Jag ligger på min säng och lyssnar på tystnaden.

Det är stilla i rummet, jag kan känna mina hjärtslag.

Min blick faller på fönsterbläcket.

I en kantstött vas står en ensam vit ros.

Du gav mig den när du var här senast.

Nu har några blad fallit.

De ligger utspridda på den kalla marmorskivan.

Jag vet inte hur länge jag legat här.

Tid betyder ingenting för mig längre.

Det är bara något som fortsätter… utan att jag kan påverka det.

Precis som mina hjärtslag.

Jag förstår inte hur hjärtat orkar.

Hur det kan fortsätta trots att alla andetag gör ont och medvetandet inte längre vill vara med.

Telefonen tystnade för länge sen.

Du orkar nog inte mer.

Eller så är du arg.

Igen.

Jag förstår dig.

Men jag kan inte.

Jag kan inte vara den du vill att jag ska vara.

Jag är jag.

Trasig, avskalad och naken inför dina ögon.

Precis som rosen har jag börjat tappa mina blad.

Tappat allt jag omgett mig av för att vara vacker i dina ögon.

Nu är det bara jag kvar, hudlös.

Tid betyder inte längre någonting men jag vet att den rinner ifrån mig.

Jag sluter ögonen. Flätar ihop mina fingrar.

Försöker framkalla minnet av att fläta ihop dem med dina fingrar.

Men det är svart.

Tomt.

Det känns som att det var i ett annat liv.

Ett liv med skratt.

Ett liv med önskningar.

Ett liv med tid.

Det har rasat ett krig i mig.

Jag har slagits med mig själv.

Och det var jag som förlorade.

Det är stilla nu.

Lika stilla som lugnet när man gråtit tills tårarna är slut.

Men mina ögon är torra.

Att gråta räcker inte.

Min smärta är bottenlös.

Så stor att jag inte kan greppa den.

Ofattbar.

Jag vill ingenting.

Jag vill inte ligga här.

Men jag kan inte resa mig.

Jag är förlamad.

Förlamad av stillheten.

Begravd under tyngden av det som varit.

Så jag ligger här, lyssnar på tystnaden och känner mitt hjärta slå.

Gång på gång..

Gång på gång..

Gång på gång..

Jag sluter mina ögon.

Möter mig själv.

Men öppnar dem igen.

Den vita rosen har tappat ytterligare ett par blad.

Bakom mina ögonlock finns bara mörker.

Ett mörker jag vill sjunka ned i.

Flyta runt.

Tyngdlös.

Jag sluter ögonen igen.

Det är över nu. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...