Du är tårögd, men jag möter din blick utan att blinka.

Det gör fasansfullt ont, men jag har lovat mig själv att inte vika undan nu.

Det är inte värt det.

Jag ser att din underläpp börjar att darra, sekunden efter slår du ned blicken.

Men mina ögon fortsätter att borra in sig i dig.

Jag kan inte hjälpa det, jag är ursinnig.

Jag kan omöjligt förstå att du gjort såhär mot mig.

Efter en lång stund av tystnad ser du upp på mig igen.

 - Jag vet inte vad jag mer kan säga... Det är oförlåtligt..

 - Så bry dig då inte om att upprepa det ordet, min röst är iskall och innerst inne vet jag inte ens var orden kommer ifrån. 

Dina förlåt värmer, de lägger sig runt min smärta och gör det möjligt för mig att andas.

Du slår ned din blick igen, vilket plötsligt väcker ännu en häftig våg av ursinne.

Ja, jag hatar dig för att du bara står där, för att du inte tar bort smärtan som du kastat i ansiktet på mig. Men mest av allt hatar jag din svaghet, du gjorde ett val, då borde du sett till att vara stark nog att kunna hantera det.

Jag gör en snabb utandning för att lugna ned mig, utan resultat.

Dina ögon blir så fulla av känslor att jag inte kan tyda dem längre.

Jag vänder min blick ut genom fönstret.

Det soliga vädret ger en så skarp kontrast mot mina känslor att ett snett litet leende för en sekund leker på mina läppar.

När jag vänder blicken till dig igen.

Nu kan jag urskilja en känsla i dina gröna ögon.

Skuld.

Du skakar långsamt på huvudet för att visa att inte ens du förstår varför du gjort det du gjort.

Det gör ingen skillnad för mig, du gjorde valet.

Varför har absolut ingen betydelse, det enda som är viktigt är att du inte valde mig.

För en tredje gång sväller ursinnet upp inom mig, jag vill skrika åt dig, kasta saker i golvet och smälla i dörrar.

Ditt tysta uppgivenhet gör mig galen.

Men istället för explosiv ilska känner jag hur all ork rinner ur mig och långsamt glider jag ned på golvet.

Du gör en ansats att gå fram till mig, men något i dig tvekar.

Mina ögon letar upp dina, ber dig att bara gå.

Jag har ingen ork, jag känner mig överväldigad av sorg.

Någonting har dött idag.

Det känns i rummet.

Du sträcker ut en hand mot mig, men drar tillbaka den och vänder dig om.

Dina steg är tunga och bär på samma smärta som tagit över mig.

Jag försöker känna efter, men jag kan inte känna något medlidande för dig, 

bara en stor tomhet.

Dörren slår igen bakom dig och mina ögonlock stänger ute allt utom mitt eget mörker.

Jag sitter kvar, i samma obekväma ställning som när jag hamnade på golvet, tills alla mina leder gör ont.

Inte förrän då sträcker jag långsamt ut mina ben och öppnar ögonen.

Jag lyssnar efter något ljud som skvallrar om din närhet, men det är tyst.

Då kommer gråten.

Jag gråter tills solen börjar sin vandring ner över himlen, och långt efter att mörkret lagt sig över staden är mina ögon fulla av tårar. 

När solen börjar att stiga upp igen sitter jag i min säng.

Tankarna är tusentals och omöjliga att få tag i.

Jag ställer mig upp, går över det svala trägolvet, fram till fönstret.

Världen badar i färger och långsamt ser jag hur staden vaknar till liv.

Jag tillåter mig att känna efter.

Sorgen är kvar.

Men det som smärtar mest är att det känns som sorgen man har,

när man tänker tillbaka på ett tragiskt minne.

Jag hade rätt, någonting dog igår.

Jag funderar på att ringa dig, men erkänner för mig själv att jag inte har något att säga. 

Jag tänker på sveket, smärtan du gav mig.

Du är inte längre den man jag förälskade mig i.

Du är en främling.

En främling som lagt en bitterljuv smak över den tid jag trodde att vi haft.

