Jag vet vart den sitter.
Känslan.

Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.

Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.

Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.

Den tar plats.
Men samtidigt är den så liten.

Jag ser dina guldgröna ögon framför mig när jag sluter mina egna havsblå.

Du har alltid samma blick bakom mina ögonlock.

Den där mjuka, kärleksfulla och något retsamma blicken.

Blicken som är det enda tydliga botemedlet mot just Känslan.

Känslan som bosatt sig precis mellan mina bröst, men 5 centimeter ner.

Känslan som kräver.
Känslan som lamslår.

För jag vet inte hur jag ska kunna bära den.

Utom när du ser på mig sådär.
Den blicken gör allt fjäderlätt.

Den blicken känns som att falla, men samtidigt landa i något väldigt varmt och mjukt.

Speciellt när du ler det där långsamma, lite sneda, leendet. 

Om du bad mig sätta ord på hur det känns när du tar mig i famnen när Känslan fått fäste skulle jag först bli tyst.
Jag vet exakt hur det känns, men jag vet inte hur jag ska kunna förklara det storartade som sker, med så enkla ord.

Känslan är intensiv, den kräver uppmärksamhet, jag är som en blomma av is och Känslan sitter precis där alla blomblad går ihop.

Allt jag är, sluts runt Känslan.

Utom när du tar mig i din famn.

Det är då jag får tillbaka mig själv.

Jag får tillbaka mina blomblad.

Det är i din famn det slutar vara is och istället blir ljust ljust gult.
Med en varm och kraftfull röd mitt.

Jag är dig så tacksam.

Jag har alltid haft mina blomblad, du har inte gett mig dem.
Men du har fått mig att börja hitta tillbaka till dem.

Du har till och med fått mig att börja få fram nya...

Jag kommer nog aldrig kunna förklara det så att du förstår det helt.

Men Känslan har alltid varit min följeslagare.
Plågat mig i perioder, jagat mig i omgångar, men aldrig lämnat mig helt.

Aldrig gett mig frid.

Jag har varit instängd.
Sluten kring Känslan.

Så hur ska jag kunna förmedla det stora i att jag nu börjat få tillbaka mitt jag.

Men det är en kamp.

För mitt i det där vackra  så försöker ge tillbaka, jag försöker ge dig av det du låser upp i mig.


Men Känslan vill inte ge med sig.
Den vill vara kvar.
Komma tillbaka.
Ta plats.

Så den lever på mina svagheter, svagheter den själv planterat under år, månader, veckor och dagar av att inte få falla och sedan landa i något mjukt och varmt.

Känslan får fäste när jag bara fortsätter att falla.


Så det är en kamp, när Känslan sluter mig kring sin iskyla och jag har närmare till den än till dig.

Då når jag inte dig.
Då når jag inte mig själv.
Då når jag ingenting.

Jag blir bara iskall.


Så när jag stänger mina ögonlock för att möta det där mjuka i den guldgröna blicken är det inte bara för att hitta tillbaka till det som gör att jag kan nå dig igen.

Det är lika mycket för att hitta tillbaka till det som gör att jag vet att det finns hopp.
Det finns ett liv utanför Känslan.
Det finns en framtid...

och jag är så tacksam för att du ser mig och inte Känslan, de där dagar när jag inte når någonting.

För det är just det, att du ser mig, som gör att jag kan se mig själv.