Jag öppnar munnen, jag försöker få fram ord, jag försöker få fram vad jag känner.

Men jag förblir tyst.

Din blick skiftar från trötthet till sorg.

Dina gröna ögon blir långsamt tårfyllda och jag kan känna hur sorgen får fäste även i mig.

Men jag kan inte tala.

Jag får inte fram ett ord.

Inga ord räcker till, orden är slut.

Vi har förbrukat dem.

Jag slår ned min blick, till golvet, till mina nakna fötter bland krossat porslin.

Jag tar ett andetag, ett djupt, innan jag långsamt höjer blicken igen.

När mina ögon når ditt ansikte vänder du dig halvt om, du vill inte visa dina tårar.

Men jag ser dem, hur de smeker sig ned över din kind, och trots smärtan som långsamt tar över mig så påminns jag om att din profil är det vackraste jag vet.

Plötsligt översköljs jag utav en trötthet, en förlamande trötthet.

Jag sjunker ned till golvet.

Porslinet krasar till under min hud men jag känner inte smärtan.

Jag känner bara tyngden av de drömmar som en efter en krossas i mitt hjärta.

Jag inser plötsligt att du ser på mig så jag vänder upp min blick.

Dina gröna ögon är rödkantade, men blicken är beslutsam.

Vi ser på varandra, allt som varit och allt som ännu inte hunnit bli finns mellan oss.

Det är en en tystnad i rummet som är öronbedövande och så mycket känslor att jag märker att jag håller andan.

Jag andas långsamt ut.

Jag skulle kanske kunna göra någonting.

Säga något.

Något som skulle kunna hindra det jag vet kommer att ske nu.

Men jag kan inte.

Jag har inte mer.

Det är bara stilla.

Stillhet och en ocean av sorg.

Med din blick fäst i min, sätter du dig långsamt ned på knä, att du sätter dig i den halvt intorkade fläcken med rödvin är det ingen utav oss som ens reflekterar över.

Solen börjar gå ned, men den lyser in i lägenheten, färgar rummet varmt och rött.

Några av glasskivorna på golvet glimmar till, reflekterar tillbaka solens strålar.

Jag ser dem i ögonvrån för mina ögon är fortfarande fästa vid dina.

Jag vill slå ned min blick igen, men du låter mig inte.

Dina gröna ögon borrar sig in i mina och jag kan bara möta dem.

Det gör ont.

Det gör så ont i hela mitt väsen.

Alla tysta frågor, alla outtalade ord om skuld, vanmakt, krossade drömmar och en kärlek som vi både kväver.

Jag känner hur mina underläpp darrar till.. tårarna är salta och varma.

Jag kan inte stoppa dem.

Jag kan ingenting.

Att bara sitta här, framför dig, mitt bland krossat glas och porslin, med känslan av att knappt kunna andas av sorg, är nästan mer än jag kan hantera. 

Tiden står still.

Jag vet inte ens om jag andas längre.

Jag är bara medveten om insikten som börjar få fäste i mig.

Insikten av att jag vet att vi gjort allt vi kan, men att jag inte vet hur jag ska gå vidare, orka möta framtiden, utan dig.

Dina gröna ögon vilar fortfarande i mina och jag undrar plötsligt hur jag ska stå ut med att inte se dem, att aldrig mer få möta din blick.

Porslinet knastrar till när jag ändrar ställning och sätter mig på knä som du.

Rummet skiftar i purpur, skuggorna blir längre, natten är på väg.

Du är bara några centimeter ifrån mig men det skulle kunna vara mil.

Det känns som att jag aldrig kommer att vara nära dig igen.

En tanke börjar ta form i skärvorna av kaoset i mitt inre, men innan den riktigt hinner fästa så ser jag hur du höjer din höger hand.

En fjäderätt smekning över min vänstra kind, när du varsamt fäster en hårlock bakom mitt öra. Jag sluter ögonen, böjer ned mitt ansikte och det känns som att jag går sönder.

Jag är översköljd av känslor, sorg, utmattning, hopp och kärlek rasar inuti.

Men så känner jag hur du, med ett finger under min haka, lyfter upp mitt ansikte.

Jag öppnar mina ögon igen, möter dina.

I allt det gröna kan jag se den.

Kärleken.

Vetskapen om att hur mycket allt än går sönder och krasas runt om oss så är det vi.

Jag ler ett svagt leende mellan tårarna och och tar din hand.

Våra fingrar flätas ihop och tanken har slutligen nått fram, genom känslokaoset.

Jag ger aldrig upp dig.