Den här novellen är min nyaste och även en av de allra tyngsta.

Den är väldigt berörande och kan vara jobbig att läsa.

Hoppas att du tycker om den...

Jag går in i mitt rum, släcker lampan och faller ned på sängen.

Där ligger jag sedan med blicken fäst i taket, omgiven utav ett massivt beckmörker.

Lyssnar till ljudet utav tystnad och det enda ord som viskas i mitt huvud.

”Varför?”

Tänk om jag hade ett svar, tänk om jag kunde resa mig upp, tända lampan, möta min blick i spegeln och se svaret i mina nötbruna ögon.

Men det går inte, det vet jag redan, det är därför jag ligger här, i sängen.

I mörkret.

Jag vill inte såras mer, jag vill inte skadas, jag vill inte blöda.

Blöda ur både hjärtat och armarna.

Men vad ska jag göra?

Jag känner mig som en fjäril, en fjäril man försökt att fånga…

Skadat vingen på…

och lämnat kvar…

Men med bruten vinge så att den måste fortsätta livet på marken, och de små, små stenarna river upp djupa, djupa sår i den vingklädda, färggranna, skadade varelsen…

tills den slutligen är så indränkt i rött blod att den inte längre kan röra sig…

skadad och ensam i ett hav av rött…

döende…

ensam…

Död.

Men stenarna är inte riktiga, de är egentligen bara ord…

Men de är lika vassa och lika skadliga…

Varför kan du inte bara inse det?

Varför kan du inte bara inse hur mycket jag skadas?

Du vill inte se, det är min enda förklaring, för om du insåg vad det är du gör mig till skulle du aldrig kunna leva med dig själv.

Jag vänder blicken mot mitt fönster det är nästan lika mörkt därute som härinne, med en skillnad, där ute finns ingen skadad fjäril.

Kanske en frusen, det är ju ändå november.

Jag sluter ögonen.

”November… Då finns det ju inga fjärilar.. Det vet ju alla, ibland är jag bra dum i huvudet.” tänker jag och ser genast för min inre syn hur tusentals fjärilar fladdrar över snöbetäckta gator mitt i gamla stan.

Det skulle vara en vacker syn, men helt fel.

Som att åka till Sahara och se en flock med isbjörnar.

Jag öppnar ögonen igen.

Och blinkar… sen blinkar jag igen, tjugo gånger i rask följd.

Varför?

Jag vet inte, jag gör sådär ibland, oförklarliga konstiga saker, kanske är jag knäpp.. Psykiskt störd..

Kanske har du rätt..

Jag borde aldrig berättat om Elise…

Det är det jag döpt henne till, min skyddsängel, det är hon som sitter vid min sida och håller om mig när rakbladet smeker min hud…

Det är hon som ber mig hämta det, för hon vet att det hjälper.

Att känna det lena, varma blodet rinna längs mina armar dövar omvärlden en stund…

Dövar alla skrik om hat, otillräcklighet, obesvarad kärlek.. och svek..

Världen är så otroligt mörk.. svart…

Jag vänder blicken mot taket och mörkret igen..

Mitt rum är som världen, mörk..

Ingen förstår mig.

-         Sluta skada dig själv, förstår du inte hur destruktivt det är?

Alltid är det samma ord… Destruktiv.. Skadlig.. Farlig.. Dödlig..

Men det är inte så det är, det är världen som är destruktiv.

Det är världen som är marken och orden och människorna som är de små vassa stenarna.

Blodet och Elise är himlen.

Det är där jag vill vara, fladdra omkring på hela vingar, långt ifrån stenar och hård ogästvänlig mark.

Det är inte jag som inte vill ha världen, det är den som inte vill ha mig.

Du fanns där, ett tag, men du gick.

Var finns tilliten?

Var finns förmågan att se?

Förmågan att förstå?

Förmågan att älska?

Stenar tycker inte om fjärilar, för de föraktar det bräckliga och de vet att de aldrig kommer att kunna flyga likt fjärilen…

Avundsjuka och hat…

Det är Destruktivt.

Inte Elise och det varma lena röda…

Det du och resten av världen inte förstår är att det är de sår ni gör som skadar mig, de sår som får mitt hjärta att blöda, de sår som långsamt äter upp mig inifrån..

Eller ja, skulle kunnat göra det om inte Elise fanns…

Elise och hennes vackra vingar av stål.. Vassa stålvingar som skär och släpper ut det varma blodet..

Och med allt det varma, lena röda… som rinner ur min kropp.. följer era ord med och resten utav världens vassa, destruktiva stenar.. det röda tar med sig dem.. och när jag sedan går in i duschen och betraktar det ljusrödfärgade vattnet som dansar kring min kropp så är jag äntligen där, uppe i himlen och svävar… men endast ett kort tag.. min kropp är envis, den drar mig tillbaka igen..

Jag gråter och Elise håller om mig, viskar sakta att en dag ska jag kunna lyfta och sväva…

I oändlighet.

Ett leende letar sig fram i mitt ansikte.

