Den här novellen är min nyaste och även en av de allra tyngsta.

Den är väldigt berörande och kan vara jobbig att läsa.

Hoppas att du tycker om den...

Jag går in i mitt rum, släcker lampan och faller ned på sängen.

Där ligger jag sedan med blicken fäst i taket, omgiven utav ett massivt beckmörker.

Lyssnar till ljudet utav tystnad och det enda ord som viskas i mitt huvud.

”Varför?”

Tänk om jag hade ett svar, tänk om jag kunde resa mig upp, tända lampan, möta min blick i spegeln och se svaret i mina nötbruna ögon.

Men det går inte, det vet jag redan, det är därför jag ligger här, i sängen.

I mörkret.

Jag vill inte såras mer, jag vill inte skadas, jag vill inte blöda.

Blöda ur både hjärtat och armarna.

Men vad ska jag göra?

Jag känner mig som en fjäril, en fjäril man försökt att fånga…

Skadat vingen på…

och lämnat kvar…

Men med bruten vinge så att den måste fortsätta livet på marken, och de små, små stenarna river upp djupa, djupa sår i den vingklädda, färggranna, skadade varelsen…

tills den slutligen är så indränkt i rött blod att den inte längre kan röra sig…

skadad och ensam i ett hav av rött…

döende…

ensam…

Död.

Men stenarna är inte riktiga, de är egentligen bara ord…

Men de är lika vassa och lika skadliga…

Varför kan du inte bara inse det?

Varför kan du inte bara inse hur mycket jag skadas?

Du vill inte se, det är min enda förklaring, för om du insåg vad det är du gör mig till skulle du aldrig kunna leva med dig själv.

Jag vänder blicken mot mitt fönster det är nästan lika mörkt därute som härinne, med en skillnad, där ute finns ingen skadad fjäril.

Kanske en frusen, det är ju ändå november.

Jag sluter ögonen.

”November… Då finns det ju inga fjärilar.. Det vet ju alla, ibland är jag bra dum i huvudet.” tänker jag och ser genast för min inre syn hur tusentals fjärilar fladdrar över snöbetäckta gator mitt i gamla stan.

Det skulle vara en vacker syn, men helt fel.

Som att åka till Sahara och se en flock med isbjörnar.

Jag öppnar ögonen igen.

Och blinkar… sen blinkar jag igen, tjugo gånger i rask följd.

Varför?

Jag vet inte, jag gör sådär ibland, oförklarliga konstiga saker, kanske är jag knäpp.. Psykiskt störd..

Kanske har du rätt..

Jag borde aldrig berättat om Elise…

Det är det jag döpt henne till, min skyddsängel, det är hon som sitter vid min sida och håller om mig när rakbladet smeker min hud…

Det är hon som ber mig hämta det, för hon vet att det hjälper.

Att känna det lena, varma blodet rinna längs mina armar dövar omvärlden en stund…

Dövar alla skrik om hat, otillräcklighet, obesvarad kärlek.. och svek..

Världen är så otroligt mörk.. svart…

Jag vänder blicken mot taket och mörkret igen..

Mitt rum är som världen, mörk..

Ingen förstår mig.

-         Sluta skada dig själv, förstår du inte hur destruktivt det är?

Alltid är det samma ord… Destruktiv.. Skadlig.. Farlig.. Dödlig..

Men det är inte så det är, det är världen som är destruktiv.

Det är världen som är marken och orden och människorna som är de små vassa stenarna.

Blodet och Elise är himlen.

Det är där jag vill vara, fladdra omkring på hela vingar, långt ifrån stenar och hård ogästvänlig mark.

Det är inte jag som inte vill ha världen, det är den som inte vill ha mig.

Du fanns där, ett tag, men du gick.

Var finns tilliten?

Var finns förmågan att se?

Förmågan att förstå?

Förmågan att älska?

Stenar tycker inte om fjärilar, för de föraktar det bräckliga och de vet att de aldrig kommer att kunna flyga likt fjärilen…

Avundsjuka och hat…

Det är Destruktivt.

Inte Elise och det varma lena röda…

Det du och resten av världen inte förstår är att det är de sår ni gör som skadar mig, de sår som får mitt hjärta att blöda, de sår som långsamt äter upp mig inifrån..

Eller ja, skulle kunnat göra det om inte Elise fanns…

Elise och hennes vackra vingar av stål.. Vassa stålvingar som skär och släpper ut det varma blodet..

Och med allt det varma, lena röda… som rinner ur min kropp.. följer era ord med och resten utav världens vassa, destruktiva stenar.. det röda tar med sig dem.. och när jag sedan går in i duschen och betraktar det ljusrödfärgade vattnet som dansar kring min kropp så är jag äntligen där, uppe i himlen och svävar… men endast ett kort tag.. min kropp är envis, den drar mig tillbaka igen..

Jag gråter och Elise håller om mig, viskar sakta att en dag ska jag kunna lyfta och sväva…

I oändlighet.

Ett leende letar sig fram i mitt ansikte.

Jag sätter mig upp i sängen och betraktar mitt mörker.

Men så hör jag hur telefonen ringer, jag reser mig sakta och går genom mörkret fram till telefonen på andra sidan av rummet.

-         Hej, säger du innan jag hinner öppna munnen.

