Du och Jag

Jag vill skrika.

Högt, och rakt ut.

Jag är så vansinnigt lycklig.

Jag tänker på dig.

Ingenting annat spelar någon roll.

Det är bara du.

Jag ser in i dina nötbruna ögon och känslan som sprider sig i min kropp är lika varm som din blick.

Du får mig att vilja vara mitt bästa jag.

Jag kan inte ens räkna hur många leenden jag haft på läpparna sedan jag träffade dig, jag vet bara att det kommer att bli många fler.

Du får mig att känna mig så stark.

Så levande.

Jag ser mig själv, genom dina ögon, och jag älskar det jag ser.

Kan knappt minnas när mina ögon senast glittrade så, jag vet bara att de inte kan sluta glittra nu.

Jag tar tag i dina händer och blir genast alldeles pirrig i magen.

Du är så fin att jag blir knäsvag.

Du ger mig alla känslor på en och samma gång.

Kärlek,

Förväntan,

Trygghet,

Ömhet,

Lycka.

Och så otroligt mycket mer ändå…

När du lutar dig fram och trycker en lätt kyss mot mina läppar känner jag det i hela kroppen.

Du är allt jag vill och någonsin velat ha.

Du är underbar.

Jag vill skrika,

högt och rakt ut,

så att hela världen hör,

att jag älskar dig.

Nu är det du och jag.

Den näst bästa

Du har inte hennes gröna ögon.

Inte heller hennes sneda leende eller hennes korta röda naglar.

Men du finns.

Du är varm och trygg i natten.

Men visst tänker jag tillbaka.

Saknaden är stor och krävande.

Den lämnar mig inte ifred.

Och jag vet.

Jag vet att det är orättvist mot dig.

Men du har inte hennes höga skratt.

Hennes vansinniga sätt att köra bil.

Eller hennes mjuka läppar…

Men du finns.

Du säger att du vill ha mig och dina ögon som brinner i natten håller mig svävande ett tag.

Du finns och du hindrar mig från att falla.

Men när jag fyller mina händer med ditt blonda hår så tänker jag på hennes chokladbruna.

När jag ser ditt leende hör jag hennes skratt.

Ibland undrar jag om du ser.

Om du vet.

Jag erkänner inte.

Men jag förnekar inte heller.

Jag lever i en tystnad.

Jag lever i en känsla av att jag nöjer mig.

Vi var ute igår.

Du beställde en corona.

Det var hennes favorit öl.

Även ute så påminns jag om henne.

Min lägenhet är en kyrkogård av krossade drömmar.

En begravningsplats av minnen.

Jag tänker på henne.

Försöker att stänga tankarna ute och rikta dem mot dig.

Men jag vet..

…att du alltid kommer att vara…

Den näst bästa.

Var ett tag sedan jag skrev denna novell, kanske två veckor.. Men nu kommer den upp. Lämna gärna en kommentar.

Sommarnatt

Jag lyssnar till ljudet av regnet som smattrar mot fönstret.

Mina andetag är lugna och djupa.

In genom näsan och ut genom munnen.

Tankarna ilar runt, men de är diffusa och jag får inget grepp om dem.

Jag låter dem vara, låter dem fara som de vill.

Jag nöjer mig med att lyssna till regnet och känna hur bröstkorgen höjs och sänks i takt med mina andetag.

Imorgon är det en ny dag.

En ny dag med nya upplevelser som sedan kommer att bli nya minnen.

En tanke börjar ta form, men när jag skänker den lite av min uppmärksamhet smyger den undan igen.

Jag sluter ögonen.

Ljudet av regnet blir tydligare.

Det vilar en tomhet i rummet, men för första gången i mitt liv känns det inte hotfullt.

Det känns snarare hoppfullt, som en möjlighet.

En möjlighet att fylla den med vad jag vill.

Det är jag som målar mitt liv, väljer vilken stig jag ska gå.

Jag väljer inte mitt öde, men jag kan välja hur jag ska handskas med det.

Jag har ingen aning om var du är.

Men underligt nog känns inte heller det hotfullt.

Det känns lugnande.

Du är där du är och jag är här.

I en stor dubbelsäng, sänkt i mörker och omgiven av regnets smattrande.

Jag öppnar ögonen igen.

Två lysande ögon möter mina i mörkret.

Ett leende kommer över mina läppar.

Jag märkte inte att hon kom in i rummet.

Ljudlöst tassar hon fram till sängen, hoppar upp i en enda vig rörelse och lägger sig tillrätta mitt på min mage.

Jag sluter ögonen igen.

”Vad behöver man mer än detta” tänker jag.

I mörkret, i regnet, med en varm kattkropp på magen och hela själen fylld av ett lugn.

Jag vet att det är min tur nu.

Ingenting känns hotfullt.

Det finns inget jag måste, inget som kräver, viskar och tvingar.

Bara regn... mjuk päls...

 … och jordens långsamma snurrande som vänder natten mot dag.

Jag är tillfreds.

Äntligen, efter dagar och nätter av frågor, tankar och långsamma, plågsamma vågor av ångest…

Kan jag slutligen ligga här, i mörkret…

Tillfreds.