När du läser denna novell, lyssna på denna låt:

http://www.youtube.com/watch?v=nZf-ZYTsx6c

Det räcker nu

Jag möter min blick i spegeln.

Isblå kyla stirrar tillbaka på mig.

Det vibrerar i mig.

Jag känner mig glödande.

Levande.

Stark.

Ursinnig och kraftfull.

Min blick är fast, den borrar sig in.

Mina andetag blir hastigare.

De ibslå ögonen mer intensiva.

När gav jag dig rätten att bestämma mitt värde?

När gav jag mig själv rätten att släppa taget om mig själv?

Hur kunde du få mig att se mig genom dina ögon, väga mitt värde i din blick?

Hur kunde du få mig att stå på andra sidan spegeln, bakom den, med den i min famn och  sedan forma mig för att bli det du såg i den.

Att gå helt upp i dina önskningar...

Att gå vilse...

Det räcker nu, det är min tur att leva, det är min tur att bestämma.

Jag har aldrig backat för mörkret, jag har aldrig backat för smärta.

Varför backar jag för dig?

Jag möter min blick i spegeln, den är bestämd, kraftfull, ursinnig...

Jag ser en eld i dem jag nästan glömt att jag har.

Jag känner den i hela kroppen, mitt hjärta slår, hårt.

Jag är levande.

Jag är viktig.

Jag tänker aldrig bli din slav.

Jag tänker aldrig backa.

Jag tänker aldrig ge dig rätten att ta över.

Det räcker nu.

Jag backar ett steg ifrån spegeln, släpper inte ögonkontakten.

Jag känner hjärtat slå, känner hur jag nästan får blodsmak i munnen.

Vrede.

Eld.

Liv.

Jag ska rikta dessa ögon mot dig.

Jag ska låta dem borra sig in i din själ, i ditt inre.

Du ska få veta vem du har att göra med.

Det finns en kraft i mig, en kraft som klarat det mesta.

En kraft som får mig att gå rakryggad, med blicken höjd och kraft i stegen.

Hur kan du tro att du kan tämja mig?

Hur kan du tro att jag ska vackla, att jag ska lägga mig, att jag ska formas efter dig?

Jag fanns, långt innan du kom in i bilden, jag kommer finnas långt efter att du försunnit.

Blicken i de islå ögonen har fått en annan ton, stolthet och tro.

Jag tror på mig själv.

Det räcker nu.