Om jag skulle beskriva vad jag känner just nu,

skulle det bli ett läte mer än ett ord.

Orden har tagit slut för mig.

Jag vet inte var de tog vägen och ännu mindre vet jag hur jag ska hitta dem.

Det enda jag vet är att språket inte räcker till och att jag blir överväldigad av alla känslor som stormar inuti.

Jag ligger på golvet, men jag kunde lika gärna springa.

Hjärtat slår lika fort och jag känner mig helt yr.

Yr och utmattad.

Mina andetag är snabba och smärtsamma.

Jag tänker att jag kanske kan sluta ögonen för att få det att snurra mindre men jag inser att jag redan blundar.

Jag ligger här, blundandes, på golvet.

Med ett hjärta som vibrerar snarare än slår och med ett inre som långsamt håller på att upplösas. 

Men det som gör mig mest skräckslagen är inte att det känns som att jag står på kanten till en avgrund, nej, det är att det på något sätt känns skönt.

Någonting får mig att längta efter att bara falla,att bara falla i ett mörker som aldrig tar slut. 

Jag har ingen ork.

Jag orkar inte försöka få dig att förstå.

Jag vet bara att alla känslor jag har måste få finnas kvar.

Jag bär på ett mörker så mycket svartare än du kan ana.

Men jag har aldrig bett dig att bära det åt mig, inte heller få det att försvinna.
Allt jag ber dig om är att finnas kvar i mitt liv.

Du lovade.

Men jag ser att du plågas.

Du förstår inte hur jag kan stå rakt, utan att vackla under tyngden av min smärta.

Men du glömmer en sak, jag bad dig aldrig att förstå.

Det är det du inte står ut med.

Att se mörkret sprida sig i in blick, höra mina andetag bli snabbare.

Höra min tysta gråt bakom stängda dörrar.

Ja, jag stänger dig ute.

Jag vet att jag orkar, men jag vet samtidigt att det är mer än du kan hantera.

Jag vill inte vara något tungt för dig.

Jag vill ge dig den del av mig som får dig att le.

Du vill ha hela mig.

Du säger att det inte finns något hos mig du inte älskar, jag vet att det är sant.

Men min smärta är min.

Du måste släppa mig för att förstå.
Du måste låta mig bära det här ensam.

För mitt mörker är en lika stor del av mig som allting annat.

Men du går under.

För dig är det en omöjlighet att se mig bära detta ensam.

Men när jag ligger här på golvet känner jag, i varje centimeter av min kropp, att det är precis det jag behöver.

Jag behöver din hand att hålla i så att jag inte faller, men jag behöver genomlida det här ensam.

Det gör så oerhört ont.

En smärta som bedövar.

En smärta som kräver uppmärksamhet, och när det får det, långsamt tar över hela ditt väsen.
D

et är en sådan smärta jag känner när jag ligger här.

Det är den som får mig att bli helt yr och mina andetag lätta och snabba.

Bakom mina ögonlock känns det som att jag kan se rakt in i mig själv, se hela mitt mörker, tydligt.

Det kanske borde skrämma mig, men det känns bekant.

Det påminner om att besöka sin hemstad efter flera år av ett helt annat liv.

Jag vill ringa dig, bara för att säga att jag älskar dig.

Men att jag måste vandra den här vägen ensam.

Du kanske frågar.

Men om jag skulle beskriva vad jag känner just nu,

skulle det bli ett läte mer än ett ord.

Orden har tagit slut för mig.