Att våga

Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla,

men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.

Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.

Jag har försökt skriva om detta, föröskt sätta ord på mosträvligheten i mitt inre, men jag har inte hittat rätt ord.

Det är ganska mörkt I rummet, träet är svalt mot mina bara fötter och jag står lutad med ena höften mot fönsterbläcket.

Min blick är fäst någonstans mellan stadens hus och den mörka höstkvällen frihet.

Jag har aldrig känt mig så levande och så frånkopplad samtidigt någon gång I mitt liv, det är en känsla som är svår att klä i ord.

En känsla svår att få grepp om, en känsla som håller hårt men samtidigt skjuter ifrån.

Jag kan tänka mig att denna motsträvlighet och jag har en hel del gemensamt.

Jag låter blicken vandra ned längs fönstret för att landa på min hand som vilar på fönsterbläcket, blyertspennan under min hand känns len och trygg mot min hud.

Jag tar upp den.

Jag har skrivit sedan jag var liten, när orden flytt ifrån mig har jag ofta vänt mig till pennan igen, till det som alltid funnits där för mig.

För att hitta tillbaka.

Hitta mig själv.

Och jag kan känna dem..

Orden.

Jag känner hur de rör sig I mitt bröst, hur de förösker komma ut, men varje gång jag börjat få fatt i någon utav dem så smyger de sig undan.

Det är därför jag står här vid fönstret, med staden framför mig och mitt eget trygga i ryggen.

Jag har alltid haft mina ord.

Jag har aldrig varit i den här situationen förut.

Det gäller dock inte bara för denna kväll det gäller situationen I mitt liv också.

Allting slogs omkull men föll samtidigt på plats när du dök upp.

Vad vi har, det har utmanat mig, väckt saker i mig jag aldrig känt, och fått mig att våga på ett helt annat sätt än jag någonsin gjort.

Jag vet inte hur många kärlekar man får i livet som förändrar en, men jag vet att detta är en sådan kärlek.

Jag har varit äkta ifrån början.

Från första stund jag mött dig.

Lyssnat på hjärtat, inte huvudet.

Känslan, inte förnuftet.

Jag lifter blicken igen, lite högre denna gång, låter den långsamt vandra över hustaken mot himlen, innan den landar på månen som redan syns trots att natten är några timmar bort.

Jag vet inte varför men de senaste dagarna har jag haft en känsla av nostalgi vilandes över mig, en känsla av att gå vidare, titta tillbaka och förlåta.

Jag har vuxit mycket de senaste månaderna.

Vuxit in i mig själv.

Landat på något sätt.

Jag sluter fingrarna runt blyertspennan och ler för mig själv.

Orden börjar komma tillbaka.

Jag vänder mig snabbt om, tar upp anteckningsblocket som legat I en hylla bredvid mig och sätter mig sedan i fönstret, med fötterna över varandra och med fönsterkarmen i rggen.

När jag sätter den vassa udden mot pappret är det nästan så att en rysning rör sig genom min kropp.

Jag känner att jag hittat någonting.

Vad vet jag inte än.

Men jag vet att jag kommer att hitta det när jag börjar skriva.

Orden kommer komma.

Motsträvligheten börjar sjunka undan.

Jag tänker att jag ska skriva till dig, försöka få dig att förstå vad du fått mig att inse bara genom att finnas.

Men tanken glider undan igen, detta papper är inte menat för det.

Dessa ord är mina, och de är för mina ögon endast.

Äntligen är jag tillfreds med mig själv.

Med vad jag varit, vad jag är och vad jag håller på att bli.

Det har krävts mod, det har krävts oerhört mod.

Men jag har vågat möta mina rädslor..

Och ätnligen, är orden tillbaka igen.

Jag ler för mig själv, det är alltid värt det, tänker jag.

Att våga.