Jag får tårar i ögonen men de försvinner lika snabbt som de kom.

Jag är förkrossad, men mina tårar i slut.

Jag tänker tillbaka på gårdagen och inser plötsligt vad som hänt.

Det var vi som dog igår.

Om jag skulle beskriva vad jag känner just nu,

skulle det bli ett läte mer än ett ord.

Orden har tagit slut för mig.

Jag vet inte var de tog vägen och ännu mindre vet jag hur jag ska hitta dem.

Det enda jag vet är att språket inte räcker till och att jag blir överväldigad av alla känslor som stormar inuti.

Jag ligger på golvet, men jag kunde lika gärna springa.

Hjärtat slår lika fort och jag känner mig helt yr.

Yr och utmattad.

Mina andetag är snabba och smärtsamma.

Jag tänker att jag kanske kan sluta ögonen för att få det att snurra mindre men jag inser att jag redan blundar.

Jag ligger här, blundandes, på golvet.

Med ett hjärta som vibrerar snarare än slår och med ett inre som långsamt håller på att upplösas. 

Men det som gör mig mest skräckslagen är inte att det känns som att jag står på kanten till en avgrund, nej, det är att det på något sätt känns skönt.

Någonting får mig att längta efter att bara falla,att bara falla i ett mörker som aldrig tar slut. 

Jag har ingen ork.

Jag orkar inte försöka få dig att förstå.

Jag vet bara att alla känslor jag har måste få finnas kvar.

Jag bär på ett mörker så mycket svartare än du kan ana.

Men jag har aldrig bett dig att bära det åt mig, inte heller få det att försvinna.
Allt jag ber dig om är att finnas kvar i mitt liv.

Du lovade.

Men jag ser att du plågas.

Du förstår inte hur jag kan stå rakt, utan att vackla under tyngden av min smärta.

Men du glömmer en sak, jag bad dig aldrig att förstå.

Det är det du inte står ut med.

Att se mörkret sprida sig i in blick, höra mina andetag bli snabbare.

Höra min tysta gråt bakom stängda dörrar.

Ja, jag stänger dig ute.

Jag vet att jag orkar, men jag vet samtidigt att det är mer än du kan hantera.

Jag vill inte vara något tungt för dig.

Jag vill ge dig den del av mig som får dig att le.

Du vill ha hela mig.

Du säger att det inte finns något hos mig du inte älskar, jag vet att det är sant.

Men min smärta är min.

Du måste släppa mig för att förstå.
Du måste låta mig bära det här ensam.

För mitt mörker är en lika stor del av mig som allting annat.

Men du går under.

För dig är det en omöjlighet att se mig bära detta ensam.

Men när jag ligger här på golvet känner jag, i varje centimeter av min kropp, att det är precis det jag behöver.

Jag behöver din hand att hålla i så att jag inte faller, men jag behöver genomlida det här ensam.

Det gör så oerhört ont.

En smärta som bedövar.

En smärta som kräver uppmärksamhet, och när det får det, långsamt tar över hela ditt väsen.
D

et är en sådan smärta jag känner när jag ligger här.

Det är den som får mig att bli helt yr och mina andetag lätta och snabba.

Bakom mina ögonlock känns det som att jag kan se rakt in i mig själv, se hela mitt mörker, tydligt.

Det kanske borde skrämma mig, men det känns bekant.

Det påminner om att besöka sin hemstad efter flera år av ett helt annat liv.

Jag vill ringa dig, bara för att säga att jag älskar dig.

Men att jag måste vandra den här vägen ensam.

Du kanske frågar.

Men om jag skulle beskriva vad jag känner just nu,

skulle det bli ett läte mer än ett ord.

Orden har tagit slut för mig.

Jag ser min hand slutas kring det svala dörrhandtaget till friheten utanför huset och med en sekunds tveksamhet trycker jag ned det och går ut.  

Nu var det alldeles för länge sedan jag lade upp en ny novell, men det beror på att jag inte skrivit.

Ibland kommer det inte några texter till mig och då har jag inget att skriva.

Men ikväll kom det en, så här är den, den heter, Att leva i en lögn.

