Jag har en novell på gång, den har dock inte riktigt tagit form ännu...

Jag har flyttat till egen lägenhet för två dagar sedan så det kanske tar ett tag innan novellen kan tränga igenom alla tankar kring flytten och nå fram till mig.

Men den är på gång, men bara så att ni vet, att det kommer nog inte att komma en he l novell denna fredag/vecka.

Men snart, det känner jag på mig.

Den kommer att ha samma känsla som de andra, men eftersom jag är mitt uppe i en flyttprocess så kan det ta innan känslan återfinner sig.

Jag har i alla fall fixat ett namn till novellsamlingen - Verklighetsprocessen.

Det representerar livet.

Från födelse till död, genom livets alla små stigar.

Så fort jag hinner ska jag även lägga upp en bild som visar hur framsidan till boken kommer att se ut.

Hoppas att ni får ett underbart höstlov och kan vänta på min nästa novell, den är på gång.

Nu är min nyaste novell färdig, den heter snöflingsbarn och symboliserar alla de barn som kämpar hela livet utan vuxna att luta sig emot.

Det här är en av de noveller som berör mig mest, och jag hoppas att den ska berör även dig.

Det här är ett otroligt viktigt och starkt ämne, och liksom de andra novellerna är den här ganska tung.

Men den är vacker och verkligen läsvärd.

Läs den och känn efter.

Snöflingsbarn

Det finns barn som likt snöflingorna faller genom livet, kanske landar de på din kind.
Kanske att du då känner en svag men ilande känsla av iskall smärta, men snart har snöflingan smält och några få minuter senare har du glömt den.
Snöflingan och smärtan har tagit ett kliv ur ditt medvetande och aldrig kommer du att komma ihåg dem.
Aldrig.

Likadant är det med barnen.
De barn som hjälplöst faller genom livet.
När de sedan hittar en kind att hålla sig fast vid, en varm kind som hindrar deras tröstlösa fall genom sin egen existens, är det någonting inom dem som hindrar dem ifrån att kunna hålla sig kvar.
De fortsätter att falla.
Och människan med den varma kinden fortsätter att gå.
Kanske att hon stannar upp när barnen landar.
Kanske att hon stannar upp och förundras över smärtan som plötsligt blev så tydlig för henne.
Men snart, när barnet faller igen, med sin smärta i ett hårt grepp i sina små barnaarmar, fortsätter människan med den varma kinden bara att gå.
Kanske att hon märker att smärtan försvann, kanske att hon genast glömde den.

För det fallande barnet gör det ingen skillnad.
De kommer fortfarande att falla.
Oavsett om människan glömt dem eller bär med sig dem i sitt minne så kommer de att fortsätta att falla.
Tills den dag det finns en människa med en varm kind som stoppar barnets fall.
Om det nu finns någon sådan människa.

När jag var liten var jag ett fallande barn.
Ett barn utan skydd, ett barn utan en varm kind att klamra sig fast vid.

Men det sorgliga med det hela är inte själva fallandet, nej, det sorgliga är hur ont det gör när barnen landar.

Men det tar tid.
Det tar tid innan de mjuka små kropparna möter marken och det sista hoppet, om att finna en människa med en varm kind, slocknar.

Jag föll, men jag landade aldrig.

Nej, för det kommer en tid även i snöflingsbarnens värld, då de får vingar.
Vingar av självkänsla.
Vingar av självrespekt.
Vingar av en kärlek till sig själv och livet.

Vingar av frost.

När snöflingsbarnen tar i med de spröda frostvingarna och själva börjar kämpa emot fallandet, kan det hända att de stannar i luften för en sekund.

Men vingarna är sköra och går lätt sönder.

Och varje gång de landar på en människa med en varm kind, och inte lyckas hålla sig kvar, så går en liten bit av vingarna sönder.

Men om de lyckas hålla sig kvar, vilket inte ofta sker, så´blir vingarna långsamt långsamt starkare.

Men har då snöflingsbarnen fallit av tillräckligt många varma kinder, är det inte mycket kvar i vingarna som gör dem flygbara.

Då faller de ännu fortare.

Alla snöflingsbarn kämpar inte emot fallandet för att klara sig själva med hjälp av sina vingar, lika många är det som kämpar emot för att kunna stanna tillräckligt länge i luften för att hinna träffa en människa med en varm kind.

Jag träffade aldrig någon sådan människa.
Ingen jag kunde klamra mig fast vid i alla fall.

Men jag satte en tilltro till mina vingar.
Jag satte en tilltro till mig själv, starkare än fallandet.
Och jag lyckades ta mig till en plats där även jag lyckades bli en människa med en varm kind.
Men jag kommer aldrig att bara stanna upp och förundras över smärtan när snöflingsbarnen landar på min kind, nej, jag kommer att kämpa för att de ska kunna hålla sig kvar och för att deras vingar ska växa sig tillräckligt starka för att även de ska kunna bli människor med en varm kind.

