Nu var det ett tag sedan jag lade upp någon novell här...

Men ja, lite ideér börjar kläckas... Det är på G nu...

Har även en redan skriven novell jag funderar på att lägga upp här...

Men ja, vi får se... :)

Jag ska sätta mig ned och skriva lite på min "middagsidé" ... :)

Ha en underbar helg och lucia!

/ Felicia

Detta är min nya novell, det är inte den sista, men den heter det. :)

Du förstår när du läser den.

Hoppas att du kommer att tycka om min novell.

Den är skriven ur ett helt annan perspektiv än vad jag gjort förut, men ja, den kom till mig, bad om att bli skriven och ja, här är den:

Det sista.

Det första jag ser när jag slår upp mina ögon är dina slutna ögonlock.

På mindre än en sekund är jag skräckslagen.

Men så uppfattar jag en rörelse i ögonvrån.

Jo, du andas.

Din bröstkorg höjs och sänks.

Du lever.

Mina blå ögon tåras av lättnad.

Ännu en dag.

Jag vet inte varför men på något sätt så vet jag att det är om natten du kommer att lämna mig.

Du skulle aldrig lämna mig på dagen, mitt i allt ljus och allt liv.

Men om natten då kan du smyga dig undan i skuggorna.

Men du ligger här.

Varm, levande och andandes.

Jag vänder blicken mot sängbordet och väckarklockan, 04.00

Jag tar ett djupt andetag och mina blå ögon letar sig tillbaka till dig igen.

Jag älskar dig men jag hatar ditt hjärta.

Ditt hjärta som bestämt sig för att inte slå längre än i tjugosju år.

Det är nu bara ett halvår kvar till din tjugosjunde födelsedag och läkarna befarar att du aldrig får uppleva den.

Varför?

Sex små bokstäver som aldrig lämnar mig ifred.

Men just nu är det inte viktigt, det enda som verkligen betyder något är att du fortfarande andas, att ditt hjärta gett dig ännu en dag.

Jag stryker handen försiktigt över din kind.

-         Åh, herre gud vad jag älskar dig…viskar jag och känner hur en tår letar sig ned för min kind.

Det är en tår av sorg men även en tår av lycka, så länge du finns i mitt liv har jag en anledning att le.

Du slår upp dina ögon, din gröna blick möter min och du ler.

Jag försöker att inte tänka på att jag i framtiden kommer att vakna upp utan ditt leende.

Men det är svårt, har man vaknat med något så vackert som du i snart tio år, blir det en omöjlighet att försöka förstå.

-         Är du hungrig, älskling? Jag har en oro i rösten, jag hör själv hur desperat jag låter vilket gör mig arg. Jag vet att du försöker att äta men det var tre dagar sedan du fick i dig något annat än yoghurt nu så jag kan inte låt bli att fråga.

Du ser på mig med den där outgrundliga blicken du fått de senaste månaderna, den blick som avslöjar att du är på väg bort, det är som att du vet miljoner saker jag inte har en aning om och som jag aldrig kommer att få veta. Den där blicken skrämmer mig. Men samtidigt inte, för på något sätt så invaggar den mig i en trygghet som viskar att det i alla fall är en av oss som vet vad som sker.

- David, känn, säger du, tar min hand och lägger den på din bröstkorg.

Jag kan känna ditt hjärta slå, fyra centimeter under min hand kämpar det vidare.

Jag fortsätter att möta din blick, dina ögon, allvarliga, bevakande och underbart gröna ser de tillbaka på mig.

-         Än lever jag, David, din röst är lågmäld och med en så kärleksfull underton att jag ännu en gång blir tårögd.

-         Prata inte sådär Moa, älskling, säger jag och ger dig en lätt kyss på pannan. Trycket av din hand över min blir plötsligt lite hårdare.

-         Älskling, sanningen är inget vi kan leva utan, den hittar oavsett vad vi tror och det här är vår sanning. Förneka den inte, snälla David, förneka inte mig.

Jag vill protestera men det är ingen idé, du har rätt, jag vaknar varje dag med samma iskalla rädsla i bröstet men när jag märker att du fortfarande andas så kommer min längtan fram.

Vackra falska längtan, som viskar ljuva ord i mitt öra och gör mig döv för sanningen tills den slutligen slår mig i ansiktet varje gång du hostar eller inte vill äta utan bara ligger i sängen och försöker att hålla dig vid liv.

Då inser jag hur lite tid vi har, men istället för att ägna mig åt den tid vi har gör jag upp stora planer som är alltför smärtsamma för att ens tänka på, men jag tvingar mig. Jag ligger vaken om nätterna och funderar över hur våra barn kommer att se ut. Vad vårt första egna hus kommer att kosta. Hur vacker du kommer att vara i din brudklänning.

