Jag sitter här en tidig morgon i mitten av september... och inser att visst saknar jag dig...

Men jag saknar mig själv mer.  

Jag saknar tiden då jag log åt allt och ingenting utan att det alltid kunde härledas till dig.

Då jag inte lät mig styras av mobilen, lät tystnaden från den ge mig ångest…

och lät plinget av nya meddelanden vara det enda som kunde lindra den där knuten i magen…

Innan dina ord kunde vända upp och ned på en hel dag…

Men samtidigt få allt att bli solkensljust igen lika snabbt.

Tiden då jag vaknade utan ditt ansikte framför mig…

Då jag inte avslutade varje dag med att se dina ögon inför mina egna ögonlock…

Jag har ägnat månader åt dig… åt oss.

Åt miljoner små saker för att göra dig lycklig, få dig att må bra och visa dig hur viktig du är…

Satt dig främst, kämpat för att förstå dig, haft tålamod när vi inte kunna kommunicera och helt enkelt gått så djupt in i ett vi, att jag förlorade mitt jag.

Solen går långsamt upp utanför fönstret jag sitter i.

Trots att jag inte vill kan jag inte låta bli att minnas när jag vaknade i dina armar…

Jag vet att det är okej att sakna.

Jag förnekar inte heller att jag gör det.

Men jag måste vara ärlig och om sanningen ska fram så är det väldigt enkelt.

Det som gör mest ont i allt detta är att jag nästan glömt vem jag är när jag inte är din flickvän.

När jag bara är jag, rakryggad, naken och självständig.

Jag hoppar ned från fönstret och går fram till bokhyllan, tar ut ett fotoalbum och går sedan fram till fönstret igen.

Bläddrar långsamt, möter mina egna ögon som ler mot mig från fotografierna.

Minns en annan tid.

En tid då det inte var vi, en tid då jag satte mig själv främst, fyllde mina dagar med glädjeämnen som inte byggde på en kärleksrelation.

Då jag dansade omkring på lätta fötter utan att det var du som höll mig svävande.

Jag ångrar inte den tid vi hade, jag ångrar inte mitt val att kämpa för dig.

Du är en av de finaste jag träffat och vår kärlek var vacker.

Men det är dags för en annan tid nu.

En tid där jag hittar tillbaka, till mig själv och den jag en gång var.

Jag fanns innan det blev vi.

Jag kan bli jag igen.