För jag vet, att barnen de fallande små kommer aldrig att glömma människan, hon som lämnade som bara fortsatte att gå.

Min nya novell kommer antagligen att komma upp här nästa fredag, om inte innan. Jag har ännu inte börjat skriva den men den har börjat forma sig i mitt huvud och känsla...

Jag skriver väldigt mycket på känslor, och jag börjar få fram något nytt nu, men jag har inget grepp om den än... Men jag kan lova att jag ska ha lagt upp i alla fall en början på den senast nästa fredag.

Hej!

Nu är min nya novell färdig, den är lite annorlunda om man jämför med de andra novellerna jag skrivit.

Ödets Dotter är en inre dialog en ung kvinna för med sig själv.

Man får ta del av hennes tankar och känslor kring livet och sig själv.

I novellen har jag vävt in två dikter,en dikt om tårar och en dikt som heter

när mörkret är ljusare än ljuset. Dikterna skrev jag när jag var ca fjorton år gammal. När jag läste dem i veckan fick jag idén till Ödets Dotter.

Jag har aldrig skrivit på det här sättet tidigare.

Men jag är mycket nöjd med Ödets Dotter.

Jag hoppas att ni ska tycka om den lika mycket som jag.

Här kommer den:

Ödets Dotter.

Vilken är din största vän och skydd?
Frågar jag dig.

Och du svarar: ljuset.

För du tror att ditt ljus är ditt skydd.

Men det är väl egentligen mörkret som är din största vän och ditt största beskydd?
För den döljer ju dina svagheter.
Och den gömmer ju dina bekymmer i mörker så att du inte längre kan se dem.
Det är på natten du sover, på natten du drömmer, på natten du är trygg.
På dagen måste du ge dig ut i samhället, i ett samhälle som nog är den största fara som finns.
Men i mörkret på natten, då vilar alla inom hus och skyddas av ett mörker, ett vänligt mörker, som färgar allting runt dig och även dig själv svart, så att faran inte hittar dig eller ser.

Nu frågar jag igen, vem är din största vän och skydd?

Jag vet inte.

Jag har inga svar.

 Det enda jag vet är att jag är rädd.
Rädd för att någon ska se mig och inse att jag inte duger.

Jag är ingen vacker människa.

Jag kommer aldrig att bli vacker.

Jag kommer aldrig att älskas.

När jag dör kommer jag att glömmas bort, likt en vissnad blomma kommer jag att förmultna och återupptas av jorden.

Glömmas bort.

Tunga droppar lämnar himlen och blandas med mina tårar.
Jag vet att tiden läker alla sår, men hur många år kommer det att ta?

Jag vet inte om jag orkar leva med min sorg mycket längre.

Att det fanns kärlek trodde jag förr men inte nu mer, för jag har sett den mörka sidan av kärleken och den är hemskare än den värsta mardröm. Jag har också gott runt med ett leende på läpparna och känt det som om jag gått på moln. Men det finns inga moln, inga av lycka i alla fall.

Tårarna fortsätter att falla likt dropparna, de blandas och landar på marken.
Jag undrar hur länge sorg kan bäras.

Sorg kan bäras hur länge som helst, orkar man bara bära den så lämnar den dig aldrig.

Sorgen min vän…
Du går hand i hand med självföraktet…

Går där och ser på mig med era svarta blanka ögon och när jag ser mig själv genom er så inser även jag sanningen, jag duger inte.

Jag kommer aldrig att duga.

Men vem ska jag duga åt?

Vem ska jag anstränga mig för?

Vem?

Världen är en kall plats.

En plats utan färger, en plats utan skratt.

Universum är en teater, och världen är dess scen.

Mitt på scen lyser en ensam lampa.

Resten av scenen är mörklagd.

Överallt finns det människor, men endast ett fåtal får ett svagt ljussken över sig.

Människorna som står där, i ljuset, ler och deras ögon strålar av livsglädje.
De övriga, de som befinner sig i skuggan, står stilla.
De ser ut att sova.

Men det gör de inte, de är döda.

För du vet väl att man inte kan leva om man inte syns?

Om man inte står i ljuset finns man inte.

Jo, det gör man.

Men man räknas inte.

Jag vill inte stå på den där scenen.

Jag vill gå ned för den smala trappan som leder ned från scenen, leder bort.

Jag vill lämna den eviga jakten på ljuset.

Lämna.

Jag trivs i mörkret.
Mörkret är min vän.

