En ny text... Jag tror inte att den kommer att stanna på den här bloggen, men jag lägger upp den sålänge, tills jag färdigställt novellen jag skriver på för tillfället. Skrev lite som jag gjorde i Ödets Dotter, men inte alls med samma känsla. Jag skrev mest för att jag har dessa rader i mig av någon anledning och de behövde komma ut.

Texten känns lite förvirrande dock...

Men men, vi får se! :)

Skriv gärna en rad eller två om du har några synpunkter på denna text...

Här kommer den:

Ett leende…

Det var det jag fick, det var det som fick mig att välja.

Länge stod jag med ett ben på livets sida och en på dödens nattsvarta marker.

Men du fick mig att välja.

Och jag valde livet.

Jag valde att fortsätta att andas.

Har du levt med ångesten?

Har du vaggats tills sömns av den lena men brännande famnen hos ångesten?

Drömt långa ändlösa drömmar utan mening men alla med en underton av grått...

Att gå men en fot i dödens rike är att ständigt famla i mörker.

Jag andades men utan att få luft.

Jag log men med smärta.

Var fanns du?

Bredvid mig…

En varm hand i mörkret...

Lugna trygga andetag.

Lämna mig inte.

Lämna mig aldrig.

Du lovade, med en röst som spunnet socker men med en fasthet i blicken som hindrade mig ifrån att falla.

Sekunder…

Minuter…

Timmar…

Tid, tid, tid…

Andetag.

In.

Ut.

In.

Jag vill leva.

Jag vill dö.

Mitt liv.

Mitt val.

Salt.

Tårar…

Har du levt med tårar ständigt fallande?

Har du levt med en smärta i varje leende?

Har du levt?

Jag finns…

Men lever jag?

En fot i döden.

En fot hos dig.

Vilken fot lägger jag tyngden på?

Du säger att det inte är viktigt.

Du säger att oavsett tyngdpunkt så håller du mig.

Varma händer.

Iskall smärta.

Jag vill tina.

Jag vill tinas upp.

Jag vill spräcka isen som täcker mitt hjärta.

Jag vill att det ska slå fritt.

I mina ögon har jag aldrig varit värd något.

Men du har alltid sett det värdefulla i mig.

Jag har aldrig förstått att man kan se en människa på så olika sätt.

Jag har alltid sett mig själv som en andra hands människa.

Jag brukar se människor som små klockor.

Vi reagerar på saker i vår omgivning och likt klockorna ljuder vi när vinden griper tag i oss

och sätter vår värld i gungning.

Jag är en silverklocka.

Det är vad jag ser.

Jag ser en andra hands vinnare.

Du ser inte vad jag ser.

Du ser guld, jag ser rost.

Ge mig dina ögon, ber jag.

Låt mig se det vackra i världen.

Låt mig se all värme i de glittrande solstrålarna.

Du ler, tar min hand och håller den mot ditt hjärta.

Dunk dunk.

Dunk dunk.

Det slår för dig, älskling, säger du och ler.

Ett varm leende som sprider sig som solsken i hela min kropp och i hela mitt sinne.

Och då ser jag.

Med all den kärlek och lycka som flyger som stora röda fjärilar i mig så ser jag.

Jag ser mig.

Det var du som såg, såg mig för den jag verkligen är.

Och nu kan jag äntligen göra likadant.

Du fattar min hand och hjälper mig.

Med ännu ett leende, men den här gången på mina läppar, lämnar jag de nattsvarta marker jag smugit kring, i hela mitt liv.

Tillsammans med dig går jag helt över till livets sida.

Ett leende.

Det var det jag fick, det var det som fick mig att välja.

Länge stod jag med ett ben på livets sida och en på dödens nattsvarta marker.

Men du fick mig att välja.

Och jag valde livet.

Jag valde att fortsätta att andas.

Alla människor bär på en skönhet.

Det gör även jag.

Tack för ditt leende, tack för att du fick mig att välja.

Tack för att du fick mig att inse att…

Jag är en silverklocka utav gediget guld.

 

Diana

28 november 2008 12:34

Verkligen en fin dikt gumman, jag håller med mig om att den är lite förvirrande och oslipad. Men jag tror att om du sätter dig och läser igenom den så kommer du få fram de tyngdpunkter som jag såg när jag läste denna, vissa delar var verkligen solklara och äkta. Så som du beskrev att upptäcka ljuset i livet: Det slår för dig, älskling, säger du och ler.


Ett varm leende som sprider sig som solsken i hela min kropp och i hela mitt sinne.


Och då ser jag.


Med all den kärlek och lycka som flyger som stora röda fjärilar i mig så ser jag.


Jag ser mig.

Och från tidigare osv. Det var vekrligen fint beskrivet, verkligen äkta! Vet itne hur jag ska kunna uttrycka mig men jag gillade verkligen att du ffick mig att känna mig uppfångad i känslan innan och hur den lyses upp sen. Ska inte rabbla men tycker du skriver GULD!

 

josefine

1 december 2008 09:19

Hej. nu har jag varit inne och läst lite. Du skriver väldigt bra måste jag säga. länkar dig genom min blogg, om de är okej? kram jossan

http://www.metrobloggen.se/josefineskullman

 

josefine

1 december 2008 10:10

Ja , gärna om du har lust med det :)

http://www.metrobloggen.se/josefineskullman

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...