Kommentera gärna.

Du är fantastisk, vet du det?

Jag hör din röst, jag hör din fråga, men jag hör även den tysta varningen i din röst.

Därför tvingar jag mig att höja blicken och möta dina stålgrå ögon.

Ett leende tar plats på mina läppar, jag hoppas innerligt att du ska ta till dig det.

Du nickar lätt och jag andas ut.

Tyst.

Du höjer lätt på ena ögonbrynet:

Bra.

Därefter lämnar du rummet.

Jag sjunker ned i stolen som står närmast och grinar illa när jag kommer åt det stora blåmärket på låret.
Mitt emot mig, på andra sidan väggen, kan jag skymta min spegelbild.

Jag ler ännu ett leende och blir förvånad över hur äkta det ser ut.

Men förvåningen byts snart ut mot lättnaden.

Att jag fortfarande har förmågan att le ett leende som seräkta ut ger mig hopp.J

ag drar fingrarna genom mitt tjocka gyllenblonda hår och kastar iväg ett tredje, strålande leende mot andra sidan rummet.

Men leendet dör ut och jag börjar sakta att gråta.

Stora tysta tårar trillar ned ifrån mina kinder och landar i den tjocka mjuka mattan under mina fötter.

Det gör så ont att jag knappt kan andas.

Men ondast gör det inte på grund av mina blåmärken eller skrapsår, nej, ondast gör det i hjärtat.

När tappade jag kontrollen över mitt liv?

När slutade jag att leva för mig?

Frågorna tornas upp framför mig och jag sluter ögonen, men endast för att se dem bättre.

Det var länge sedan jag lärde mig att det inte går att fly ifrån dem.

De jagar, skriker och viskar tills man lyssnar, vare sig man vill eller inte.

Men jag har inga svar.
Jag öppnar ögonen, stryker snabbt bort tårarna ifrån kinderna och reser mig upp med ett djupt andetag.

Blicken faller på den midnattsblå klänningen du tidigare under kvällen lade fram åt mig.

Den är vacker.

Gudomlig.

Jag ler ett hånfullt leende mot den, men det byts snart ut mot ett ömt leende.

Det är inte ofta man får bära en sådan vacker klänning, även om det inte är en kärleksgåva till mig utan till det liv du vill leva.

Med försiktiga händer, fulla av vördnad, tar jag upp den och vandrar ut ur rummet för att byta om i sovrummet.

Det är trots allt inte klänningens fel att den spelar en viktig del i kvällen charad.

En stund senare när jag har den underbara klänningen på mig sätter jag mig ned på sängen.

Jag hör hur du vankar av och an i rummet under.

Du är otålig, jag har tagit alldeles för lång tid på mig.

Jag känner att jag ryser till varje gång dina steg stannar upp.

När du rör dig är jag i alla fall medveten om var du befinner dig.

Min handväska står på golvet bredvid mig.

Jag tar upp min fickspegel ur den och kollar ännu en gång att sminkningen är perfekt.

Det var det du blivit rasande på förra gången.

Jag sluter ögonen när jag tänker på hur arg du blev.

Jag kan fortfarande höra alla hemska ord du skrek. 

Det är bara horor som har så mycket mascara, blicken som hastigt blev mörkare och så slaget. En handflata rakt i bakhuvudet så hårt att jag vacklade till.

Du slår mig aldrig i ansiktet, i början tog jag det som ett tecken på kärlek.

När jag trodde på dina ord, när jag fortfarande kände att det fanns anledning.

”Han slår mig i alla fall inte i ansiktet, så arg blev han alltså inte och han vill ju inte slå mig, inte egentligen, jag borde inte...”

Alla dessa dolda måsten.

Men idag vet jag bättre.

Du slår mig aldrig i ansiktet.

För det syns.

Det berättar.

Då kan vi inte längre hålla upp fasaden.

Det lyckligaste och vackraste paret i vänskapskresten.

Jag stänger igen spegeln med en liten smäll och kastar ned den i väskan.

Jag vet redan att sminket är bättre än perfekt, det är även håret.

