Här kommer min sista novell.

Ja, den sista för den här boken i alla fall.

Verklighetsprocessen är nu färdigställd! :)

 Hoppas att du tycker om den sista novellen i den här boken.

Här kommer den:

Silvernyckeln

Jag lägger nyckeln i hans öppna handflata.
Han sluter fingrarna om det lilla, svala, silverfärgade föremålet och möter min blick för första gången på flera minuter. Hans gröna ögon är fulla av sönderslagna drömmar och blänker utav tårar. Jag ser tillbaka med hjärtat fyllt av iskall smärta och känner en tomhet som långsamt utplånar varje känsla av värme och lycka jag har i mig, en tomhet som förlamar.

Han tar sats, öppnar munnen men det kommer inga ord.
Jag förstår mer än väl, det finns inga ord kvar att säga och den vetskapen gör mer ont än tomheten. Utanför lägenheten har solen börjat att gå ned. Jag vänder bort blicken från sorgen i hans ögon och betraktar skymningen.
Himmelen påminner mig om en ung förälskad kvinnas kind, lika oskyldig och lätt rodnande.

Jag kan känna hur hans blick smeker över mitt ansikte och stämningen i rummet blir gradvis allt svårare att uthärda. Alla besvikelser, krossade framtidsplaner och all smärta gör luften tung och plötsligt känner jag att jag får svårt att andas. Jag vet att jag borde gå, att jag borde ta farväl och lämna lägenheten men jag gör inte ens en ansats till att röra mig.

Jag står kvar med tusen tankar i huvudet och en miljon frågor i hjärtat.
Jag tänker på nyckeln, den lilla silverfärgade nyckeln som för bara någon minut sedan låg i min hand. Nu ligger den i hans, den har kommit hem igen. Det var hans nyckel så varför känns det så tomt? Hur kan en nyckel göra så ont?

Jag frågar mig det om och om igen. Men det är en onödig fråga för jag vet redan svaret.
Det är inte föremålet som gör ont, det är innebörden.

När jag, för ett halv år sedan, tog emot nyckeln och för första gången kände dess svala tyngd i min handflata fick jag en del utav honom.
Jag fick en plats i hans hem.
Det hem jag nu står i och om några minuter ska lämna.
Mina saker är redan ihop packade och kartongerna står hemma hos min syster.
Hon hade öppnat ytterdörren, betraktat mig med sina varma bruna ögon och hållit upp den åt mig när jag kom dit med den första kartongen. Jag behövde inte säga någonting hon förstod ändå på samma sätt som jag förstod att jag fick stanna när hon höll upp dörren åt mig.

Jag blundar, stänger ute både solnedgången och dig.
Jag vill inte tänka  på framtiden. Jag vill inte tänka på att jag ska hem till min syster, lägga mig i hennes gästrum och inse hur ensam jag blivit.
Jag vill inte inse att när jag lämnar den här lägenheten lämnar jag det vackraste som någonsin hänt mig.

Det är väldigt lätt att vänja sig vid att ha kärlek i sitt liv.
Det är så otroligt lätt att bli beroende av den.

Det är den vackraste av droger.
Beroendeframkallande och  ljuv viskar den vackra lovord i ditt öra och oavsett om du är medveten om det eller inte så faller du handlöst.

När kärleken sedan lämna dig, tar den med sig både skrattet och lyckan.
Ensam kvar står du med en medveten tanke starkare än något annat,
Du kommer aldrig att bli den du var.
Du kommer aldrig att glömma kärleken.
Du kommer, i resten av ditt liv, att söka efter den och försöka återfå den.

Förlusten gör ondare än något annat och det är en smärta som knappt går att genomlida.

Det är den smärtan jag känner i hjärtat just nu.
Den iskalla, svidande smärta som jag inte förstår hur jag ska orka bära.

Jag öppnar ögonen igen, vänder mig mot dig och möter din blick.
I dina ögon ser jag samma smärta.

Om igen frågar jag mig hur vi kunde hamna här.
Men jag får inga svar, det finns inga svar att hämta hos mig.
Jag vet att svaret inte heller ligger hos dig.

Det finns inget svar, det finns bara liv.
Det finns bara två personer i en lägenhet.
Med samma smärta och med samma längtan.
Längtan efter kärleken.

Det finns bara en solnedgång, det finns bara våra andetag.
Det finns bara fyra ögon fulla av tårar, två hjärtan fulla av sorg.
Det finns bara ett avsked och ett farväl.

Det finns bara en silvernyckel.