Jag sätter mig upp i sängen och betraktar mitt mörker.

Men så hör jag hur telefonen ringer, jag reser mig sakta och går genom mörkret fram till telefonen på andra sidan av rummet.

-         Hej, säger du innan jag hinner öppna munnen.

-         Hej… min röst är låg.. ”vad vill du?”

-         Jag har funderat över det där du sa tidigare…om .. Lisa..

-         Elise, avbryter jag och hör hur mitt tonfall plötsligt blir avvaktande och vasst.

-         Just det… Elise.. Ja, jag har i alla fall… Ja, hittat en person som jag tror skulle vara bra för dig.. Han heter Rikard, han har lång erfarenhet i.., här tystnar du lite, tar sats.. Ja, i psykvärlden.. med och prata och så..

-         Menar du att jag hör hemma i psykvärlden? Min röst låter metallisk och jag känner hur de små, små stenarna blir decimeter stora och river och kastas mot min ömtålighet.

-         … Jag skulle kanske inte uttrycka det så men.. ja…

Jag inser plötsligt att det är en viktig skillnad med en sten och en fjäril, en fjäril kan ha förmågan att se, det har aldrig en sten.

Du kommer aldrig att förstå, jag behöver inte psyket, jag behöver Elise och någon som ser mig.. ser mig som hon.. jag trodde att det var du.. men jag hade fel..

Jag släpper telefonen.

Den faller i golvet med en duns.

Mina ögon vandrar runt i mörkret och jag hör din röst, avlägsen ifrån telefonen..

Du ropar,

 jag lyssnar inte…

Jag vänder min blick mot sängen och då ser jag henne, Elise…

”Jag älskar dig, hela dig nu, du måste få ut giftet”, viskar hon till mig och jag lyssnar.

Jag går fram till skrivbordet, hittar det jag söker och letar mig fram till sängen, jag behöver inget ljus, Elise håller min hand och hjälper mig.

”Jag älskar dig, följ med”, viskar hon och håller om mig..

Och det varma, lena röda strömmar längs mina armar och färgar mina lakan röda..

Jag känner hur det Destruktiva drivs ut ur min kropp…

Och plötsligt är jag i himlen igen… Svävandes…

”Kom”, Elise fortsätter att viska och jag vet, att mina vingar är starka nog nu för att göra det.

Så det är det jag gör, jag följer med…

 

Jossan

12 januari 2009 17:17

Du skriver väldigt bra :) men de vet du redan om att jag tycker :)

http://www.metrobloggen.se/josefineskullman

 

Britt-Sofie

12 januari 2009 21:35

Mitt hjärta slog ojämna slag, jag andas snabbt när jag läste. Jag känner igen mig så väl och jag tycker att du skildrar allt så oroligt bra. Det är verkligen sådär det är för många. Sorgligt nog. Tack för ännu en underbart skriven novell! Hemsk och tung...

http://brittsofie.blogspot.com

 

Helene

13 januari 2009 14:43

Den är som alltid väldigt bra skriven, men den var extremt jobbig och läsa gumman
Den var nog en av dem jobbigaste sakerna jag läst.
Men som sagt väldig bra skriven som vanligt

http://nightsky.blogg.se

 

Helene

14 januari 2009 18:11

Hej

Gumman det trodde jag inte att du hade heller, men skönt och höra ändå :)
Men den är av dem du skrivit som berör mest

kram

http://nightsky.blogg.se

 

Fredrik

31 januari 2010 22:04

Jag är helt mållös! Först nu förstår jag hur hämska tankar och kännslor många dras med.
Jag känner mig ensam och övergiven ibland, men efter att ha läst detta så förstår jag att jag har så mycket att vara lycklig och stolt över, nämligen mina vänner...

 

Caroline

28 oktober 2010 21:56

Oj, vad hemskt.
Jag blir så rädd, rädd för att det känns som att du beskrivit mig i mitt tidigare liv i vissa delar av novellen. Rädd för att du inte mår bra, det känns som att den här novellen kom till för att du mådde riktigt dåligt och kände såhär, men jag har förstått att det inte är så? Du bara beskriver känslan? Du är så otroligt duktig. Jag ska läsa fler av dina noveller senare, inte idag, för då deppar jag ihop =P
Kram!

Felicia

29 oktober 2010 00:25

Tack för kommentaren Caroline, jag vet att den är jätte tung. Men som sagt, jag beskriver känslan, jag kan relatera till den, förstå den. Men jag har skrivit mig igenom den. Alla mina noveller kommer ifrån djupet av mitt hjärta, men det är känslorna som finns i mig. Mina ord är ett sätt att bearbeta dem. Fjärilsflickan, för mig, beskriver en stor ensamhet och en känsla av total oförståelse ifrån resten av världen.. Men jag skriver de bilder jag ser i mitt huvud blandat med känslan jag har i mig.. Kanske är därför det blir så starkt och äkta..

Blir jätte glad att du läser dem, och kommentarer betyder massor! :)
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...