Det var länge sedan nu, men jag har gjort det.

Jag har skrattat på riktigt.

Ett äkta skratt, ett som bottnar i hjärtat.

Men ja, det är länge sedan nu.

Jag ler ofta men det var oerhört länge sedan jag log så att det kändes.

Ett riktigt leende, ett som är omöjligt att kontrollera.

Jag hoppas att du inte vet det.

Om du kan leva med mig trots att du ser att alla mina leenden är bottenlösa så är du inte den jag trodde att du är.

Men om sanningen ska fram så är jag inte den jag trodde att jag var heller.

Jag har aldrig trott att jag kunde leva utan glädje.

En människa utan glädje är en människa utan frihet och livskraft.

Men just nu är det exakt det jag gör.

Det skrämmer mig.

Men jag vet att du ser.

Du vill inte se, därför läser du in glädjen jag visar men inte känner.

Det är lättare så.

Men frågan kvarstår, hur långt tid kommer det att ta innan bristen på riktig glädje blir alltför stor för att se förbi?

Om du frågar mig blir svaret att det inte är långt tid kvar.

Men jag vet att om du får svara så kommer svaret att bli total förnekelse.

Det som smärtar är att jag tror att din förnekelse bygger på din oförmåga att förstå att min glädjelöshet faktiskt beror på dig.

Tanken på att jag lever utan äkta glädje är något du inte vill se eftersom det betonar dina brister.

Men är det inte samtidigt så att det är upp till var och en att ta ansvar för sin egen lycka?

Jo, absolut men jag har börjat att glömma hur det känns.

Det som fick mig att vakna upp ur min mentala förlamning var en mörkögd kvinna på torget utanför vår lägenhet.

Jag stod och strök tvätt när jag slängde en blick ut genom fönstret och mina ögon genast fastnade på en lång, mörkögd kvinna som log med hela ansiktet och hade ett högt, ohämmat skratt.

Någonting vaknade inom mig när jag såg henne och det fick mig att gråta.

Jag grät av saknad, för plötsligt insåg jag hur glädjelös min tillvaro blivit.

Om du såg mig skulle du inte se det.

Men om du kände mig så skulle det vara lika svårt att undgå som att ignorera pissmyror.

Det är därför jag vet att du väljer att inte se.

Det kan jag förstå, människan har en förmåga att blunda inför obehagliga sanningar.

Men hur jag kan acceptera det, det är ofattbart.

Just nu sitter du i köket.

Det hör jag av det taktfasta klingandet av skeden i din kaffekopp.

Jag själv sitter i vardagsrummet, inlindad i en filt.

Det är ganska ironiskt, jag tänker på hur instängd jag känner mig utan förmåga att skratta på riktigt och så sitter jag här, insnärjd i en filt.

Jag bävar inför stunden då du kommer att gå in till mig.

Inte för att teatern jag spelat upp är svår att utföra, speciellt med tanke på att du sväljer den utan att blinka, men jag är så smärtsamt medveten om hur falskt det är.

Nu hör jag skrapandet ifrån köksstolen följt utav dina steg snart står du i dörröppningen och ler emot mig.

Jag ler tillbaka.

- Hej, älskling. Hur har din dag varit? din röst är mjuk och full av kärleksfull omtänksamhet.

Men jag ser in i dina ögon och inser i samma stund att det inte bara är jag som lever i en lögn.

Dina ögon är blåa och jag har alltid kunnat läsa dem som en öppen bok men för första gången någonsin ser jag bara min egen spegelbild i dem.

Du lever med en människa som inte är mer än femtio procent av sig själv, vad gör det dig till?

Du lever i en lögn.

Din vardag präglas av känslor som inte finns.

Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hör mig själv säga:

- Sätt dig ned.

Dina ögon glimmar till för en sekund men det är den enda reaktion jag får av dig som tyder på att du förstår vad jag kommer att säga.

Du sätter dig ned, med en försiktighet som som gör mig tårögd.

Det sade så mycket, berättade om din rädsla inför mina ord men samtidigt vördnaden inför att äntligen bli av med bördan av vår osanning.

Tjugotvå smärtfyllda minuter senare tystnar jag.

Jag slår ned min blick, vet inte om jag orkar möta dina ögon just nu.

Men samtidigt vill jag se om jag kan se dig nu när jag inte behöver möta min egen smärta längre.

Jag ser upp.

Du säger ingenting.

Dina ögon är lika blå som innan men nu finns både lättnad, smärta och frågor om framtiden i dem.

Men det är en framtid där jag inte längre finns inräknad.

Du möter mina ögon fortfarande utan ord.

Men nu nickar du.

Därefter reser du dig upp, ställer dig framför mig, böjer dig ned och kysser mig på pannan, sedan lämnar du lägenheten.

Jag sitter i tystnaden och hör fler ljud än jag någonsin gjort tidigare.

Flera timmar senare när solen börjat att klättra upp igen över himlen reser jag mig och går ut.

Jag står där i soluppgångens prakt, känner en frihet slå ut i bröstet och snart ler jag med hela ansiktet.

Jag snurrar runt ett varv med ansiktet höjt mot den rodnande himlen och nu förstår jag att det du och jag gjorde nyss inte var att avsluta något, vi skapade en början till något nytt.

Ett långt liv utan osanning.

Ett liv med glädje.

Min kropp känns lätt som vinden och frihetskänslan sprider sig i hela mig med en annan lika stark känsla i följeslag.

Jag står i en ljusnande daggskimrande värld, med en ny dag framför mig och då kommer skrattet.

Nu kommer jag ihåg det igen, hur det känns att skratta på riktigt.

Med ett skratt som bottnar i hjärtat.