jag lämnat.

Jag överlevde.

Varför skulle jag inte överleva även denna?

Mina ögon förblir öppna.

Öppna mot världen.

Kanske innebär detta, endast att jag måste lära mig att leva med mig själv?

För utan mig, skulle jag aldrig överleva.

Men just nu känns det omöjligt att göra det utan dig.

En dag kan jag kanske se tillbaka på det här, känna hur hjärtat fortfarande slår.

Men just nu, kännes det bara omöjligt.

Jag tar ett andetag.

Luften är iskall, den klöser mot mina lungor.

Min kropp gör uppror.

Jag gråter, kämpar, viskar och förlåter.

Varför måste allt förändras?

Jag ville bara leva med kärleken.

Jag ville bara vandra, hand i hand med kärleken.

Men verkligheten kom ikapp.

Så nu står jag här.

I mörkret, med rödkantade ögon och en smärta som kväver.

Ensam.

Men jag har alltid mig själv.

Jag måste våga.

Jag blundar, frammanar mina egna ögon.

Möter mig själv och tar ett kliv.

Ett kliv ensam.

Ett kliv utan kärleken.

Ett kliv mot min rädsla men också mot min räddning.

Nu är det bara jag.

 En glad novell, det känns bra såhär när våren är på ingång! :)

Den heter:

Livslust

Det kittlar i magen.

Jag ser mig om och ser bara möjligheter.

Till skratt.

Till lycka.

Till nya vackra minnen.

Leendet på mina läppar är stort

och äkta.

Solen glittrar ikapp med mina ögon och hela världen ligger framför mina fötter.

Min blick smeker sig över hus, människor och smältande snöhögar.

Ett och annat ansikte framträder i mängden och mitt leende besvaras med samma känsla, glädje.

Jag vill dansa

jag vill vara ute hela natten i alldeles för höga klackar

jag vill skratta med människor jag inte vet namnet på

jag vill lägga mina sista pengar på en läcker klänning

jag vill smaka på mat jag aldrig vågat förut

jag vill lyssna på alldeles för hög musik och hoppa runt som en galning

jag vill umgås med människor jag inte träffat på länge

jag vill sitta vid en bar och dricka en riktigt dyr drink, med sugrör

jag villa äta choklad till middag

jag vill ligga på en gräsmatta mitt i natten och kolla på stjärnor

Jag vill resa

jag vill

jag vill

jag vill

Jag vill njuta av livet.

Det är min tur nu.

Jag ser på människor med nya ögon, istället för främlingar ser jag nya vänner.. nya upplevelser..

Världen är en spännande plats och jag blir pirrig i magen av alla möjligheter.

Det känns som att kliva ut ur en fängelsehåla och för första gången på evigheter få känna sommarlent gräs under sina fötter.

Leendet på mina läppar blir bredare, jag sätter mig ned på en bänk.

Det är egentligen lite för kallt, men alla förväntningar gör mig yr i huvudet.

Jag känner mig så otroligt fri.

Det ligger en rädsla i allt detta nya, men det är en skräckblandad förtjusning över det också.

Det är en rädsla inför förändringar, men en sak vet jag,

Jag är inte ensam.

Jag har massa människor som finns för mig och som jag finns för.

Därute finns det ännu fler, vem vet hur många vänner jag ännu inte mött..

Detta är första dagen på resten utav mitt liv.

Så mycket större

Iskyla.

Det är det jag känner när jag ser orden du skickat.

En iskall besvikelse, rakt i hjärtat.

Jag stänger av mobilen och tårarna börjar att tränga fram.

Ilsket torkar jag bort dem.

Jag är så besviken att jag inte ens vill fälla tårar över dig.

Jag lägger lugnt ned mobilen på köksbänken och vänder ryggen mot den.

Men trots att den är avstängd kan jag höra din tysta vädjan om ett svar.

Jag vet att du vet hur besviken jag är och jag vet att du skulle må bättre av ett svar.

Men jag har inget att skriva.

I alla fall inget som lugnar.

Jag känner plötsligt en saknad välla upp i bröstkorgen.

Mina ögon sluts och jag ser fragment av lycka.

Avlägsna, som i ett annat liv, frammanas de bakom mina ögonlock.

Tårarna blir större och jag slutar att torka bort dem.

Jag låter dem falla.

Jag står med tårar på kinderna och en beslutsamhet växer fram.

