Jag sitter här en tidig morgon i mitten av september... och inser att visst saknar jag dig...

Men jag saknar mig själv mer.  

Jag saknar tiden då jag log åt allt och ingenting utan att det alltid kunde härledas till dig.

Då jag inte lät mig styras av mobilen, lät tystnaden från den ge mig ångest…

och lät plinget av nya meddelanden vara det enda som kunde lindra den där knuten i magen…

Innan dina ord kunde vända upp och ned på en hel dag…

Men samtidigt få allt att bli solkensljust igen lika snabbt.

Tiden då jag vaknade utan ditt ansikte framför mig…

Då jag inte avslutade varje dag med att se dina ögon inför mina egna ögonlock…

Jag har ägnat månader åt dig… åt oss.

Åt miljoner små saker för att göra dig lycklig, få dig att må bra och visa dig hur viktig du är…

Satt dig främst, kämpat för att förstå dig, haft tålamod när vi inte kunna kommunicera och helt enkelt gått så djupt in i ett vi, att jag förlorade mitt jag.

Solen går långsamt upp utanför fönstret jag sitter i.

Trots att jag inte vill kan jag inte låta bli att minnas när jag vaknade i dina armar…

Jag vet att det är okej att sakna.

Jag förnekar inte heller att jag gör det.

Men jag måste vara ärlig och om sanningen ska fram så är det väldigt enkelt.

Det som gör mest ont i allt detta är att jag nästan glömt vem jag är när jag inte är din flickvän.

När jag bara är jag, rakryggad, naken och självständig.

Jag hoppar ned från fönstret och går fram till bokhyllan, tar ut ett fotoalbum och går sedan fram till fönstret igen.

Bläddrar långsamt, möter mina egna ögon som ler mot mig från fotografierna.

Minns en annan tid.

En tid då det inte var vi, en tid då jag satte mig själv främst, fyllde mina dagar med glädjeämnen som inte byggde på en kärleksrelation.

Då jag dansade omkring på lätta fötter utan att det var du som höll mig svävande.

Jag ångrar inte den tid vi hade, jag ångrar inte mitt val att kämpa för dig.

Du är en av de finaste jag träffat och vår kärlek var vacker.

Men det är dags för en annan tid nu.

En tid där jag hittar tillbaka, till mig själv och den jag en gång var.

Jag fanns innan det blev vi.

Jag kan bli jag igen.

Jag stannar i den.

När du läser denna novell, lyssna på denna låt:

http://www.youtube.com/watch?v=nZf-ZYTsx6c

Det räcker nu

Jag möter min blick i spegeln.

Isblå kyla stirrar tillbaka på mig.

Det vibrerar i mig.

Jag känner mig glödande.

Levande.

Stark.

Ursinnig och kraftfull.

Min blick är fast, den borrar sig in.

Mina andetag blir hastigare.

De ibslå ögonen mer intensiva.

När gav jag dig rätten att bestämma mitt värde?

När gav jag mig själv rätten att släppa taget om mig själv?

Hur kunde du få mig att se mig genom dina ögon, väga mitt värde i din blick?

Hur kunde du få mig att stå på andra sidan spegeln, bakom den, med den i min famn och  sedan forma mig för att bli det du såg i den.

Att gå helt upp i dina önskningar...

Att gå vilse...

Det räcker nu, det är min tur att leva, det är min tur att bestämma.

Jag har aldrig backat för mörkret, jag har aldrig backat för smärta.

Varför backar jag för dig?

Jag möter min blick i spegeln, den är bestämd, kraftfull, ursinnig...

Jag ser en eld i dem jag nästan glömt att jag har.

Jag känner den i hela kroppen, mitt hjärta slår, hårt.

Jag är levande.

Jag är viktig.

Jag tänker aldrig bli din slav.

Jag tänker aldrig backa.

Jag tänker aldrig ge dig rätten att ta över.

Det räcker nu.

Jag backar ett steg ifrån spegeln, släpper inte ögonkontakten.

Jag känner hjärtat slå, känner hur jag nästan får blodsmak i munnen.

Vrede.

Eld.

Liv.

Jag ska rikta dessa ögon mot dig.

Jag ska låta dem borra sig in i din själ, i ditt inre.

Du ska få veta vem du har att göra med.

Det finns en kraft i mig, en kraft som klarat det mesta.

En kraft som får mig att gå rakryggad, med blicken höjd och kraft i stegen.

Hur kan du tro att du kan tämja mig?

Hur kan du tro att jag ska vackla, att jag ska lägga mig, att jag ska formas efter dig?

Jag fanns, långt innan du kom in i bilden, jag kommer finnas långt efter att du försunnit.

Blicken i de islå ögonen har fått en annan ton, stolthet och tro.

Jag tror på mig själv.

Det räcker nu.

Jag ligger på min säng och lyssnar på tystnaden.

Det är stilla i rummet, jag kan känna mina hjärtslag.

Min blick faller på fönsterbläcket.

I en kantstött vas står en ensam vit ros.

Du gav mig den när du var här senast.

Nu har några blad fallit.

De ligger utspridda på den kalla marmorskivan.

