Det är mörkt i rummet.

Jag lyssnar till dina andetag.

De är djupa och lugna.

Jag märker att jag andas i takt med dig.

Min blick smeker sig över din profil

Det gör ont.

Mitt hjärta värker.

Jag visste inte att man kunde älska såhär.

Jag visste inte att man kan bli tårögd av ömhet, av kärlek.

I nästan ett år har du funnits i mitt liv.

Jag tänker på det nu, till ljudet av dina andetag, till känslan av ett hjärta som sväller över.

Det har varit så mycket upp och ned.

Så mycket tveksamhet, tårar.. frustration…

Men allt det känns så avlägset nu.

Det var en annan tid, i ett annat liv.

Jag har letat efter någon som kunde ge mig allt jag trot att jag velat ha.

Jag har tjatat, krävt, kvävt och gråtit.

Men jag har bara sett det ur ett enda perspektiv, jag har lyssnat med stängda öron.

Tills jag plötsligt stannade upp, började reda ut allt det jag flytt ifrån och det var då jag såg det.

Under hela denna tid, har jag haft dig vid min sida.

Tålmodig, omtänksam och med så mycket kärek i de där guldgröna ögonen.

Jag är inte enkel.

Jag är inte lätt att vara nära, trots att det är exakt det jag trott mig vara.

Men jag har inset det nu.

Jag har handlat av rädsla, reagerat med egoism och talat i frustration.

Ingenting av det finns längre kvar.

Jag ligger i ett mörkt rum, i en stor stad, med storstadsljud, men det är dina andetag jag hör.

Jag tänker på dikten du skrev till mig när vi precis träffats.

En kväll du kom hem i mörkret, när du lämnat vännernas skratt i staden, en kväll då du klivit in genom dörren till lägenheten och sedan skrivit en dikt.

Jag tror inte jag tog in det då.

Vad det egentligen betydde.

Jag har varit så blind, jag har fumlat runt i mörker.

Att leta med stängda ögon är att hålla sanningen utanför.

Men jag har börjat öppna dem nu.

Jag har börjat inse, vem jag är, men även vad jag gjort.

Framförallt har jag börjat inse vad jag vill, jag har börjat landa i mig själv, slutat fly.

Jag låter blacken vandra mot våra händer, dina stora trygga, över mina små.

Minns alla gånger du fäst en hårlock bakom mitt öra, klappat över min kind eller lagt en hand på min höft.

Jag hoppas att det inte är för sent.

Jag hoppas att jag kan nå dig nu.

Jag vill visa dig att jag ser nu.

Jag förstår nu.

Jag trodde att jag älskade.

Nu vet jag att jag gör det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...

    Jag drunknar.   Jag drunknar i sorg. Jag drunknar i minnet av dina bruna ögon.   Jag drunknar i minnet av dina ord.   Men jag försöker simma mot ytan. Jag vill inte sitta fast i detta längre. Jag vill upp. Jag vill hitta...