-         Hej… min röst är låg.. ”vad vill du?”

-         Jag har funderat över det där du sa tidigare…om .. Lisa..

-         Elise, avbryter jag och hör hur mitt tonfall plötsligt blir avvaktande och vasst.

-         Just det… Elise.. Ja, jag har i alla fall… Ja, hittat en person som jag tror skulle vara bra för dig.. Han heter Rikard, han har lång erfarenhet i.., här tystnar du lite, tar sats.. Ja, i psykvärlden.. med och prata och så..

-         Menar du att jag hör hemma i psykvärlden? Min röst låter metallisk och jag känner hur de små, små stenarna blir decimeter stora och river och kastas mot min ömtålighet.

-         … Jag skulle kanske inte uttrycka det så men.. ja…

Jag inser plötsligt att det är en viktig skillnad med en sten och en fjäril, en fjäril kan ha förmågan att se, det har aldrig en sten.

Du kommer aldrig att förstå, jag behöver inte psyket, jag behöver Elise och någon som ser mig.. ser mig som hon.. jag trodde att det var du.. men jag hade fel..

Jag släpper telefonen.

Den faller i golvet med en duns.

Mina ögon vandrar runt i mörkret och jag hör din röst, avlägsen ifrån telefonen..

Du ropar,

 jag lyssnar inte…

Jag vänder min blick mot sängen och då ser jag henne, Elise…

”Jag älskar dig, hela dig nu, du måste få ut giftet”, viskar hon till mig och jag lyssnar.

Jag går fram till skrivbordet, hittar det jag söker och letar mig fram till sängen, jag behöver inget ljus, Elise håller min hand och hjälper mig.

”Jag älskar dig, följ med”, viskar hon och håller om mig..

Och det varma, lena röda strömmar längs mina armar och färgar mina lakan röda..

Jag känner hur det Destruktiva drivs ut ur min kropp…

Och plötsligt är jag i himlen igen… Svävandes…

”Kom”, Elise fortsätter att viska och jag vet, att mina vingar är starka nog nu för att göra det.

Så det är det jag gör, jag följer med…

Nytt år... Ny novell..

Ja, nu kommer den, min nyaste novell - Regnsbågs ögon.

Den handlar om att finna sig själv och om att våga se världen med nya ögon.

Varsågoda...:

Regnbågs ögon

Lena svarta sammetsfjärilar.

Min värld har alltid varit svartvit.

Olika nyanser utav grått.

Med i dina ögon ser jag alla färger,

i dina ögon finns regnbågen.

Du kanske tycker att kärleken är röd och att lyckan är lika ljust gul som solskenet.

Men sanningen är att alla känslor är ett virrvarr av färger.

Regnbågen, ja, jag säger det för regnbågen är randig, man kan se alla färger tydligt var för sig men ändå är de tillsammans.

När jag ser in i dina ögon är det så mycket lättare för mig att kunna känna varje enskild känsla.

Jag har dem alla inom mig.

Men istället för att flyga omkring och färgas till svarta sammetsfjärilar behåller varje fjäril sin egen unika färg och då plötsligt kan jag få grepp om mina känslor.

Jag skulle så gärna vilja förklara det för dig, men jag hittar inga ord.

Hur ska jag kunna få dig att förstå det stora i att du gett mig alla färger tillbaka?

Att du hjälpt mig att hitta tillbaka till känslor jag sedan länge förlorat...

Det finns inget som är så tröstlöst som att falla igenom ett grått mörker.

Utan en enda färg att sätta sitt hopp till.

 Utan en enda vacker ljus färg att försöka stanna upp fallet med.

Du har gett mig det.

Du har gett mig möjligheten att stanna upp och känna efter.

Du hjälper mig, du stannar upp mig och hindrar mig ifrån att rusa genom livet, genom min egen existens.

Min värld har alltid varit svartvit men på senaste tiden har jag hittat fler och fler färger, dina ögon har visat mig vägen, visat mig hur jag ska hitta tillbaka till dem.

För tre dagar sedan stod jag utomhus och dansade i regnet, efter ett tag fick dropparna färger.

Jag skulle vilja berätta det för dig, hur det känns att dansa i ett glittrande hav av färger.

Men jag kan inte, inte med ord.

Men mina ögon kan.

När jag ligger i din famn i det svaga skenet ifrån stearinljuset på nattduksbordet och lyssnar till regnet som smattrar mot förnstret, så berättar jag, utan ord, hur det skulle kännas att vara där ute och dansa.

Och dina ögon, leende och regnbågs glittrande viskar tyst att du vet.

Viskar att jag alltid kommer att kunna vara därute och dansa i regnet bara jag vågar se, öppna mina ögon och se alla färger.

För varje färg visar en del utav mig och det finns inget som kräver mer mod än att se sig själv.

Min värld har alltid varit svartvit, men sedan kom du, med ett varmt hjärta och regnbågs ögon och såg mig, lät mig se mig själv genom dina ögon.

Min värld är inte längre svartvit, jag har lärt mig att se de svarta sammetsfjärilarna som de verkligen är, små unika delar av mig och när jag lärde mig att hitta mina känslor hittade jag mig själv och alla färger igen.

Och jag kommer alltid att dansa i det glittrande, färgsprakande regnet, idag.. imorgon..alltid...