Jag vet att jag är precis så vacker som du vill ha mig.

Jag ska stå vid din sida och glänsa ikväll för det är det du vill och så länge du är lycklig kan jag röra mig utan att komma åt blåmärken.

Jag fäster blicken mot den stora dörren till sovrummet och bestämmer mig.

Jag ska överleva även den här kvällen.

När jag kommer nedför trappan står du redan i hallen.

En känsla av saknad far igenom mig.

Det fanns en tid då vi var lyckliga.

Då du var hela mig värld och mer ändå.Hur kunde vi hamna här?

Men som sagt, jag har inga svar.

Jag stannar upp när jag klivit av det sista trappsteget.

Din blick glider över mig, tveksamt med en iskall känsla i ögonen.

Du letar.

Men så nickar du.

Ännu en gång andas jag ut.

Det har gått så lång tid att du inte ens försöker att ursäkta dig längre.

Inte ens det är jag värd.

Du lägger armen om mig, jag ryggar tillbaka lite när din hand kommer åt ett skrapsår på höften, men du håller mig bara lite hårdare och tillsammans går vi ut genom ytterdörren.

Mitt i natten kommer vi hem igen.

Kvällen gick bra.

Vi skrattade tillsammans och vännerna överöste mig med komplimanger över klänningen.

Nog för att mina skratt var ihåliga och känslolösa, men de var höga och det är det som räknas.

När vi klivit in genom ytterdörren vänder du blicken mot mig:

- Jag sa ju att du är fantastisk, ett leende skymtar i mungipan.

Jag vet vad du syftar på.

Ja, jag är fantastisk, på att dölja, ljuga och visakänslor jag inte känner.

Jag är fantastisk på att visa upp den du vill se.

Du ger mig en klapp på kinden, mjukt, innan du går in i sovrummet.

Belöningen.

Jag vänder blicken mot hallspegeln.

Jag överlevde.

Min högra hand höjs till den strama knuten på mitt huvud och långsamt drar jag ur hårnålarna.

Kaskader av gyllenblonda lockar dansar runt mina axlar och jag får plötsligt en stark insikt.

Jag vill inte överleva.

Jag vill leva.

Jag vill inte vakna varje dag med en klump av ångest i halsen när jag inser att ännu en dag tagit sin början.

Jag vill inte vakna varje dag för att leva för dig.

Jag vill leva för mig.

Jag hör din röst, du ropar.

Varför har jag inte kommit och lagt mig ännu, kommer jag snart?

Då bestämmer jag mig.

Jag öppnar munnen och låter ett enda ord lämna mina läppar:

Nej.

Jag ser min hand slutas kring det svala dörrhandtaget till friheten utanför huset och med en sekunds tveksamhet trycker jag ned det och går ut.

Rummet badar i månljus och färgar världen svartgrå.

Mitt i all denna färglöshet ligger jag och funderar.

Tankarna jagar igenom mitt huvud, den ena avlöser den andra utan att jag riktigt får grepp om någon utav dem.

Jag gav upp tanken på att sova för åtskilliga timmar sedan.

Frågor är något man måste leva med, men att stå svarslös inför sig själv är något av det läskigaste som finns. Men det är något jag dagligen går igenom.

Jag önskar att jag hade svar, att jag visste.

Men jag försöker att lära mig att leva med vetskapen om min ovisshet.

Det är svårt, nästan skrämmande att inse att man inte har någon aning om hur man ska ta sig framåt i livet eller ens kunna påverka sin situation.

Men det är så min sanning ser ut.

Kanske är det dags för mig att acceptera det.

Jag klippte mig igår.

Kort.

Metervis av mjukt chokladbrunt hår föll i kaskader runt mina nakna fötter.

Efteråt satte jag mig ner och frågade mig varför.

Men jag visste redan svaret, jag behövde ha någon känsla utav kontroll.

Likadant känns det nu, jag behöver kontroll.

Men utan vetskap är det svårt att skaffa sig en grund att våga lita på.

Det är känslan av tillit som skapar känslan av kontroll.