Jag vill leva mitt liv.

Jag är så trött på dessa iskalla vindar som sliter i min kropp.

”Allt var svävande men nu ser jag klart” texten kommer ifrån ingenstans men det vilar en sanning i den, en sanning som känns i magen på mig.

Men den mörka, avstängda mobilen fortsätter att viska till mig och efter några minuter tar jag upp den.

Mitt svar är kort, men precist.

Aldrig att jag gjort så förut, öppna armar har alltid varit mitt kännetecken.

Men nu känner jag att jag måste omfamna mig själv.

Mina ögon vilar vid bakgrundsbilden på min telefon och jag kommer på mig själv med att vänta på en reaktion ifrån dig.

Det är då jag inser en sak.

Jag måste leva för mig.

Jag kan inte alltid stå bredvid, lugnt invänta reaktioner och svar så att jag ska veta hur jag ska göra.

Det är dags att jag börjar att lyssna på mig själv.

Besvikelsens iskalla smärta har långsamt börjat vika undan för en molande men samtidigt starkare smärta.

Saknad.

Sorg.

Men jag ska inte backa.

Min känsla, precis den textrad som tidigare dök upp i mitt medvetande.

”Allt var svävande men nu ser jag klart”

Ja, nu ser jag klart.

Jag måste leva mitt liv.

Jag måste våga ta steget.

Jag vet att det finns mer, än besvikelse, tårar och smärta.

Livet är så mycket större.

Utom det jag är

Jag ska erkänna, jag är arg.

Jag är så arg att jag kan känna hur hela mitt inre vibrerar av återhållet ursinne.

Det kan vara skönt att vara arg, det är en styrka att känna ilskan växa inom sig.

Men det värsta med mitt ursinne är att den på något sätt gränsar till maktlöshet.

Den stänger inne mig.

Äter mig inifrån.

Jag vill få ut den.

Men det är omöjligt.

Det enda som vill ut är tårar.

Vilket bara skapar mer ursinne för tårarna är inte ens i närheten av att kunna förmedla det jag känner.

Det är tårar av frustration.

Jag hatar det.

Men mest av allt hatar jag att detta ursinne bygger på dig.

Jag står inte ut med att känna denna våldsamma ilska mot dig.

Jag står inte ut med alla hårda ord jag slänger på dig.

Du får mig att känna en ilska så mycket rödare och starkare än jag någonsin trott mig vara kapabel till att uppbåda.

Jag vet inte ens varför.

Tårarna fortsätter att falla.

Min smink rinner långsamt bort tills jag är alldeles randig i ansiktet.

Jag hatar dessa tårar.

Hundratals faller de..

och oftare än vad jag vill erkänna.

Men det som är ännu värre är att de slutligen förvandlas till tårar utav sorg.

Då blir de fler.. 

och tyngre.

Jag vill inte att vi ska vara fast i det här längre.

Men jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra.

Jag vänder blicken mot dörren, den är stängd.

Du stängde den varsamt när du gick.

Jag gick inte efter dig.

Vilket jag ångrar med varje cell av mig.

Men jag stängs inne i mitt ursinne.

Jag kan inte nå dig.

Du stänger ute mig när det väller över dig.

Mina ord, fulla av raseri och vassa som stenar.

Ord jag inte ens menar.

Men som kommer ut när jag slår mig blodig mot dig för att få fram vad jag menar och känner. 

Det är bara ord.

Men de gör så mycket skada..

Och de gör ont att få fram dem.

 Jag kämpar mig blodig.

Men du stänger ute mig.

Det är fullt förståeligt men det gör mig galen.

Mina känslor tycks aldrig få plats..

och ändå är de alldeles för stora hela tiden.

Min blick är fäst på dörren.

Det värker i mig av sorg och saknad.

Jag känner ursinnet välla upp igen.

Men nu på mig.

Jag hatar att jag gör såhär.

Jag vill vara den du längtar efter.

Den du inte kan komma hem till fort nog.

Inte den du bävar att öppna dörren till.

Den som ger dig magont och ångest.

Men det som gör mest ont är att jag bara är jag.

Det är jag som ger dig ångest.

Det är jag som får dig att kura ihop dig i soffan, i tystnad.

Jag står inte ut med att skada dig såhär.

Jag klarar inte av det.

Jag orkar inte mer. 

Jag vill vara allt jag kan för dig.

Utom det jag är.