Utom det jag är

Jag ska erkänna, jag är arg.

Jag är så arg att jag kan känna hur hela mitt inre vibrerar av återhållet ursinne.

Det kan vara skönt att vara arg, det är en styrka att känna ilskan växa inom sig.

Men det värsta med mitt ursinne är att den på något sätt gränsar till maktlöshet.

Den stänger inne mig.

Äter mig inifrån.

Jag vill få ut den.

Men det är omöjligt.

Det enda som vill ut är tårar.

Vilket bara skapar mer ursinne för tårarna är inte ens i närheten av att kunna förmedla det jag känner.

Det är tårar av frustration.

Jag hatar det.

Men mest av allt hatar jag att detta ursinne bygger på dig.

Jag står inte ut med att känna denna våldsamma ilska mot dig.

Jag står inte ut med alla hårda ord jag slänger på dig.

Du får mig att känna en ilska så mycket rödare och starkare än jag någonsin trott mig vara kapabel till att uppbåda.

Jag vet inte ens varför.

Tårarna fortsätter att falla.

Min smink rinner långsamt bort tills jag är alldeles randig i ansiktet.

Jag hatar dessa tårar.

Hundratals faller de..

och oftare än vad jag vill erkänna.

Men det som är ännu värre är att de slutligen förvandlas till tårar utav sorg.

Då blir de fler.. 

och tyngre.

Jag vill inte att vi ska vara fast i det här längre.

Men jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra.

Jag vänder blicken mot dörren, den är stängd.

Du stängde den varsamt när du gick.

Jag gick inte efter dig.

Vilket jag ångrar med varje cell av mig.

Men jag stängs inne i mitt ursinne.

Jag kan inte nå dig.

Du stänger ute mig när det väller över dig.

Mina ord, fulla av raseri och vassa som stenar.

Ord jag inte ens menar.

Men som kommer ut när jag slår mig blodig mot dig för att få fram vad jag menar och känner. 

Det är bara ord.

Men de gör så mycket skada..

Och de gör ont att få fram dem.

 Jag kämpar mig blodig.

Men du stänger ute mig.

Det är fullt förståeligt men det gör mig galen.

Mina känslor tycks aldrig få plats..

och ändå är de alldeles för stora hela tiden.

Min blick är fäst på dörren.

Det värker i mig av sorg och saknad.

Jag känner ursinnet välla upp igen.

Men nu på mig.

Jag hatar att jag gör såhär.

Jag vill vara den du längtar efter.

Den du inte kan komma hem till fort nog.

Inte den du bävar att öppna dörren till.

Den som ger dig magont och ångest.

Men det som gör mest ont är att jag bara är jag.

Det är jag som ger dig ångest.

Det är jag som får dig att kura ihop dig i soffan, i tystnad.

Jag står inte ut med att skada dig såhär.

Jag klarar inte av det.

Jag orkar inte mer. 

Jag vill vara allt jag kan för dig.

Utom det jag är.