Rummet badar i månljus och färgar världen svartgrå.

Mitt i all denna färglöshet ligger jag och funderar.

Tankarna jagar igenom mitt huvud, den ena avlöser den andra utan att jag riktigt får grepp om någon utav dem.

Jag gav upp tanken på att sova för åtskilliga timmar sedan.

Frågor är något man måste leva med, men att stå svarslös inför sig själv är något av det läskigaste som finns. Men det är något jag dagligen går igenom.

Jag önskar att jag hade svar, att jag visste.

Men jag försöker att lära mig att leva med vetskapen om min ovisshet.

Det är svårt, nästan skrämmande att inse att man inte har någon aning om hur man ska ta sig framåt i livet eller ens kunna påverka sin situation.

Men det är så min sanning ser ut.

Kanske är det dags för mig att acceptera det.

Jag klippte mig igår.

Kort.

Metervis av mjukt chokladbrunt hår föll i kaskader runt mina nakna fötter.

Efteråt satte jag mig ner och frågade mig varför.

Men jag visste redan svaret, jag behövde ha någon känsla utav kontroll.

Likadant känns det nu, jag behöver kontroll.

Men utan vetskap är det svårt att skaffa sig en grund att våga lita på.

Det är känslan av tillit som skapar känslan av kontroll.

Frågan är självklar.

Har jag en tillit till mig själv?

Jag vill ge ett enkelt svar på den frågan.

Men som jag sade innan dagligen står jag inför mig själv, svarslös.

Mina egna gröna ögon är de absolut svåraste ögonen att behöva möta när jag inser, i djupet av mitt hjärta, hur jag misslyckats.

Därför försöker jag att se bort, men att lura sig själv är en lösning jag inte skulle vilja ge till någon. Det är ett dubbelt svek. 

Det finns bara en människa jag måste lära mig att leva med i mitt liv och det är jag själv.

Det kan jag aldrig komma ifrån.

Jag blundar, skuggorna och månskenet försvinner men frågorna får en klarare färg. Jag öppnar ögonen igen och sätter mig upp i sängen.

På väggen mitt emot hänger en spegel.

Nu när jag sitter på knä i sängen kan jag urskilja mitt ansikte i spegelns mörker.

Jag ska inte svika dig, det lovar jag, viskar jag till min spegelbild.

Jag brukar aldrig prata med mig själv men i mörkret och månljuset känns det rätt.Naturligtvis får jag inte något svar.

Men den blick jag ser i mina ögon i spegeln gör mig beslutsam.

Det är en tvekan jag ser i mina gröna ögon.

Det är en tvekan jag vill glömma att jag sett, och helst glömma att jag känt.

Jag drar handen igenom mitt korta hår, det känns ovant mot min hud.

Främmande med samtidigt välbekant.Det känns som en chans.

En chans att skapa något nytt.

Med en känsla av hopp som en nyutslagen ros i bröstkorgen lägger jag mig ned i sängen igen och sluter ögonen.

Dagen därpå är solen det första jag ser när jag öppnar ögonen vilket får mig att le.

Jag tänker tillbaka på tankarna som jagat igenom mitt huvud under natten och känner att hoppet finns kvar. 

Vilket får leendet att stanna.

Jag sätter mig upp i sängen och ser ut genom fönstret mot solen,

kanske är det inbillning men jag tycker mig kunna känna värmen ifrån strålarna som dansar in i mitt rum.

Är det inte värmen ifrån solstrålarna jag känner är det värmen i mitt hjärta.

Nu är det min tur.