Frågan är självklar.

Har jag en tillit till mig själv?

Jag vill ge ett enkelt svar på den frågan.

Men som jag sade innan dagligen står jag inför mig själv, svarslös.

Mina egna gröna ögon är de absolut svåraste ögonen att behöva möta när jag inser, i djupet av mitt hjärta, hur jag misslyckats.

Därför försöker jag att se bort, men att lura sig själv är en lösning jag inte skulle vilja ge till någon. Det är ett dubbelt svek. 

Det finns bara en människa jag måste lära mig att leva med i mitt liv och det är jag själv.

Det kan jag aldrig komma ifrån.

Jag blundar, skuggorna och månskenet försvinner men frågorna får en klarare färg. Jag öppnar ögonen igen och sätter mig upp i sängen.

På väggen mitt emot hänger en spegel.

Nu när jag sitter på knä i sängen kan jag urskilja mitt ansikte i spegelns mörker.

Jag ska inte svika dig, det lovar jag, viskar jag till min spegelbild.

Jag brukar aldrig prata med mig själv men i mörkret och månljuset känns det rätt.Naturligtvis får jag inte något svar.

Men den blick jag ser i mina ögon i spegeln gör mig beslutsam.

Det är en tvekan jag ser i mina gröna ögon.

Det är en tvekan jag vill glömma att jag sett, och helst glömma att jag känt.

Jag drar handen igenom mitt korta hår, det känns ovant mot min hud.

Främmande med samtidigt välbekant.Det känns som en chans.

En chans att skapa något nytt.

Med en känsla av hopp som en nyutslagen ros i bröstkorgen lägger jag mig ned i sängen igen och sluter ögonen.

Dagen därpå är solen det första jag ser när jag öppnar ögonen vilket får mig att le.

Jag tänker tillbaka på tankarna som jagat igenom mitt huvud under natten och känner att hoppet finns kvar. 

Vilket får leendet att stanna.

Jag sätter mig upp i sängen och ser ut genom fönstret mot solen,

kanske är det inbillning men jag tycker mig kunna känna värmen ifrån strålarna som dansar in i mitt rum.

Är det inte värmen ifrån solstrålarna jag känner är det värmen i mitt hjärta.

Nu är det min tur.

När jag förlorar fotfästet och faller ned i ett kaos utav känslor och tankar, är ditt ansikte det enda jag kan se tydligt.

Regnet faller och blandas med mina tårar.

Dina ögon, varma och lugna, ser tillbaka på mig när jag sluter mina.

Det är din kärlek som får mig att ta ännu ett andetag.

Vetskapen om din närhet ger mig kraft att fortsätta.

När allting är färglöst och grått har dina ögon fortfarande samma vackra nyans utav grönt.

När jag famlar runt i en värld utav mörker och vägskäl är det dina händer som leder mig rätt.

Vad ska jag behöva skygga inför när jag känner dina andetag mot min hud?

Jag ligger på golvet och känner hur kaoset rasar i mig.

Färger, minnen och känslor jagar varandra och lämnar mig kvar, ensam och trött.

Jag kan inget göra förutom att ligga här och andas.

Jag minns inte vilken dag det är.

Men det var några dagar sedan du sade de ord till mig som fick kaoset att ta över.

Ord som fick mig att leva i ett uppror, i ett kaos.

Att du hade den makten över mig var något jag var oförmögen att förstå innan jag hamnade i den smärta jag känner nu.
Ja, jag känner smärta men samtidigt är jag ursinnig.

Vem gav dig rätten att vända upp och ned på allt jag hade?
Det är mörkt omkring mig, jag ser att det är natt eftersom jag i ögonvrån kan se en glimt av månen, inte heller den är hel.

Jag undrar om jag någonsin kommer att bli hel igen.

Strax efter att den frågan tagit plats kommer nästa, vill jag bli det igen?

I det ögonblicket har jag inget svar, men jag vet att det är något som är så skönt med att bara ligga här och känna hur alltid stormar djupt inuti.
Jag är glad att jag är ensam, jag vet inte hur jag skulle kunna hantera sällskap just nu.
Jag undrar om jag skulle kunna ligga här för evigt.

