Jag ligger på golvet och känner hur kaoset rasar i mig.

Färger, minnen och känslor jagar varandra och lämnar mig kvar, ensam och trött.

Jag kan inget göra förutom att ligga här och andas.

Jag minns inte vilken dag det är.

Men det var några dagar sedan du sade de ord till mig som fick kaoset att ta över.

Ord som fick mig att leva i ett uppror, i ett kaos.

Att du hade den makten över mig var något jag var oförmögen att förstå innan jag hamnade i den smärta jag känner nu.
Ja, jag känner smärta men samtidigt är jag ursinnig.

Vem gav dig rätten att vända upp och ned på allt jag hade?
Det är mörkt omkring mig, jag ser att det är natt eftersom jag i ögonvrån kan se en glimt av månen, inte heller den är hel.

Jag undrar om jag någonsin kommer att bli hel igen.

Strax efter att den frågan tagit plats kommer nästa, vill jag bli det igen?

I det ögonblicket har jag inget svar, men jag vet att det är något som är så skönt med att bara ligga här och känna hur alltid stormar djupt inuti.
Jag är glad att jag är ensam, jag vet inte hur jag skulle kunna hantera sällskap just nu.
Jag undrar om jag skulle kunna ligga här för evigt.

”Varför inte, jag har ju ingen anledning att resa mig”, är svaret jag hör i mitt huvud.
Det är ett mörkt svar men det är det rätta svaret.

Jag ligger på köksgolvet, varför jag ligger på golvet vet jag inte heller.

Det är hårt och inte alls särskilt bekvämt men samtidigt är det precis där jag vill vara. 

Jag tänker tillbaka på de ord du sade och genast byggs kaoset upp tills jag måste stänga ögonen för att inte skrika.

Jag visste inte att man kunde falla när man redan låg ned, men det är just det jag gör.

Svävar i mörker, ljus och minnen.

När jag öppnar ögonen igen möts jag åter utav mörker.

Jag undrar om kaoset dragit sig tillbaka men vågar inte känna efter, därför fortsätter jag bara att andas.

Efter en tid som känns som både en sekund och en evighet hör jag hur någon knackar på ytterdörren. 
Jag gör inte ens en ansats till att röra mig.

Tvärtom kan jag känna hur jag börjar att falla igen.
Det är skönt att känna ursinnet som bultar i kroppen, det får mig att känna mig stark.

Levande.

Jag önskar att jag kunde få dig att känna den smärta du gett mig.

Det finns inget att göra åt den, det är bara att ligga och känna hur den äter upp dig inifrån.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hata dig med en sådan vitglödgad vrede.

Men man lär sig mycket om sig själv när man inte har något annat val än att leva i allt det svåra som stormar och skär, skriker och viskar.

Om jag kunde bedöva det, om så bara för en lite stund, så finns det inget jag hellre skulle göra.

Men samtidigt har kaoset den effekten att den bryter ned allting tills ingen kvarstår förutom ett mörker och ett virrvarr av kaotiska känslostormar.

Jag faller en tredje gång,och då känner jag hur en känsla av längtan infinner sig.

En längtan efter en varm hand som kan dra mig tillbaka igen.

En hand som kan hålla upp mig när mina ben sviktar under tyngden av världen och mitt hjärta under tyngden av sorg och kaos. 

Jag öppnar långsamt ögonen igen, känner hur golvet börjar ta form under mig, och med en enda klar tanke i huvudet börjar jag att andas lugnare.

”Det är inte din hand jag behöver, det är inte du.”