Jag tecknar cirklar.

På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol.

Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.

Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig.

Att jag håller dig utanför samtidigt som jag stänger dig inne.

Men just nu spelar det ingen roll, det enda väsentliga just nu är känslan jag får när ytterligare en perfekt cirkel sluts av kolbiten jag håller i min hand.

Jag är vänsterhänt, så när jag stannar upp för ett ögonblick, just för att betrakta det jag ägnat min senaste timme åt, så ser jag att nästan alla cirklar är svagt utsuddade, om än perfekt rundade.

De är diffusa.

Vilket är ett ord som nästan känns löjligt passande för mitt sinnestillstånd.

Jag tecknar med kol, just för att det är det som blir kvar när en eld brunnit ut.

Man kan försöka hålla den vid liv, men i slutändan, är det bara kolet som återstår.

Kolet och jag.

Vilket är den exakta anledningen till att det är just en kolbit jag håller i min hand nu när jag sitter på köksgolvet i en dunkel lägenhet med ett skissblock vilandes på mina knän.

Jag tecknar en symbol för evighet, en symbol för skydd, men jag tecknar den i kol.

Det som återstår när något tagit slut och tagit skada.

Jag drar kolbiten nedåt i en perfekt halvcirkel sedan upp igen, för att möta den punkt jag startade ifrån, vilket är exakt det jag också gör.

Det var i denna lägenhet, i detta kök, allt tog sin början.

Det som brunnit ut och skadat mig.

Men precis som cirkeln är jag fulländad när jag kommer tillbaka till min startpunkt.

Jag är en helhet, oskadad som cirkeln, men diffus och precis som cirkeln så stänger jag in samtidigt som jag håller utanför.

Hur många gånger man en följer en cirkel så kommer man tillbaka.

Det är likadant när man följer gamla mönster.

Jag tänker på dig igen, på att du får mig att vilja våga.

Jag är trött på att vandra samma vägar, stänga inne samtidigt som jag håller utanför…

Och med den känslan i bröstet så ser jag ned på kolbitens svärta mot min blekhet, lyfter den och mellan alla cirklar drar jag ett streck.

Det är inte rakt, för det är nya vägar sällan, snarare är det ojämnt, precis som jag, men det är en början, en början där jag inte stänger in eller stänger ute.

Istället är det vitt både ovanför och under.

Vilket är det jag vill med dig.

Ibland vill jag att du är stark och hjälper att hålla mig uppe, men samtidigt vill jag kunna bära upp dig.

Det kommer inte vara rakt, men det kommer inte att sluta där det börjat.

Jag lägger ned kolbiten och tar upp telefonen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

    Jag drunknar.   Jag drunknar i sorg. Jag drunknar i minnet av dina bruna ögon.   Jag drunknar i minnet av dina ord.   Men jag försöker simma mot ytan. Jag vill inte sitta fast i detta längre. Jag vill upp. Jag vill hitta...