Jag står naken i rummet och betraktar min spegelbild.

Jag låter blicken glida över min bleka, seniga kropp utan att döma och utan att försköna.

Centimeter för centimeter smeker sig min blick vidare över min kropp;

Den långa smäckra halsen, de framträdande sårbara nyckelbenen, de nästan obefintliga brösten, de smala armarna, magens lite runda utbuktning, den lilla triangeln av mörkt hår, de starka låren, vaderna för att slutligen stanna vid mina fötter. Jag räknar varje tå tyst för mig själv. Jag vet redan att jag har tio tår, men min noggranna granskning av mig själv låter sig ta tid och jag stannar vid varje tå.

Varje del av min kropp är lika viktig, om någon del av den skulle försvinna skulle jag inte längre vara jag, inte fullt ut. Utan mina sneda stortår, min raka näsa, långa röda hår och små bröst, skulle jag inte längre vara jag, Holly.

Jag lutar mig fram och möter min blick i spegeln.

De gröna djupa ögonen ser allvarligt tillbaka på mig.

Jag lutar mig tillbaka igen och ler.

Det är ett osäkert leende jag ser i spegeln, ett misslyckat försök att visa en känsla jag inte känner.

"Vad har jag att le åt?" tänker jag och inser genast att svaret är ganska enkelt. Inget.

Jag vänder mig om, vänder blicken mot fönstret och ser solstrålar sila in genom persiennerna, som är neddragna men inte vinklade.

Jag sträcker ut handen och en solstråle landar på den.

Jag ser på den lilla smala springa ljus som korsar vägen över min hand och plösligt slår det mig att jag inte varit ute på över fem dagar.

Fem dagar utan solsken det är lång tid det.

Jag vänder blicken mot spegeln och mig själv igen.

- Hej Holly, säger jag till mig själv och drar handen genom håret.

Flickan i spegeln gör likadant, men hon svarar inte. Hon förblir tyst.

Jag suckar och håller mina armar tätt intill sidorna.

Mina ögon fortsätter sin vandring men nu nerifrån och upp.

Vid magen stannar de och med sorg i hjärtat så minns jag.

Det var en vecka sedan ungefär.

En vecka sedan det lilla barnet inuti min mage bestämde sig för att inte bli född.

En vecka sedan min kropp stötte bort det vackraste som någonsin hänt mig.

En vecka sedan mitt missfall.

En vecka.

Barnet hade redan hunnit bli fyra månader, och fått ett namn. Ida.

Ja, Ida skulle hon heta, min vackra förstfödda dotter.

Innan ödet grep in och tog tillbaka henne till änglarna.

Läkarna kunde inte begripa vad som hänt, de första tre månaderna är ju kända för att vara osäkra, men den fjärde?

- Jag förstår inte, Holly, du har ju gjort allt precis som du ska, ätit rätt och tagit hand om dig, jag förstår inte hur detta kunde ske. Men ibland vill det sig helt enkelt inte, oavsett hur mycket man vill. Men jag kan lova dig att bara för att det slutade såhär olyckligt denna gång är det inget som säger att du inte kan få barn. Du kommer att kunna bli mamma, bara inte till det barn du älskat i fyra månader.

Det där sista sa de faktiskt inte. Jo, det där om att bli mamma, men inte det där om älskat barn i fyra månader. Men det var ju precis så det var, det var Ida jag väntat på, inte något annat barn. Självklart ville jag ha barn, jag tänkte inte leva barnlös bara för att min vackra dotter togs ifrån mig, men jag behövde sörja. Ida behövde få sörjas. Det förstod inte läkarna.

Jag vänder upp blicken och möter mina ögon igen. Den gröna färgen tyckts klarare genom tårarna.

Tjugotre år är jag och redan har jag sörjt ett barn.

Det är någonting som är så orättvist med det.

Men inte bara för min skull, utan för Idas.

Aldrig fick min dotter se solensglittrande strålar, höra ljudet av min röst, känna värmen i en kram, äta en glass, känna kittlandet i magen när hon gungar, dricka saft, lära sig att simma, uppleva sin barndom...

Hon fick inte ens uppleva känslan av att andas.

Aldrig kommer hon att få växa upp och en dag få vara med om det mirakel jag fick ta del av i fyra månader.

Miraklet att ha en liten, liten människa i sin livmoder.

Ett litet, litet barn som växer och väcker en kärlek i bröstet som är starkare än någonting annat.

Aldrig kommer hon att få leva...

Aldrig.

Tårarna smeker sig ned för mina kinder, faller och landar på det kalla trägolvet under mina fötter.

Jag ser ned i golvet, ser hur de små dropparna långsamt torkas upp av träet.

Jag vänder min blick mot spegeln och möter mina ögon.

Den gröna färgen får mig att minnas känslan av att gå över lent sommargräs med nakna fötter...

