När jag förlorar fotfästet och faller ned i ett kaos utav känslor och tankar, är ditt ansikte det enda jag kan se tydligt.

Regnet faller och blandas med mina tårar.

Dina ögon, varma och lugna, ser tillbaka på mig när jag sluter mina.

Det är din kärlek som får mig att ta ännu ett andetag.

Vetskapen om din närhet ger mig kraft att fortsätta.

När allting är färglöst och grått har dina ögon fortfarande samma vackra nyans utav grönt.

När jag famlar runt i en värld utav mörker och vägskäl är det dina händer som leder mig rätt.

Vad ska jag behöva skygga inför när jag känner dina andetag mot min hud?