I mörkret kan man iaktta utan att iakttas.

I mörkret kan man leva utan att se.

Jag är så trött på falska ögon.

Så trött på ord som svärmar omkring mig men som aldrig tränger in.

Aldrig tränger in innanför huden.

Men jag tänker inte heller släppa in dem.

Orden.

Inte ens om de försöker.

Jag värjer mig för lögner.

Sanningen är det enda jag skulle kunna släppa in, men den är det ingen som är villig att ge mig.

Sanningen om mig.

Sanningen om livet.

Men jag vet.

Jag vet sanningen om mig.

Och jag vet sanningen om livet.

Jag vet att det finns en scen och sanningen är, att den aldrig byggdes för att jag skulle gå på den.

Det är inte min scen.

Jag ville bara säga att skrivandet kan vara ett sätt att ta sig igenom otroligt mycket... Det är ett sätt att verkligen få ur sig sina känslor och tankar...

Att skriva kan vara vägen till frihet...

Den här bloggen handlar ju om mina noveller, och alla mina noveller kommer ur mitt hjärta, ur min kärlek för det skrivna ordet.

På fredag kommer min nya novell upp här, förhoppningsvis. :)

Ha en bra dag!

Idag lade jag dock inte upp något mer jag skrivit eftersom jag inte kunde hålla mig utan gjorde det redan i onsdags... :)

Jag har ännu inte börjat skriva på någonting nytt men jag har en idé i huvudet som börjar ta form...

Tills nästa fredag hoppas jag kunna lägga upp en ny text...

Vi får se och hoppas... :P

Men tills vidare, trevlig helg!

Nu är min tredje novell färdig, dock är ju inte min andra novell helt komplett ännu men det kommer.

Tänkte dock lägga upp den tredje novellen här, skuggjaget heter den.

Den är väldigt sorglig, men den är varm och gripande.

Den berör.

Jag hoppas att den ska beröra även dig.

 Jag brukar ju vanligtvis lägga upp nya inlägg på fredagar, men jag blev färdig med novellen igår, så här är den:

Min tidiga barndom präglades av mardrömmar.

Långa, intensiva, fasansfulla mardrömmar ur vilka jag vaknade upp, kallsvettig och ångestdriven. Jag mindes aldrig drömmarna men jag minns känslan som grep om mitt hjärta som en iskall hand var gång jag vaknade, känslan av ensamhet.

Ensamhet, det var min stora rädsla som barn.

Hur denna rädsla uppstått vet jag inte, min barndom var kantad av trygghet och kärlek.

Men ensamheten jagade mig, och jag visste att en dag skulle jag inte längre kunna fly undan den.

Jag föreställde mig ensamheten som en stor mörk varelse som slukade all kärlek och all glädje som korsade dess väg. Likt ett svart hål, skulle alla vackra känslor sugas in i ensamheten och upplösas.

Jag förstod redan som liten att ensamhet är bland det värsta som kan drabba en människa.

Det är bevisat att nyfödda barn som inte får kärlek och kontakt med andra människor dör.

Övergiven, utan någon att älska, och utan att älskas kan man inte leva.

Mardrömmarna formade min barndom.

Jag blev ett nervöst och ängsligt barn.

Ett barn som fruktade nätterna och spanade om dagarna.

Ensamhet.

Ett ord, en känsla som hela tiden uppfyllde mig.

Jag kunde inte längre glädjas åt min familj, vem säger att jag kommer att ha den kvar?

Jag kunde inte ens njuta av kärleken jag kände i min mors god natt kram, vem sa att hon skulle finnas kvar i mitt liv när jag vaknade?

Ett barn som hela tiden lever med rädsla, vänder sig hela tiden mer och mer inåt.

Jag visste inte om min rädsla för ensamhet var befogad men jag vågade inte chansa på att den inte var det.

Men en sak kunde jag ändå känna en tillit till, jag skulle aldrig bli övergiven av mig själv.

Tänk efter, om jag vaknar om morgonen och mina rop på mor och far inte besvaras, så har jag ju ändå mig själv kvar.

Det var tankarna som flög som oroliga svarta fjärilar i mitt sinne och färgade hela min värld grå och färglös.

Men det inträffade en avgörande händelse på min femårsdag, en händelse som kom att betyda mer för mig än jag förstod där och då. En händelse som fick mig att börja leva igen och känna glädje över min familj och livet i helhet. En händelse som blev min räddning.

Det var om kvällen på min femte födelsedag, jag hade precis krupit ned i sängen.