Inte heller det kommer min dotter att få uppleva.

Min blick smeker sig över mitt ansikte.

Ned över min hals och stannar vid min bröstkorg.

Jag ser hur den höjs och sänks i takt med mina andetag.

Min dotter fick inte ens uppleva känslan av att andas.

Hon fick aldrig leva.

Men jag lever.

Jag finns.

Nu.

Här.

I min kropp slår mitt hjärta, men mer än vartannat slag slår för Ida.

Jag undrar om hon skulle fått samma nyans av rött i sitt hår som jag har.

Jag undrar om hennes ögon skulle vara lika klart gröna.

Jag undrar hur ljudet av hennes skratt skulle låtit.

Jag undrar om hennes första ord skulle varit mamma.

Jag undrar vilken av de nallar,jag redan köpt och satt ned i den lilla spjälsängen i mitt sovrum, som skulle blivit hennes favorit.

Jag undrar om hon skulle insett miraklet av att andas.

Min dotter, min Ida.

Aldrig kommer jag att glömma.

Aldrig kommer du att försvinna ifrån mig.

Du finns i alla mina andetag.

Jag har kommit en bit påväg nu...

Jag har ägnat veckan åt att finslipa min färdiga novell och försöka hitta öppningar på några idéer jag ska skriva ner nästa vecka.

En novell ska bli klar nästa vecka, om allt går som jag vill... :)

Jag ser i alla fall att det är genomförbart, det kommer att bli bra det här... :)

Jag kan även lova att du kommer att vilja gå in på min blogg nästa fredag, det är nämligen då jag ska ladda upp min nya novell, och den kommer att bli kanon bra...! :)

Nu ser jag fram emot en ny helg och förhoppningsvis kommer jag att få ännu mer inspiration i helgen som jag kan använda i nya noveller...

Trevlig helg... :) 

Äntligen var man då klar! :)Jag är väldigt nöjd med min novell...Lägger upp den på bloggen, så att jag kan få lite respons och lite bevis på att jag faktiskt arbetar på mina lektioner... :)                

 Ensam är inte alltid stark.

-         Jag vet att du inte kan föreställa dig hur det är… så snälla, försök inte ens, Ellinor vände sig om så att hon stod med ryggen mot honom.

-         Jag förstår att du känner så just nu, men Ellie, du kan väl åtminstone hjälpa mig att förstå… Jag vill ju hjälpa… Joakims röst dog bort och han slog ut med händerna i en uppgiven gest mot Ellinors bortvända gestalt.

-         Det är ingen idé, låt mig bara vara, gå härifrån, Ellinors svar var knappt hörbart och Joakim gjorde henne tillviljes, med tunga steg som skvallrade om hans motvilja att gå, lämnade han rummet.

Ellinor vände sig om när dörren slog igen, hon tog ett djupt andetag och lät blicken svepa över rummet. Det var ett litet rum, med några få bord och stolar utplacerade.

Rummet andades ensamhet och väggarna viskade om vilsenhet, känslor som Ellie själv levt med i nära sjutton år nu.

”Han kommer aldrig att förstå. Hur ska jag kunna förklara hur det är att växa upp och hela tiden behöva ta hand om sin egen mamma. Det är ingen idé, det kommer aldrig att fungera mellan oss, han kommer att lämna mig så fort han inser sanningen om hur det verkligen är hemma hos mig”, tänkte Ellinor, slog sig ned på en utav stolarna, begravde ansiktet i händerna och grät. Hon bävade för att gå hem. Gå hem till den söta rökiga lukten av marijuana, den där speciella lukten som fastnar i både kläder och möbler. Ellinor hade börjat ha sina kläder i plastpåsar hemma för att inte väcka misstankar i skolan med tanke på lukten. Men det var inte bara lukten hon bävade för, nej, lika mycket var det känslan. Känslan av att det bara är skuggor av människor som bor i deras lägenhet.

Hennes mamma, blek, blåsvart runt de insjukna gröna ögonen. De gröna ögon som bara avspeglar en tomhet. Ellinor hatar de där ögonen, hon kan verkligen föreställa sig att om man någon gång träffar en själlös människa så skulle hennes ögon se ut som hennes mammas, tomma och rödsprängda. Hennes hår, tovigt, trassligt och fett. Ellinor mindes inte när hennes mamma duschat senast. Nej, nu ljög hon, det mindes hon visst, det var den tredje september. Hennes mamma hade återigen försökt att komma på fötter.

Nyduschad, i de nyinköpta kläderna och idel leende hade hon gett Ellinor en kram och lovat att nu skulle allt ordna sig. Hon lämnade sedan lägenheten för att gå på anställningsintervju.