”Varför inte, jag har ju ingen anledning att resa mig”, är svaret jag hör i mitt huvud.
Det är ett mörkt svar men det är det rätta svaret.

Jag ligger på köksgolvet, varför jag ligger på golvet vet jag inte heller.

Det är hårt och inte alls särskilt bekvämt men samtidigt är det precis där jag vill vara. 

Jag tänker tillbaka på de ord du sade och genast byggs kaoset upp tills jag måste stänga ögonen för att inte skrika.

Jag visste inte att man kunde falla när man redan låg ned, men det är just det jag gör.

Svävar i mörker, ljus och minnen.

När jag öppnar ögonen igen möts jag åter utav mörker.

Jag undrar om kaoset dragit sig tillbaka men vågar inte känna efter, därför fortsätter jag bara att andas.

Efter en tid som känns som både en sekund och en evighet hör jag hur någon knackar på ytterdörren. 
Jag gör inte ens en ansats till att röra mig.

Tvärtom kan jag känna hur jag börjar att falla igen.
Det är skönt att känna ursinnet som bultar i kroppen, det får mig att känna mig stark.

Levande.

Jag önskar att jag kunde få dig att känna den smärta du gett mig.

Det finns inget att göra åt den, det är bara att ligga och känna hur den äter upp dig inifrån.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hata dig med en sådan vitglödgad vrede.

Men man lär sig mycket om sig själv när man inte har något annat val än att leva i allt det svåra som stormar och skär, skriker och viskar.

Om jag kunde bedöva det, om så bara för en lite stund, så finns det inget jag hellre skulle göra.

Men samtidigt har kaoset den effekten att den bryter ned allting tills ingen kvarstår förutom ett mörker och ett virrvarr av kaotiska känslostormar.

Jag faller en tredje gång,och då känner jag hur en känsla av längtan infinner sig.

En längtan efter en varm hand som kan dra mig tillbaka igen.

En hand som kan hålla upp mig när mina ben sviktar under tyngden av världen och mitt hjärta under tyngden av sorg och kaos. 

Jag öppnar långsamt ögonen igen, känner hur golvet börjar ta form under mig, och med en enda klar tanke i huvudet börjar jag att andas lugnare.

”Det är inte din hand jag behöver, det är inte du.”

Hur ska jag kunna förklara för dig hur det känns när jag inte ens kan formulera det inför mig själv?

Jag erkänner att jag är livrädd, det är en stor del utav det.

Jag vågar helt enkelt inte låta mig känna efter.

Det känns som att jag ska falla ned i allt min svarta smärta då.

Väl nere på botten är det svårt att bli upphittad och räddad igen.

Jag vill inte leva i mörkret.

Om jag bad dig beskriva färgen svart, men bara genom att andvända alla andra färger, skulle du lyckas då?

Det är så det känns, tusen ord men inget som stämmer in.

Ibland tror jag att jag föddes med min smärta.

Den skär, skriker och viskar omvartannat, kräver min uppmärksamhet.

Jag vill inte ge den det, jag vill inte falla.

Jag tror att jag skulle klara det med dig vid min sida, men jag kan inte forma orden som krävs för att du ska förstå och att sträcka ut handen känns som en överväldigande kraftansträngning.

Jag hör dina andetag.

Lugna och djupa.

Jag försöker koncentrera mig på dem, skjuta mörkret åt sidan.

Men i tystnaden är det omöjligt.

Rummet vi ligger i är nästan lika mörkt som min smärta, men det är en annan nyans av svart.

Mitt svarta känns som svartgranit.

Jag lägger händerna över ansiktet trots att det är så mörkt som det kan bli i rummet.

Under mina händer kan jag känna tårarnas långsamma dans nedför mina kinder.

Att vara ensam i sällskap är en av de tyngsta känslorna att bära.

Jag ligger här i mörkret med tårar som rinner nedför mina kinder, tre decimeter ifrån dig.

Men min smärta isolerar mig.

Du skulle lika gärna kunna ligga i ett annat rum.