Jag vet inte hur länge jag legat här.

Tid betyder ingenting för mig längre.

Det är bara något som fortsätter… utan att jag kan påverka det.

Precis som mina hjärtslag.

Jag förstår inte hur hjärtat orkar.

Hur det kan fortsätta trots att alla andetag gör ont och medvetandet inte längre vill vara med.

Telefonen tystnade för länge sen.

Du orkar nog inte mer.

Eller så är du arg.

Igen.

Jag förstår dig.

Men jag kan inte.

Jag kan inte vara den du vill att jag ska vara.

Jag är jag.

Trasig, avskalad och naken inför dina ögon.

Precis som rosen har jag börjat tappa mina blad.

Tappat allt jag omgett mig av för att vara vacker i dina ögon.

Nu är det bara jag kvar, hudlös.

Tid betyder inte längre någonting men jag vet att den rinner ifrån mig.

Jag sluter ögonen. Flätar ihop mina fingrar.

Försöker framkalla minnet av att fläta ihop dem med dina fingrar.

Men det är svart.

Tomt.

Det känns som att det var i ett annat liv.

Ett liv med skratt.

Ett liv med önskningar.

Ett liv med tid.

Det har rasat ett krig i mig.

Jag har slagits med mig själv.

Och det var jag som förlorade.

Det är stilla nu.

Lika stilla som lugnet när man gråtit tills tårarna är slut.

Men mina ögon är torra.

Att gråta räcker inte.

Min smärta är bottenlös.

Så stor att jag inte kan greppa den.

Ofattbar.

Jag vill ingenting.

Jag vill inte ligga här.

Men jag kan inte resa mig.

Jag är förlamad.

Förlamad av stillheten.

Begravd under tyngden av det som varit.

Så jag ligger här, lyssnar på tystnaden och känner mitt hjärta slå.

Gång på gång..

Gång på gång..

Gång på gång..

Jag sluter mina ögon.

Möter mig själv.

Men öppnar dem igen.

Den vita rosen har tappat ytterligare ett par blad.

Bakom mina ögonlock finns bara mörker.

Ett mörker jag vill sjunka ned i.

Flyta runt.

Tyngdlös.

Jag sluter ögonen igen.

Det är över nu. 

Vingklippt

Dina ögon, lika djupa som havet men med ett allvar som sätter skräck i mig.

Du är på väg bort.

Eller så är det jag.

Det är omöjligt att svara på.

Jag vet bara att vi förlorat.. och ändå.. ändå kan jag inte släppa dig.

Du finns i mina tankar oftare än jag ens kan erkänna för mig själv.

När jag sluter ögonen kan jag känna känslan av din hud mot mina händer, din röst i mina öron och värmen i din nu så allvarlig blick.

Det gör ont.

Men samtidigt, jag vill inte vara fast vid dig.

Jag vill vara fri.

Men det är som att du tagit bort allt, vetskapen nom hur man lever.

Jag vet inte hur jag andas utan din luft i mina lungor och samtidigt är det dina andetag som kväver mig.

Du står framför mig.

Jag försöker läsa dig, skräcken får fäste i mig när jag känner hur kluven jag är.

Jag vill inte vara kvar men samtidigt är det omöjligt att gå.

Jag öppnar munnen, men stänger den igen, jag har inte ord för dessa känslor.

Denna tvetydlighet.

Hur kunde du?

Hur fick du makt att få mig att förlora fotfästet, förlora mig själv?

Få mig att vilja springa men samtidigt krypa upp i din famn.

Det gör så ont.

Du gör ont.

Men jag kan inte.

Att lämna, att inte ha dig, skulle göra så mycket mer ont.

Jag slåss mot mig själv, det är krig i mitt inre.

Jag slår ned blicken, rummet är tung av motsägelser.

Det finns inget kvar. Det är slut.

Men ändå står vi kvar.

Det är som en nattfjäril och ett ljussken, jag kan inte gå..

Och du kan inte lämna mig.

När skymningen faller har du gått och lagt dig.

Jag står kvar i vardagsrummet.

Jag vet att du somnat, det är en tystnad, en stillsamhet i rummet.

Kriget i mitt inre har långsamt lugnat ned sig.

Omöjligt eller ej, jag älskar dig.

Du är det finaste jag vet.

Den jag mår som bäst med men som samtidigt skadar mig.

Jag vänder blicken mot natten som närmar sig utanför fönstret.

Jag känner mig svag, maktlös.

En kärlek som förgör och snart ska jag dela natten med orsaken till den.

Jag kan inte fly, jag kan inte lämna, men samtidigt vet jag att jag inte kan stanna.

Jag vill flyga men vingarna bär inte.

Vingklippt.

Vingklippt

Dina ögon, lika djupa som havet men med ett allvar som sätter skräck i mig.

Du är på väg bort.

Eller så är det jag.

Det är omöjligt att svara på.

Jag vet bara att vi förlorat.. och ändå.. ändå kan jag inte släppa dig.

Du finns i mina tankar oftare än jag ens kan erkänna för mig själv.

När jag sluter ögonen kan jag känna känslan av din hud mot mina händer, din röst i mina öron och värmen i din nu så allvarlig blick.