Min mor smög sig tyst uppför trappan till mitt rum för att inte väcka min far som sov i deras rum, rummet under mitt. Hon gick fram till min säng, satte sig ned vid huvudändan och betraktade mig med sina intelligenta djupblå ögon. Jag mötte hennes blick och genast tårades mina ögon. Jag var blott fem år gammal men rädslan hade redan hunnit ta ett järngrepp om mig och viskade nu i mitt öra att detta var kanske sista gången jag skulle få se min mor.

Sista gången jag skulle få se kärleken i hennes ögon, innan ensamheten hann ikapp mig och ödelade mitt liv och lämnade mig ensam kvar, ensam med endast minnen till sällskap.

Min mor lade märke till tårarna.

Hon tog min hand i sin.

– Beatrice, varför gråter du, mitt barn? Jag vet att du bär en rädsla inom dig, det har jag sett i dina ögon, och… hon tystnade och strök bort en tår som långsamt smekte sig nedför min kind.

Min mor log ett litet leende mot mig och skakade sakta på huvudet.

Hennes mjuka, nougatfärgade hår skimrade som sammetslent guld i skenet av min nattlampa och jag sträckte fram handen och kände på det.

Hon fattade min hand, höll den mellan sina varma händer och fortsatte:

– och jag tror att jag vet vad det är för rädsla du bär på. För när jag var liten hade jag samma rädsla i ögonen, som jag sett i dina. Du är rädd för att bli ensam, eller hur?

Jag nickade bara, det kändes som att jag hade en stor klump i halsen, hur kunde min mor veta det? "Kanske, hon vet det, eftersom ensamheten nu kommit ikapp mig, det här kanske är ett sätt att visa att alla människor bär på en fruktan för ensamhet." Tänkte jag.

- Beatrice mitt hjärta, de flesta människor inser någon gång i livet att de inte är odödliga, och med den vetskapen kommer även insikten om att andra människor inte heller är det.

De flesta får dock inte denna sanning klar för sig i så tidig ålder som du, men när det händer, gammal som ung, så är det en sanning som skrämmer. Därför, min lilla älva, så ska jag visa dig en sak som min mamma visade mig när jag var liten och sanningen smärtade mig.

För du vet Beatrice, det är en sanning man aldrig kan komma ifrån, ingen lever för evigt, någon gång i livet har man inga föräldrar längre att luta sig emot.

Men när den dagen kommer, och då kommer du att vara mycket äldre än du är nu,

är det viktigt att man har en styrka att luta sig mot, i sig själv.

Och jag kan lova dig, Beatrice, att du kommer aldrig att vakna och vara ensam, vi kommer inte bara att försvinna.

Mor log ännu ett leende mot mig, släppte min hand och strök mig över kinden.

- Men nu ska jag visa dig, vad min mamma visade mig. Du är aldrig ensam förstår du, mitt hjärta. Hon vinklade min lampa så att den lyste mot min vägg sedan uppmanade hon mig att ställa mig upp. Jag gjorde som hon sade.

- Beatrice, kolla nu mot väggen, sade hon och gick några steg fram och tillbaka i rummet. Jag såg på väggen och på väggen så såg jag en annan mamma, en mamma som gjorde precis som min, men som fanns i väggen.

- Det är min skugga förstår du, mitt skuggjag och oavsett hur gammal man är har man alltid ett skuggjag.

Jag gick fram och tillbaka över golvet, även jag och se, där på väggen såg jag mitt skuggjag.

En flicka som rörde sig precis som jag. Jag skrattade till och sträckte upp armarna i luften, skuggjaget gjorde likadant. Min mor skrattade till även hon, sedan satte hon sig på min säng och drog ned mig i sitt knä.

- Beatrice, skuggjaget är en del av dig själv, men min mamma lärde mig att när man blir äldre och ens föräldrar inte längre finns kvar så kommer alla skuggjag att mötas. Så då kommer jag och far att promenera där på väggen bredvid ditt skuggjag. Ditt skuggjag kommer dock att vara tydligare än våra men de finns där. Alltså är du aldrig ensam. Min mamma, din mormor alltså, går varje dag med oss i livet och vakar över oss. Ensamhet är en känsla som inte rår på skuggjagen. Beatrice, när du känner rädslan komma smygande, vinka då åt ditt skuggjag så skall du se att hon vinkar tillbaka.

Mor gav mig en kyss i pannan sedan hjälpte hon mig ner i säng, bäddade om mig och log.

- God natt då Beatrice, vi ses imorgon, och jag kan lova dig att när du kommer ner till frukosten kommer du att ha sovit gott hela långa natten, utan rädsla, mor gav mig ännu en kyss på pannan sedan smög hon långsamt ut ur rummet.

Jag låg en stund och funderade över vad min mor sagt, sedan vände jag mig om mot väggen, vinkade lite med ena handen mot mitt skuggjag och sade god natt, och se, hon vinkade tillbaka.