Din närvaro tröstar mig, men den tar inte bort smärtan.

Jag brukar tänka min smärta som en cancerknöl, en ond smärtsam knöl som långsamt släcker mitt liv.

Skillnaden är att jag inte har ett vaccin mot mitt mörker.

På något sätt måste jag ha somnat för jag vaknar av att solen sticker mig i ögonen.

Det första jag ser när mina ögon vant sig vid ljuset är ditt leende.

Dina ögon, varma och kärleksfulla ser på mig med en glimt av oro.

Jag inser att jag måste somnat med smink, något jag brukar när smärtan helt tar över och jag inte kan fokusera på något annat än att inte försvinna in i mörkret.

Jag blickar tillbaka mot dig, öppnar munnen och säger ett ord:

- Cancerknöl, sedan vänder jag mig bort ifrån dig och drar upp knäna till hakan.

Varför jag vänder dig ryggen är en fråga jag inte har ett svar på.

Men det är många frågor som rör mig jag står svarslös inför.

Jag vet att du krigar med dig själv, ska du gå eller sitta kvar och försöka.

Jag hoppas att du inte väljer att lämna mig här, trots att jag vet att det inte kommer att hjälpa att du stannar.

Jag vill bara inte känna att du går.

Du sitter kvar.

Jag ligger i samma ställning i en tid lika lång som evigheten.

Kanske jag inte ens andas längre, vad vet jag.

Jag känner bara hur den svarta knölen växer tills det inte känns som att det finns någonting kvar av mig längre.

Bara hundra procent smärta.

Plötsligt känner jag hur du försiktigt, försiktigt vänder på mig.

Jag ligger med ansiktet mot dig.

Naken.

Synlig.

Du kanske inte kan förstå hur det känns att falla i massivt mörker.

Men du vet vem jag är.

När du ligger här och ser på mig.

När du ser mig rakt i ögonen, utan att skygga inför den smärta som pulserar genom min kropp, känns det som att du öppnat en dörr.

Kanske kan jag överleva detta, trots allt.

En öppning i mörkret, en liten glimt av ljus.

Jag börjar vandra mot dörren.

Det kommer att ta lång tid, kanske år.

Men när jag kommer fram, vet jag att du kommer att stå där, redo att visa mig ett liv utan smärta.

Det är värt att vänta på.

För första gången på veckor känner jag hur ett litet leende bryter ut i mitt ansikte.

Du ler tillbaka.

Det var länge sedan nu, men jag har gjort det.

Jag har skrattat på riktigt.

Ett äkta skratt, ett som bottnar i hjärtat.

Men ja, det är länge sedan nu.

Jag ler ofta men det var oerhört länge sedan jag log så att det kändes.

Ett riktigt leende, ett som är omöjligt att kontrollera.

Jag hoppas att du inte vet det.

Om du kan leva med mig trots att du ser att alla mina leenden är bottenlösa så är du inte den jag trodde att du är.

Men om sanningen ska fram så är jag inte den jag trodde att jag var heller.

Jag har aldrig trott att jag kunde leva utan glädje.

En människa utan glädje är en människa utan frihet och livskraft.

Men just nu är det exakt det jag gör.

Det skrämmer mig.

Men jag vet att du ser.

Du vill inte se, därför läser du in glädjen jag visar men inte känner.

Det är lättare så.

Men frågan kvarstår, hur långt tid kommer det att ta innan bristen på riktig glädje blir alltför stor för att se förbi?

Om du frågar mig blir svaret att det inte är långt tid kvar.

Men jag vet att om du får svara så kommer svaret att bli total förnekelse.

Det som smärtar är att jag tror att din förnekelse bygger på din oförmåga att förstå att min glädjelöshet faktiskt beror på dig.

Tanken på att jag lever utan äkta glädje är något du inte vill se eftersom det betonar dina brister.

Men är det inte samtidigt så att det är upp till var och en att ta ansvar för sin egen lycka?

Jo, absolut men jag har börjat att glömma hur det känns.