Fem timmar senare hade Ellinor hittat henne i en park, hög som ett hus och med de nya kläderna ned smutsade och trasiga hade hon mött sin dotters blick med en tomhet större än någonsin i de gröna ögonen. Ellinor hade rusat hem igen, kastat sig på sängen och gråtit tills att det inte fanns några tårar kvar att gråta, därefter hade hon somnat.

Mitt i natten vaknade hon av att hennes mamma kom hem igen.

Det var tre månader sedan, och hon hade inte lämnat lägenheten sedan dess. Varje dag när Ellinor kom hem ifrån skolan hittade hon sin mamma påtänd, sittande mitt i kaoset som var deras vardagsrum och hon var aldrig ensam, nej, det satt alltid främmande människor bredvid henne, i soffan och på högar av kläder, bland matrester och haschpipor. Ellinor hatade de där människorna mer än någonting annat, de var ännu mer skuggmänniskor än vad hennes mamma var. Kanske berodde det på att Ellinor ändå tyckte sig minnas en annan mamma, en mamma som funnits när hon var liten, innan hon förvandlades till den här skuggmamman hon var nu, med trassligt hår och marijuana luktande kläder.

De andra människorna hade ingen bakgrund, de var bara vilsna själar fast i ett virrvarr av droghallucinationer som sökte skydd i deras lägenhet. Skydd mot poliser och andra narkomaner som ville åt det de värderade högst i livet, drogerna.

Ellinor rätade på sig, tog ännu ett djupt andetag och torkade bort tårarna ifrån kinderna. Vad var det för mening med att gråta? En tår, tio tårar, tusen tårar, hur många hon än fällde så skulle hennes mamma aldrig bli den mamma hon mindes.

 ”Men det skulle kännas mycket bättre om jag inte var tvungen att bära det här ensam”,ungen att bära det här ensam”,n ngen att bära det här ensam.”  tänkte Ellinor, drog handen genom det tjocka nötbruna håret och med en blick på klockan suckade hon igen. Halv fem. Dags att bege sig hemåt. Hon ställde sig upp, såg ut genom fönstret där vita snöflingor långsamt dalade ner mot marken. ”Tänk att vara en snöflinga, svepa genom luften och sedan tas emot av miljoner andra snöflingor, tänk att aldrig behöva bära den här ensamheten”, tänkte Ellinor och genast dök en bild av Joakims ansikte upp i hennes huvud. Bilden fick Ellinor att sätta sig ned igen.

-         Åh, Joakim… sade hon tyst för sig själv, jag skulle ge vad som helst för att få ligga i din famn och andas i takt med dig… Bara känna värmen ifrån din hud… Ditt lugn… Släppa alla tankar på mamma för en stund… slippa all oro… all rädsla. Ellinor kände hur nya tårar var på väg att leta sig ned för hennes kinder.

-         Joakim… Joakim… Joakim… Men mest skulle jag vilja se in i dina ögon och berätta, berätta hur det verkligen känns… Hon vände ned ansiktet i händerna igen.

-         Gör det då, Ellinor… Ellinor såg upp, rakt in i Joakims varma bruna ögon. 

Han log ett snett leende mot henne och fortsatte:

-         Jag gick, men när jag väl kom hem så insåg jag hur fel det var. Vad det än är du döljer, så vill jag hjälpa dig igenom det, jag… Han avbröt sig och tittade ned i golvet en sekund, när han återigen såg henne i ögonen så såg hon det.

Det hon längtat efter att se i ett par ögon, som riktas mot henne, i hela sitt liv, hon såg kärlek. Hon ställde sig upp, gick fram till honom och lade armarna runt hans hals. Han kramade tillbaka och den kramen värmde mer än någonting annat hon någonsin känt. Äntligen kunde hon berätta. Länge efter att hon berättat klart stod de där med armarna runt varandra och bara andades. När han slutligen släppte henne, tog han hennes hand, blickade mot dörren, och sade:

-         Ellie, nu går vi, det är dags att du pratar med din mamma.

-         Men jag… Ellie såg på honom med rädsla och motvilja blandad i sina vackra ögon. Motvilja för att behöva gå hem, och rädsla för att behöva möta sin mamma.

-         Sch… Jag följer med dig, sade Joakim och tryckte en kyss mot hennes panna. Jag går aldrig ifrån dig mer.

Tillsammans lämnade de sedan rummet.

Om man sett ut genom fönstret så hade man genom snöflingorna kunnat urskilja två unga människor gående mot fortsättningen på livet, tillsammans.

Hm... nu har jag ägnat den senaste veckan åt att fundera ut olika berättelser att plantera i mina noveller...

Om ni tänker er maskrosor...

Det ser omöjligt ut men de kan bryta igenom betong...

Likadant kan det vara att börja skriva... Man hittar ingen bra ingång, sen släpper det plötsligt... och man kommer igenom motståndet.

Så, nu har jag börjat skriva lite på en novell...

Den heter:

Ensam är inte alltid stark.