Vingklippt

Dina ögon, lika djupa som havet men med ett allvar som sätter skräck i mig.

Du är på väg bort.

Eller så är det jag.

Det är omöjligt att svara på.

Jag vet bara att vi förlorat.. och ändå.. ändå kan jag inte släppa dig.

Du finns i mina tankar oftare än jag ens kan erkänna för mig själv.

När jag sluter ögonen kan jag känna känslan av din hud mot mina händer, din röst i mina öron och värmen i din nu så allvarlig blick.

Det gör ont.

Men samtidigt, jag vill inte vara fast vid dig.

Jag vill vara fri.

Men det är som att du tagit bort allt, vetskapen nom hur man lever.

Jag vet inte hur jag andas utan din luft i mina lungor och samtidigt är det dina andetag som kväver mig.

Du står framför mig.

Jag försöker läsa dig, skräcken får fäste i mig när jag känner hur kluven jag är.

Jag vill inte vara kvar men samtidigt är det omöjligt att gå.

Jag öppnar munnen, men stänger den igen, jag har inte ord för dessa känslor.

Denna tvetydlighet.

Hur kunde du?

Hur fick du makt att få mig att förlora fotfästet, förlora mig själv?

Få mig att vilja springa men samtidigt krypa upp i din famn.

Det gör så ont.

Du gör ont.

Men jag kan inte.

Att lämna, att inte ha dig, skulle göra så mycket mer ont.

Jag slåss mot mig själv, det är krig i mitt inre.

Jag slår ned blicken, rummet är tung av motsägelser.

Det finns inget kvar. Det är slut.

Men ändå står vi kvar.

Det är som en nattfjäril och ett ljussken, jag kan inte gå..

Och du kan inte lämna mig.

När skymningen faller har du gått och lagt dig.

Jag står kvar i vardagsrummet.

Jag vet att du somnat, det är en tystnad, en stillsamhet i rummet.

Kriget i mitt inre har långsamt lugnat ned sig.

Omöjligt eller ej, jag älskar dig.

Du är det finaste jag vet.

Den jag mår som bäst med men som samtidigt skadar mig.

Jag vänder blicken mot natten som närmar sig utanför fönstret.

Jag känner mig svag, maktlös.

En kärlek som förgör och snart ska jag dela natten med orsaken till den.

Jag kan inte fly, jag kan inte lämna, men samtidigt vet jag att jag inte kan stanna.

Jag vill flyga men vingarna bär inte.

Vingklippt.

Vingklippt

Dina ögon, lika djupa som havet men med ett allvar som sätter skräck i mig.

Du är på väg bort.

Eller så är det jag.

Det är omöjligt att svara på.

Jag vet bara att vi förlorat.. och ändå.. ändå kan jag inte släppa dig.

Du finns i mina tankar oftare än jag ens kan erkänna för mig själv.

När jag sluter ögonen kan jag känna känslan av din hud mot mina händer, din röst i mina öron och värmen i din nu så allvarlig blick.

Det gör ont.

Men samtidigt, jag vill inte vara fast vid dig.

Jag vill vara fri.

Men det är som att du tagit bort allt, vetskapen nom hur man lever.

Jag vet inte hur jag andas utan din luft i mina lungor och samtidigt är det dina andetag som kväver mig.

Du står framför mig.

Jag försöker läsa dig, skräcken får fäste i mig när jag känner hur kluven jag är.

Jag vill inte vara kvar men samtidigt är det omöjligt att gå.

Jag öppnar munnen, men stänger den igen, jag har inte ord för dessa känslor.

Denna tvetydlighet.

Hur kunde du?

Hur fick du makt att få mig att förlora fotfästet, förlora mig själv?

Få mig att vilja springa men samtidigt krypa upp i din famn.

Det gör så ont.

Du gör ont.

Men jag kan inte.

Att lämna, att inte ha dig, skulle göra så mycket mer ont.

Jag slåss mot mig själv, det är krig i mitt inre.

Jag slår ned blicken, rummet är tung av motsägelser.

Det finns inget kvar. Det är slut.

Men ändå står vi kvar.

Det är som en nattfjäril och ett ljussken, jag kan inte gå..

Och du kan inte lämna mig.

När skymningen faller har du gått och lagt dig.

Jag står kvar i vardagsrummet.

Jag vet att du somnat, det är en tystnad, en stillsamhet i rummet.

Kriget i mitt inre har långsamt lugnat ned sig.

Omöjligt eller ej, jag älskar dig.

Du är det finaste jag vet.

Den jag mår som bäst med men som samtidigt skadar mig.

Jag vänder blicken mot natten som närmar sig utanför fönstret.

Jag känner mig svag, maktlös.

En kärlek som förgör och snart ska jag dela natten med orsaken till den.

Jag kan inte fly, jag kan inte lämna, men samtidigt vet jag att jag inte kan stanna.

Jag vill flyga men vingarna bär inte.

Vingklippt.