Det som fick mig att vakna upp ur min mentala förlamning var en mörkögd kvinna på torget utanför vår lägenhet.

Jag stod och strök tvätt när jag slängde en blick ut genom fönstret och mina ögon genast fastnade på en lång, mörkögd kvinna som log med hela ansiktet och hade ett högt, ohämmat skratt.

Någonting vaknade inom mig när jag såg henne och det fick mig att gråta.

Jag grät av saknad, för plötsligt insåg jag hur glädjelös min tillvaro blivit.

Om du såg mig skulle du inte se det.

Men om du kände mig så skulle det vara lika svårt att undgå som att ignorera pissmyror.

Det är därför jag vet att du väljer att inte se.

Det kan jag förstå, människan har en förmåga att blunda inför obehagliga sanningar.

Men hur jag kan acceptera det, det är ofattbart.

Just nu sitter du i köket.

Det hör jag av det taktfasta klingandet av skeden i din kaffekopp.

Jag själv sitter i vardagsrummet, inlindad i en filt.

Det är ganska ironiskt, jag tänker på hur instängd jag känner mig utan förmåga att skratta på riktigt och så sitter jag här, insnärjd i en filt.

Jag bävar inför stunden då du kommer att gå in till mig.

Inte för att teatern jag spelat upp är svår att utföra, speciellt med tanke på att du sväljer den utan att blinka, men jag är så smärtsamt medveten om hur falskt det är.

Nu hör jag skrapandet ifrån köksstolen följt utav dina steg snart står du i dörröppningen och ler emot mig.

Jag ler tillbaka.

- Hej, älskling. Hur har din dag varit? din röst är mjuk och full av kärleksfull omtänksamhet.

Men jag ser in i dina ögon och inser i samma stund att det inte bara är jag som lever i en lögn.

Dina ögon är blåa och jag har alltid kunnat läsa dem som en öppen bok men för första gången någonsin ser jag bara min egen spegelbild i dem.

Du lever med en människa som inte är mer än femtio procent av sig själv, vad gör det dig till?

Du lever i en lögn.

Din vardag präglas av känslor som inte finns.

Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hör mig själv säga:

- Sätt dig ned.

Dina ögon glimmar till för en sekund men det är den enda reaktion jag får av dig som tyder på att du förstår vad jag kommer att säga.

Du sätter dig ned, med en försiktighet som som gör mig tårögd.

Det sade så mycket, berättade om din rädsla inför mina ord men samtidigt vördnaden inför att äntligen bli av med bördan av vår osanning.

Tjugotvå smärtfyllda minuter senare tystnar jag.

Jag slår ned min blick, vet inte om jag orkar möta dina ögon just nu.

Men samtidigt vill jag se om jag kan se dig nu när jag inte behöver möta min egen smärta längre.

Jag ser upp.

Du säger ingenting.

Dina ögon är lika blå som innan men nu finns både lättnad, smärta och frågor om framtiden i dem.

Men det är en framtid där jag inte längre finns inräknad.

Du möter mina ögon fortfarande utan ord.

Men nu nickar du.

Därefter reser du dig upp, ställer dig framför mig, böjer dig ned och kysser mig på pannan, sedan lämnar du lägenheten.

Jag sitter i tystnaden och hör fler ljud än jag någonsin gjort tidigare.

Flera timmar senare när solen börjat att klättra upp igen över himlen reser jag mig och går ut.

Jag står där i soluppgångens prakt, känner en frihet slå ut i bröstet och snart ler jag med hela ansiktet.

Jag snurrar runt ett varv med ansiktet höjt mot den rodnande himlen och nu förstår jag att det du och jag gjorde nyss inte var att avsluta något, vi skapade en början till något nytt.

Ett långt liv utan osanning.

Ett liv med glädje.

Min kropp känns lätt som vinden och frihetskänslan sprider sig i hela mig med en annan lika stark känsla i följeslag.

Jag står i en ljusnande daggskimrande värld, med en ny dag framför mig och då kommer skrattet.

Nu kommer jag ihåg det igen, hur det känns att skratta på riktigt.

Med ett skratt som bottnar i hjärtat.