För varje kyss, för varje smekning ifrån honom suddas du ut.

För varje blick, för varje andetag bleknar minnet utav dig.

Det känns som en förlust, men samtidigt som en befrielse.

Veckor..

Dagar..

Timmar..

Minuter..

Sekunder…

Långsamt blir minnena svagare, långsamt blir jag mer min egen än din.

Jag ger mig hän.

Låter mig uppfyllas av en annan känsla.

Din doft.. Din blick.. Ditt leende.. Ditt skratt.. Din hud..

Långsamt släpper jag taget om dig.

Långsamt har jag insett att min framtid kanske inte går i den riktning jag trott, långsamt har jag accepterat.

Det är inte vi.

Det är du, det är jag.

Utan ett och emellan.

Smärtan har bosatt sig i mig.

Men jag måste få den att släppa taget.

Jag måste leva mitt liv.

Jag kysser honom igen, för att jag vill, och för att jag kan.

Jag är min egen, min kropp är min, och jag kämpar för att få tillbaka mitt hjärta.

För varje kyss, för varje smekning ifrån honom suddas du ut.

För varje blick, för varje andetag bleknar minnet utav dig.

Det känns som en förlust, men samtidigt som en befrielse.

Det känns som ett farväl.