Jag ser min hand slutas kring det svala dörrhandtaget till friheten utanför huset och med en sekunds tveksamhet trycker jag ned det och går ut.  

Nu var det alldeles för länge sedan jag lade upp en ny novell, men det beror på att jag inte skrivit.

Ibland kommer det inte några texter till mig och då har jag inget att skriva.

Men ikväll kom det en, så här är den, den heter, Att leva i en lögn.

Kommentera gärna.

Du är fantastisk, vet du det?

Jag hör din röst, jag hör din fråga, men jag hör även den tysta varningen i din röst.

Därför tvingar jag mig att höja blicken och möta dina stålgrå ögon.

Ett leende tar plats på mina läppar, jag hoppas innerligt att du ska ta till dig det.

Du nickar lätt och jag andas ut.

Tyst.

Du höjer lätt på ena ögonbrynet:

Bra.

Därefter lämnar du rummet.

Jag sjunker ned i stolen som står närmast och grinar illa när jag kommer åt det stora blåmärket på låret.
Mitt emot mig, på andra sidan väggen, kan jag skymta min spegelbild.

Jag ler ännu ett leende och blir förvånad över hur äkta det ser ut.

Men förvåningen byts snart ut mot lättnaden.

Att jag fortfarande har förmågan att le ett leende som seräkta ut ger mig hopp.J

ag drar fingrarna genom mitt tjocka gyllenblonda hår och kastar iväg ett tredje, strålande leende mot andra sidan rummet.

Men leendet dör ut och jag börjar sakta att gråta.

Stora tysta tårar trillar ned ifrån mina kinder och landar i den tjocka mjuka mattan under mina fötter.

Det gör så ont att jag knappt kan andas.

Men ondast gör det inte på grund av mina blåmärken eller skrapsår, nej, ondast gör det i hjärtat.

När tappade jag kontrollen över mitt liv?

När slutade jag att leva för mig?

Frågorna tornas upp framför mig och jag sluter ögonen, men endast för att se dem bättre.

Det var länge sedan jag lärde mig att det inte går att fly ifrån dem.

De jagar, skriker och viskar tills man lyssnar, vare sig man vill eller inte.

Men jag har inga svar.
Jag öppnar ögonen, stryker snabbt bort tårarna ifrån kinderna och reser mig upp med ett djupt andetag.

Blicken faller på den midnattsblå klänningen du tidigare under kvällen lade fram åt mig.

Den är vacker.

Gudomlig.

Jag ler ett hånfullt leende mot den, men det byts snart ut mot ett ömt leende.

Det är inte ofta man får bära en sådan vacker klänning, även om det inte är en kärleksgåva till mig utan till det liv du vill leva.

Med försiktiga händer, fulla av vördnad, tar jag upp den och vandrar ut ur rummet för att byta om i sovrummet.

Det är trots allt inte klänningens fel att den spelar en viktig del i kvällen charad.

En stund senare när jag har den underbara klänningen på mig sätter jag mig ned på sängen.

Jag hör hur du vankar av och an i rummet under.

Du är otålig, jag har tagit alldeles för lång tid på mig.

Jag känner att jag ryser till varje gång dina steg stannar upp.

När du rör dig är jag i alla fall medveten om var du befinner dig.

Min handväska står på golvet bredvid mig.

Jag tar upp min fickspegel ur den och kollar ännu en gång att sminkningen är perfekt.

Det var det du blivit rasande på förra gången.

Jag sluter ögonen när jag tänker på hur arg du blev.

Jag kan fortfarande höra alla hemska ord du skrek. 

Det är bara horor som har så mycket mascara, blicken som hastigt blev mörkare och så slaget. En handflata rakt i bakhuvudet så hårt att jag vacklade till.

Du slår mig aldrig i ansiktet, i början tog jag det som ett tecken på kärlek.

När jag trodde på dina ord, när jag fortfarande kände att det fanns anledning.

”Han slår mig i alla fall inte i ansiktet, så arg blev han alltså inte och han vill ju inte slå mig, inte egentligen, jag borde inte...”

Alla dessa dolda måsten.

Men idag vet jag bättre.

Du slår mig aldrig i ansiktet.

För det syns.

Det berättar.

Då kan vi inte längre hålla upp fasaden.

Det lyckligaste och vackraste paret i vänskapskresten.

Jag stänger igen spegeln med en liten smäll och kastar ned den i väskan.

Jag vet redan att sminket är bättre än perfekt, det är även håret.

Jag vet att jag är precis så vacker som du vill ha mig.

Jag ska stå vid din sida och glänsa ikväll för det är det du vill och så länge du är lycklig kan jag röra mig utan att komma åt blåmärken.

Jag fäster blicken mot den stora dörren till sovrummet och bestämmer mig.

Jag ska överleva även den här kvällen.

När jag kommer nedför trappan står du redan i hallen.

En känsla av saknad far igenom mig.

Det fanns en tid då vi var lyckliga.

Då du var hela mig värld och mer ändå.Hur kunde vi hamna här?

Men som sagt, jag har inga svar.

Jag stannar upp när jag klivit av det sista trappsteget.

Din blick glider över mig, tveksamt med en iskall känsla i ögonen.

Du letar.

Men så nickar du.

Ännu en gång andas jag ut.

Det har gått så lång tid att du inte ens försöker att ursäkta dig längre.

Inte ens det är jag värd.

Du lägger armen om mig, jag ryggar tillbaka lite när din hand kommer åt ett skrapsår på höften, men du håller mig bara lite hårdare och tillsammans går vi ut genom ytterdörren.

Mitt i natten kommer vi hem igen.

Kvällen gick bra.

Vi skrattade tillsammans och vännerna överöste mig med komplimanger över klänningen.

Nog för att mina skratt var ihåliga och känslolösa, men de var höga och det är det som räknas.

När vi klivit in genom ytterdörren vänder du blicken mot mig:

- Jag sa ju att du är fantastisk, ett leende skymtar i mungipan.

Jag vet vad du syftar på.

Ja, jag är fantastisk, på att dölja, ljuga och visakänslor jag inte känner.

Jag är fantastisk på att visa upp den du vill se.

Du ger mig en klapp på kinden, mjukt, innan du går in i sovrummet.

Belöningen.

Jag vänder blicken mot hallspegeln.

Jag överlevde.

Min högra hand höjs till den strama knuten på mitt huvud och långsamt drar jag ur hårnålarna.

Kaskader av gyllenblonda lockar dansar runt mina axlar och jag får plötsligt en stark insikt.

Jag vill inte överleva.

Jag vill leva.

Jag vill inte vakna varje dag med en klump av ångest i halsen när jag inser att ännu en dag tagit sin början.

Jag vill inte vakna varje dag för att leva för dig.

Jag vill leva för mig.

Jag hör din röst, du ropar.

Varför har jag inte kommit och lagt mig ännu, kommer jag snart?

Då bestämmer jag mig.

Jag öppnar munnen och låter ett enda ord lämna mina läppar:

Nej.

Jag ser min hand slutas kring det svala dörrhandtaget till friheten utanför huset och med en sekunds tveksamhet trycker jag ned det och går ut.