Du är tårögd, men jag möter din blick utan att blinka.

Det gör fasansfullt ont, men jag har lovat mig själv att inte vika undan nu.

Det är inte värt det.

Jag ser att din underläpp börjar att darra, sekunden efter slår du ned blicken.

Men mina ögon fortsätter att borra in sig i dig.

Jag kan inte hjälpa det, jag är ursinnig.

Jag kan omöjligt förstå att du gjort såhär mot mig.

Efter en lång stund av tystnad ser du upp på mig igen.

 - Jag vet inte vad jag mer kan säga... Det är oförlåtligt..

 - Så bry dig då inte om att upprepa det ordet, min röst är iskall och innerst inne vet jag inte ens var orden kommer ifrån. 

Dina förlåt värmer, de lägger sig runt min smärta och gör det möjligt för mig att andas.

Du slår ned din blick igen, vilket plötsligt väcker ännu en häftig våg av ursinne.

Ja, jag hatar dig för att du bara står där, för att du inte tar bort smärtan som du kastat i ansiktet på mig. Men mest av allt hatar jag din svaghet, du gjorde ett val, då borde du sett till att vara stark nog att kunna hantera det.

Jag gör en snabb utandning för att lugna ned mig, utan resultat.

Dina ögon blir så fulla av känslor att jag inte kan tyda dem längre.

Jag vänder min blick ut genom fönstret.

Det soliga vädret ger en så skarp kontrast mot mina känslor att ett snett litet leende för en sekund leker på mina läppar.

När jag vänder blicken till dig igen.

Nu kan jag urskilja en känsla i dina gröna ögon.

Skuld.

Du skakar långsamt på huvudet för att visa att inte ens du förstår varför du gjort det du gjort.

Det gör ingen skillnad för mig, du gjorde valet.

Varför har absolut ingen betydelse, det enda som är viktigt är att du inte valde mig.

För en tredje gång sväller ursinnet upp inom mig, jag vill skrika åt dig, kasta saker i golvet och smälla i dörrar.

Ditt tysta uppgivenhet gör mig galen.

Men istället för explosiv ilska känner jag hur all ork rinner ur mig och långsamt glider jag ned på golvet.

Du gör en ansats att gå fram till mig, men något i dig tvekar.

Mina ögon letar upp dina, ber dig att bara gå.

Jag har ingen ork, jag känner mig överväldigad av sorg.

Någonting har dött idag.

Det känns i rummet.

Du sträcker ut en hand mot mig, men drar tillbaka den och vänder dig om.

Dina steg är tunga och bär på samma smärta som tagit över mig.

Jag försöker känna efter, men jag kan inte känna något medlidande för dig, 

bara en stor tomhet.

Dörren slår igen bakom dig och mina ögonlock stänger ute allt utom mitt eget mörker.

Jag sitter kvar, i samma obekväma ställning som när jag hamnade på golvet, tills alla mina leder gör ont.

Inte förrän då sträcker jag långsamt ut mina ben och öppnar ögonen.

Jag lyssnar efter något ljud som skvallrar om din närhet, men det är tyst.

Då kommer gråten.

Jag gråter tills solen börjar sin vandring ner över himlen, och långt efter att mörkret lagt sig över staden är mina ögon fulla av tårar. 

När solen börjar att stiga upp igen sitter jag i min säng.

Tankarna är tusentals och omöjliga att få tag i.

Jag ställer mig upp, går över det svala trägolvet, fram till fönstret.

Världen badar i färger och långsamt ser jag hur staden vaknar till liv.

Jag tillåter mig att känna efter.

Sorgen är kvar.

Men det som smärtar mest är att det känns som sorgen man har,

när man tänker tillbaka på ett tragiskt minne.

Jag hade rätt, någonting dog igår.

Jag funderar på att ringa dig, men erkänner för mig själv att jag inte har något att säga. 

Jag tänker på sveket, smärtan du gav mig.

Du är inte längre den man jag förälskade mig i.

Du är en främling.

En främling som lagt en bitterljuv smak över den tid jag trodde att vi haft.

Jag får tårar i ögonen men de försvinner lika snabbt som de kom.

Jag är förkrossad, men mina tårar i slut.

Jag tänker tillbaka på gårdagen och inser plötsligt vad som hänt.

Det var vi som dog igår.