Jag vill be dig att leva, jag vill ge dig mitt hjärta så att du kan få uppleva allt det vackra i världen, allt det vackra vi lovat varandra att se tillsammans.

-         David…

-         Ja, säger jag och märker att jag blundar.

-         Kommer du ihåg första gången vi träffades? Att jag blev så arg för att du gick in i mig så att jag spillde ut allt mitt kaffe…

-         Men så såg du upp och där stod jag med panikslagen uppsyn och kaffefläckar över hela min vita skjorta… fyller jag i, minns och ler.

-         Ja, och då försvann all ilska, plötsligt blev jag förlägen… vilket du snabbt lade märke till och sa något om att köpa mig nytt kaffe…

-         Men det hela slutade med att vi satt hemma hos mig hela kvällen, pratade och slutligen blev det för sent för dig att gå hem… jag öppnar mina ögon och möter din blick igen, du ler och jag ler tillbaka.

-         Att tappa det där kaffet var fan det bästa jag gjort, du skrattar till och drar ned mig mot dig. Kyssen sänder vågor av värme genom min kropp. Jag känner hur du slår dina armar runt omkring mig och kramar mig hårt. Jag kramar tillbaka och för en sekund existerar ingenting annat än våra andetag och dina händer över min rygg. Men efter en liten stund känner jag hur du spänner dig, jag sätter mig upp i sängen och du börjar att hosta. Det är en hosta som skär i hela mig, jag förstår inte hur du kan andas under de där hostattackerna. Jag reser mig ur sängen och går och hämtar ett glas vatten, när jag kommer tillbaka sitter du på sängkanten med huvudet mellan dina knän. Jag ger dig glaset, du tar emot det och dricker i små, små klunkar. När glaset är urdrucket ger du det till mig igen. Du vänder dina ögon mot mig, fortfarande lika gröna, fortfarande lika vackra men med en matthet som säger mer än vad jag vill se. Du kommer inte att få se nästa soluppgång.

-         Mitt hjärta, säger du och blir askgrå i ansiktet men strax får du tillbaka din naturliga hudfärg igen. Mitt hjärta, upprepar du och lägger dig långsamt ned i sängen.

Jag nickar bara, ”jag förstår vad du menar. Det är nu sanningen kommer ikapp, men jag ska inte förneka den, det lovar jag dig.” Tyst för mig själv mumlar jag detta inom mig om och om igen när jag sätter mig ned bredvid dig och lägger en hand på din panna. 

-         Moa, var inte rädd, viskar jag men samtidigt som orden kommer över mina läppar inser jag att det är jag som är rädd.

Det är det jag vetat sedan vi fick beskedet, det här är något du vet, djupt inom dig, du har redan förstått vad det innebär. Vetskapen får mig att darra till, du känner det och lägger en hand över min.

-         David, vad som än händer inatt, glöm inte, mer säger du inte men jag förstår.

-         Hur ska jag kunna glömma? Säger jag och ler ett svagt leende mot dig.

Jag ser att du ler.  

-         Kom hit, viskar du, och sluter ögonen.

Jag lägger mig ned bredvid dig, tar dig i min famn och håller dig.

Känner hur kärleken till dig andas i varje fiber av min kropp.

Jag låter mina ögon smeka över ditt ansikte.

Dina vackra höga kindben, de torra men fylliga läpparna, den mjuka lena huden som pendlar mellan vitt och askgrått, det lockiga, mjuka håret som ramar in ditt ansikte.

-         Moa, jag älskar dig och jag kommer aldrig att glömma. Jag vet att du alltid finns hos mig, min röst är på gränsen till ohörbar men du nickar svagt.

Jag har legat med din kropp i mina armar en miljon gånger sedan vi fick beskedet om ditt hjärtfel, men aldrig har döden varit så påtaglig. Aldrig har jag  känt det jag känner nu.

Rädsla, blandat med kärlek, hat blandat med sorg och samtidigt lättnad för att du ska slippa plågas, alla känslor jagar igenom mitt medvetande och blandas ihop till en förvirrad, otydlig massa. Jag ser på dig, där du ligger i min famn och andas. Du andas oregelbundet, men du andas.

Jag vänder blicken mot taket och sedan tillbaka till dig igen.

Plötsligt blir allt tyst.

Du andas inte längre.

I en sekund som känns som timmar.

Men precis när jag tänker tanken som jag så länge bävat inför.

”Nu finns du inte längre.”

Så andas du in.

Du andas ut.

Och drar ännu ett andetag.

Det sista.