Ordlös 

Orden försvann.

Jag vet inte vart de tog vägen.

Men de lämnade mig.

Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret.

Men jag vet inte hur jag känner.

Jag vet inte vilka ord jag ska använda, för jag har inga ord.

Men tankar har jag.

Tiotusen om tiotusen, och de fladdrar omkring.

Onåbara.

Eller skrikandes.

Det finns inga mellanting.

Inte nu.

Jag står vid ett vägskäl.

Jag står vid en gräns.

Med ena foten halvt över.

Kanske är det därför orden har lämnat mig?

Kanske har de försvunnit just för att jag själv inte vet vart jag är på väg?

Hur ska jag kunna beskriva något jag inte kan sätta fingret på.

Nu anar jag att detta nog låter obehagligt... skrämmande.

Men det är det inte.

Det är…

Som sagt, orden har lämnat mig.

Men det är vackert.

Jag behöver inga ord just nu.

Jag behöver bara exakt det jag har.

En svag bris av sommar, en sol som värmer och en fot halvt över gränsen…