Boken är förvisso färdig, men jag är långt ifrån färdig med mitt skrivande.

Här kommer min nyaste novell den heter:

I slutet av existensen.

Det handlar om en kvinna som funderar på meningen med hennes liv och hur livet förändras när man förlorar kärlek.

Lämna gärna en kommentar.

I slutet av existensen.

Hon tar det första blosset på cigaretten.

Den gråa röken fyller hennes lungor och hon kämpar för att inte börja att hosta.

Hon är fast besluten att röka hela paketet.

När hon lämnar köksbordet ska det ligga tjugo fimpar kvar på köksbordet för att vittna om hennes sinnestillstånd.

Den första cigaretten tar slut.

Den andra är lite svårare men hon lyckas.

Men när hon tagit exakt nio bloss på den tredje börjar hon att hosta.

Hon hostar så att hon får tårar i ögonen och när hostan slutligen avtar märker hon att tårarna fortfarande faller.

Hon vänder sina gröna ögon mot köksbordet, två fimpar och en halvrökt cigarett möter hennes blick.

En tunn strimma rök ringlar fortfarande ifrån cigaretten som aldrig blev mer än halvrökt.

Hon blir förvånad när känslan av misslyckande plötsligt väller över henne.

Känslan för henne tillbaka två, tre dagar. 

Känslan för henne tillbaka till dig.

Hon sluter ögonen och genast är det ditt ansikte som framträder i mörkret.

 En blandning av kärlek, besvikelse och en djup smärta griper tag i henne och hon öppnar ögonen igen.

Men endast för att mötas av ett regnigt fönster och ett näst intill helfullt cigarettpaket.

Hon vet inte var idén om cigaretterna kom ifrån.

Hon röker inte, det har hon aldrig gjort.

Men ändå låg det ett paket röda prince i hennes jackficka när hon steg innanför dörren igår.

Det var en halvtimme sedan hon satt sig ned och öppnat paketet.

Hon tar upp den halvrökta cigaretten som fortfarande ryker och tar ännu ett bloss.

En timme senare ligger det tjugo fimpar på köksbordets slitna duk.

Hon trodde att hon skulle finna en känsla av lugn och nöjdhet över att ha nått sitt mål men det enda hon känner är ett fruktansvärt illamående.

Hon hinner precis fram till vasken innan hon kräks.

Tårar blandas med den halvsmältna maten och hon känner hur all ork rinner ur henne, långsamt glider hon ned på golvet.

Hon vet inte hur länge hon sitter där, kanske är det minuter, kanske är det timmar. På avstånd hör hon hur telefonen ringer.

Hon rör sig inte.

Verkligheten knackar på och hon orkar inte bemöta den.

Hon sluter ögonen igen.

En sista gäll telefonsignal når hennes öron sedan blir det tyst, så när som på regnet som smattrar mot fönstret.

Illamåendet drar sig sakta undan och lämnar plats åt tomheten.

Det finns inte mycket som skulle kunna få henne att resa på sig, kommer hon fram till när hon letar djupt inuti sig själv, för att hitta en mening med att lämna sin plats på köksgolvet.

Hon känner hur hon välkomnar det svala, hårda golvet.

Hon drar med händerna över det, känner sprickorna mellan träplankorna.

Det är som att det enda väsentliga just nu är att få sitta kvar, lyssna till regnet och bara andas.

Därför är det just det hon gör och för varje andetag minskar illamåendet.

Hon tänker på cigaretterna, att de faktiskt är skapta för att gå upp i rök.

Hon ler för sig själv.

Hon känner en samhörighet med dem.

Vissa kom helt enkelt till för att sluta att existera.

Hon ser plötsligt ditt ansikte framför sig igen.

Hon skakar på huvudet.

Nej, inte du.

Du föddes för att berika världen med din skönhet.

Rosor är vackra, men de har taggar, sa du till henne innan du gick.

Hon tänker på det nu.

Stora, tysta tårar smyger sig ned för hennes kinder.

Hon tänker på hur sant det är och hon inser hur mykcet du liknar en ros.

Lika vacker, lika förföriskt väldoftande och med samma ljuva oskuldsfullhet.

Men det var dina taggar som skadade.

Lika lätt som rosens taggar lockar fram bloddroppar lika lättt har du för att få tårar att falla om man kommer dig för nära.

Det var det hon gjorde.

Hon kom för nära.

Du var som en ljuslåga.

Hon var som en nattfjäril.

Inte lika vacker som de andra fjärilarna men med samma längtan efter värme.

Men hon blev bränd.

Hon hade kunnat dö om hon inte försökt att leva.

Hon öppnar ögonen igen och frågar sig själv varför.

När hon tänker på hur livet är utan dig kan hon inte förstå sina försök att fortsätta att leva.

Hon tänker ännu en gång på cigaretterna.

De kan hoppas, be för att mänskligheten ska sluta att röka.

Men det är slöseri med kraft, för oavsett vad som händer så kommer att förbli cigaretter.

De är skapta för att gå upp i rök.

Hon sluter ögonen igen, kanske är det likadant med henne.

Kanske föddes hon för att uppleva brännhet kärlek men kanske är det även så att det är meningen att hon sedan ska sluta att existera.

Hon tar ett djupt andetag och reser sig sakta upp.

 Hon vänder blicken mot fönstret, det regnar fortfarande men solen har börjat att gå ned.

Hon går in i badrummet, tänder taklampan och fyller upp vatten i badkaret.

Innan hon släcker lampan igen vänder hon blicken mot badrumsfönstret där en nattfjäril fladdrar emot det kalla glaset.

Hon ler och släcker lampan.

Hon kliver i badkaret och lägger sig med vatten upp till hakan.

Hon sluter ögonen och ser ditt ansikte framför sig ännu en gång innan hon glider ned under ytan.