Jag berättade om dig.

Det var höst.

Det var mörkt och jag satt på golvet i en tom lägenhet.

Med telefonen tryck mot mitt öra så berättade jag om dig.

Hur dina ögon gnistrade när du talade om något du var passionerad om.

Hur du drog handen genom håret när du blev nervös. 

Om hur du alltid använde för stora ord när du skulle beskriva en känsla.

Jag tystnar i luren, tar ett andetag.

Jag kan se dina gröna ögon framför mig, hur de betraktade mig med den där blicken av smärta och kärlek.

Jag sluter mina ögon, andas ut och fortsätter.

Mina ord målar upp en bild av dig, men de gör dig inte rättvisa.

Din skönhet kan inte uttryckas med mina ord, de tar slut, jag börjar om men tystnar igen.

Ute viner vinden, det är lite kyligt där jag sitter men jag kan inte förmå mig att resa mig och gå.

Du finns i väggarna.

Du finns överallt.

Jag hör hur en fråga ställas, vilket för mig tillbaka till samtalet.

Men mina ord vill inte komma ut, jag vet inte vad jag ska säga.

Hur ska jag kunna beskriva det?

Hur ska jag försöka sätta ord på det som rör sig i mitt bröst, som tynger mina andetag och färgar min verklighet svart och dunkel?

Mina ord kan inte uttrycka det mitt hjärta knappt orkar bära.

Det river i mig, det ger inte med sig.

Jag minns känslan av dig i min famn, hur du alltid log när du slog upp ögonen på morgonen och mötte min blick.

Men samtidigt minns jag det andra.

Det svåra.

Det tunga.

Det som väggarna viskar om.

Det som river i mig.

Det jag aldrig kommer glömma.

Jag öppnar munnen, tar sats.

Men det enda jag får ut mig är ett svagt läte som jag inte känner igen.

Ett läte ifrån djupet av mitt väsen.

Ett läte av sorg.

Av smärta.

Av tyngd.

Jag klickar av samtalet, tappar telefonen i golvet och sjunker ihop i fosterställning.

Minnena översköljer mig.

Hur du alltid lyfte på ögonbrynet när du trodde jag var ironisk.

Hur du brukade sätta dig i fönstret med en kopp te och titta på människor utanför när du behövde fotfäste.

Dagarna vi vandrade genom stan, hand i hand, diskuterande om allt och ingenting.

Alla dagar vi vaknat, ätit frukost på balkongen, alla skratt, alla planer.

Men även de gånger vi bråkat.

De gånger vi skrikit...

... De gånger vi avbrutit oss mitt en diskussion, tagit ett steg fram och förenats i en kyss.

Passion.

Hetta.

Kärlek.

Det gör så ont i mig att jag knappt får luft.

Jag inser att jag gråter.

Salta tårar som inte ens är i närheten av att uttrycka all den sorg jag känner.

Jag hann aldrig.

Det var försent.

Om jag bara kunnat hade du aldrig sprungit ut på den där vägen.

Aldrig blivit träffad.

Aldrig försvunnit.

Mina tårar slutar rinna, jag kan inte gråta längre.

De räcker inte till.

Min sorg kväver mig.

Jag tar upp telefonen igen, hör hur signalerna går fram.

Du kommer aldrig tillbaka.

Du kommer aldrig att le igen.

Aldrig andas.

Aldrig leva.

Men du kommer aldrig att glömmas bort.

En dag från nu.

En vecka från nu.

Ett år från nu. 

Ett liv från nu, 

du kommer aldrig att glömmas bort.

Jag berättade om dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...