Så mycket större

Iskyla.

Det är det jag känner när jag ser orden du skickat.

En iskall besvikelse, rakt i hjärtat.

Jag stänger av mobilen och tårarna börjar att tränga fram.

Ilsket torkar jag bort dem.

Jag är så besviken att jag inte ens vill fälla tårar över dig.

Jag lägger lugnt ned mobilen på köksbänken och vänder ryggen mot den.

Men trots att den är avstängd kan jag höra din tysta vädjan om ett svar.

Jag vet att du vet hur besviken jag är och jag vet att du skulle må bättre av ett svar.

Men jag har inget att skriva.

I alla fall inget som lugnar.

Jag känner plötsligt en saknad välla upp i bröstkorgen.

Mina ögon sluts och jag ser fragment av lycka.

Avlägsna, som i ett annat liv, frammanas de bakom mina ögonlock.

Tårarna blir större och jag slutar att torka bort dem.

Jag låter dem falla.

Jag står med tårar på kinderna och en beslutsamhet växer fram.

Jag vill leva mitt liv.

Jag är så trött på dessa iskalla vindar som sliter i min kropp.

”Allt var svävande men nu ser jag klart” texten kommer ifrån ingenstans men det vilar en sanning i den, en sanning som känns i magen på mig.

Men den mörka, avstängda mobilen fortsätter att viska till mig och efter några minuter tar jag upp den.

Mitt svar är kort, men precist.

Aldrig att jag gjort så förut, öppna armar har alltid varit mitt kännetecken.

Men nu känner jag att jag måste omfamna mig själv.

Mina ögon vilar vid bakgrundsbilden på min telefon och jag kommer på mig själv med att vänta på en reaktion ifrån dig.

Det är då jag inser en sak.

Jag måste leva för mig.

Jag kan inte alltid stå bredvid, lugnt invänta reaktioner och svar så att jag ska veta hur jag ska göra.

Det är dags att jag börjar att lyssna på mig själv.

Besvikelsens iskalla smärta har långsamt börjat vika undan för en molande men samtidigt starkare smärta.

Saknad.

Sorg.

Men jag ska inte backa.

Min känsla, precis den textrad som tidigare dök upp i mitt medvetande.

”Allt var svävande men nu ser jag klart”

Ja, nu ser jag klart.

Jag måste leva mitt liv.

Jag måste våga ta steget.

Jag vet att det finns mer, än besvikelse, tårar och smärta.

Livet är så mycket större.