Jag sitter här en tidig morgon i mitten av september... och inser att visst saknar jag dig...

Men jag saknar mig själv mer.  

Jag saknar tiden då jag log åt allt och ingenting utan att det alltid kunde härledas till dig.

Då jag inte lät mig styras av mobilen, lät tystnaden från den ge mig ångest…

och lät plinget av nya meddelanden vara det enda som kunde lindra den där knuten i magen…

Innan dina ord kunde vända upp och ned på en hel dag…

Men samtidigt få allt att bli solkensljust igen lika snabbt.

Tiden då jag vaknade utan ditt ansikte framför mig…

Då jag inte avslutade varje dag med att se dina ögon inför mina egna ögonlock…

Jag har ägnat månader åt dig… åt oss.

Åt miljoner små saker för att göra dig lycklig, få dig att må bra och visa dig hur viktig du är…

Satt dig främst, kämpat för att förstå dig, haft tålamod när vi inte kunna kommunicera och helt enkelt gått så djupt in i ett vi, att jag förlorade mitt jag.

Solen går långsamt upp utanför fönstret jag sitter i.

Trots att jag inte vill kan jag inte låta bli att minnas när jag vaknade i dina armar…

Jag vet att det är okej att sakna.

Jag förnekar inte heller att jag gör det.

Men jag måste vara ärlig och om sanningen ska fram så är det väldigt enkelt.

Det som gör mest ont i allt detta är att jag nästan glömt vem jag är när jag inte är din flickvän.

När jag bara är jag, rakryggad, naken och självständig.

Jag hoppar ned från fönstret och går fram till bokhyllan, tar ut ett fotoalbum och går sedan fram till fönstret igen.

Bläddrar långsamt, möter mina egna ögon som ler mot mig från fotografierna.

Minns en annan tid.

En tid då det inte var vi, en tid då jag satte mig själv främst, fyllde mina dagar med glädjeämnen som inte byggde på en kärleksrelation.

Då jag dansade omkring på lätta fötter utan att det var du som höll mig svävande.

Jag ångrar inte den tid vi hade, jag ångrar inte mitt val att kämpa för dig.

Du är en av de finaste jag träffat och vår kärlek var vacker.

Men det är dags för en annan tid nu.

En tid där jag hittar tillbaka, till mig själv och den jag en gång var.

Jag fanns innan det blev vi.

Jag kan bli jag igen.

 

Jonna

14 september 2013 09:45

Jättevackert skrivet! Otroligt välformulerat och så rätt också!
Bara fokus på dig nu hjärtat, okej? <3

 

Åsa

22 mars 2014 12:41

Halloj!
Jag gillar de du skriver för jag kan identifiera mig i detta. Jag kände mig fri när jag var singel men sårad. Nu när jag är kär o lycklig så finns det stunder som man saknar de där singellivet verkligen. Gillar dina funderingar o tankar vännen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...