Det gör ont.

Men samtidigt, jag vill inte vara fast vid dig.

Jag vill vara fri.

Men det är som att du tagit bort allt, vetskapen nom hur man lever.

Jag vet inte hur jag andas utan din luft i mina lungor och samtidigt är det dina andetag som kväver mig.

Du står framför mig.

Jag försöker läsa dig, skräcken får fäste i mig när jag känner hur kluven jag är.

Jag vill inte vara kvar men samtidigt är det omöjligt att gå.

Jag öppnar munnen, men stänger den igen, jag har inte ord för dessa känslor.

Denna tvetydlighet.

Hur kunde du?

Hur fick du makt att få mig att förlora fotfästet, förlora mig själv?

Få mig att vilja springa men samtidigt krypa upp i din famn.

Det gör så ont.

Du gör ont.

Men jag kan inte.

Att lämna, att inte ha dig, skulle göra så mycket mer ont.

Jag slåss mot mig själv, det är krig i mitt inre.

Jag slår ned blicken, rummet är tung av motsägelser.

Det finns inget kvar. Det är slut.

Men ändå står vi kvar.

Det är som en nattfjäril och ett ljussken, jag kan inte gå..

Och du kan inte lämna mig.

När skymningen faller har du gått och lagt dig.

Jag står kvar i vardagsrummet.

Jag vet att du somnat, det är en tystnad, en stillsamhet i rummet.

Kriget i mitt inre har långsamt lugnat ned sig.

Omöjligt eller ej, jag älskar dig.

Du är det finaste jag vet.

Den jag mår som bäst med men som samtidigt skadar mig.

Jag vänder blicken mot natten som närmar sig utanför fönstret.

Jag känner mig svag, maktlös.

En kärlek som förgör och snart ska jag dela natten med orsaken till den.

Jag kan inte fly, jag kan inte lämna, men samtidigt vet jag att jag inte kan stanna.

Jag vill flyga men vingarna bär inte.

Vingklippt.

Länge sedan jag skrev, men nu är kreativiteten och orden tillbaka.

Här är min nyaste novell och som vanligt är den inte självbiografisk utan har bara kommit till mig.

Varsågoda:

Insikt

Insikt.

Den slår mig, rakt i magen.

Med en iskyla som sprider sig i hela min kropp.

Insikt.

Inget är vad jag trott det vara.

Inget är längre tryggt.

Mattan har dragits bort under mina fötter.

Att sväva i en dimma, en kall, mörk, dimma.

Så känns den.

Insikten.

Jag blundar, frammanar ditt ansikte.

Ser hur dina gröna ögon skiftar i brunt.

Vet jag ens vem du är?

Har jag bara ljugit för mig själv?

Jag sätter mig på sängen, tystnaden är bedövande.

Luften tung av frågor.

Hur hamnade jag här?

När slutade du att vara den jag väntade på.

Den jag längtat efter.

Den jag alltid vänt mig till.

Insikt.

Du är inte längre allt.

Frågan är om du någonsin varit det, eller om jag bara klamrat mig fast vid den kärlek jag trott mig finna i dig.

Smärta.

Jag sluter ögonen igen.

Försöker minnas känslan av att dra handen över din kind.

Försöker att frammana ömheten.

Men den uteblir.

Det finns ingen ömhet.

Bara en svag känsla av förlust.

Tänk alla tårar jag fällt över dig.

Tänk alla ord du yttrat, som smugit sig in under huden och ätit upp mig inifrån.

Tänk alla gånger jag längtat efter en kyss, en kram, en kärleksfull blick.

Tänk alla önskningar, allt hopp, alla brustna drömmar.

Efter allt jag gjort för dig.

Efter allt vi gått igenom…

.. sitter jag här, i det svaga månljuset, på sängkanten, med en insikt.

En insikt om att jag låtit dig gå.

Det är dags att leva mitt liv nu.

För varje kyss, för varje smekning ifrån honom suddas du ut.

För varje blick, för varje andetag bleknar minnet utav dig.

Det känns som en förlust, men samtidigt som en befrielse.

Veckor..

Dagar..

Timmar..

Minuter..

Sekunder…

Långsamt blir minnena svagare, långsamt blir jag mer min egen än din.

Jag ger mig hän.

Låter mig uppfyllas av en annan känsla.

Din doft.. Din blick.. Ditt leende.. Ditt skratt.. Din hud..

Långsamt släpper jag taget om dig.

Långsamt har jag insett att min framtid kanske inte går i den riktning jag trott, långsamt har jag accepterat.

Det är inte vi.

Det är du, det är jag.

Utan ett och emellan.

Smärtan har bosatt sig i mig.

Men jag måste få den att släppa taget.

Jag måste leva mitt liv.

Jag kysser honom igen, för att jag vill, och för att jag kan.

Jag är min egen, min kropp är min, och jag kämpar för att få tillbaka mitt hjärta.

För varje kyss, för varje smekning ifrån honom suddas du ut.

För varje blick, för varje andetag bleknar minnet utav dig.

Det känns som en förlust, men samtidigt som en befrielse.

Det känns som ett farväl.