Jag drunknar.

Jag drunknar i sorg.

Jag drunknar i minnet av dina bruna ögon.

Jag drunknar i minnet av dina ord.

Men jag försöker simma mot ytan.

Jag vill inte sitta fast i detta längre.

Jag vill upp.

Jag vill hitta mina vingar igen.

Du klippte dem, drog ned mig under ytan och du släpper mig inte.

Men jag vill inte längre.

Jag vill slå mig fri.

Mina hjärtslag slog för dig, jag fyllde dina lungor med mitt syre och jag gav dig det allt det vackra i mig.

Men det räcker nu.

Jag har ett liv, ett vackert liv och jag försöker hitta tillbaka till mitt leende.

Men när jag sluter mina ögon är det dina nötbruna jag möter.

Efter alla år, efter alla hundratals månader, efter alla tusentals dagar, är det fortfarande ditt ansikte jag ser när jag lägger mig för att sova.

Jag hatar dig för det.

Jag hatar dig för att jag inte blir fri.

Men mest hatar jag dig för att du inte kan slå dig fri från dina demoner.

Vår kärlek var, och är, det mest magiska jag någonsin varit i.

Aldrig har jag känt mig starkare än vid din sida.

Men aldrig har jag varit svagare.

Att förlora en kärlek gör ont, men smärtan i att förlora sig själv går inte ens att beskriva.

Jag förlorar mig själv i din närhet, gång på gång.

Men aldrig är jag så vilsen som när du försvinner.

Mitt hjärta är inte krossat.

Mitt hjärta har nästan tagit slut.

Jag drunknar fortfarande, jag har inte hört din röst på fler dagar och nätter än vad vi fick tillsammans den sista gången, men ändå kan jag inte andas.

Vi är så synkade.

Varje gång jag börjat resa mig så drar du ned mig igen.

Men inte denna gång, denna gång är det jag som lämnar.

Denna gång ska jag sätta mig själv främst.

Denna gång ska jag ta ett djupt andetag, fokusera, och simma mot strömmen.

Hitta ytan, ta tag i kanten, häva mig upp.. och stå på mina ben.

Jag ska inte vända mig om.

Jag ska inte låta mig drunkna igen.

Även om det finns en del av mig som inte vill något hellre än att hjälpa dig upp över kanten.

Men det kan bara du göra, mitt syre kan inte fylla dina lungor, de måste fylla mina.

Att vi båda går under är den sämsta av lösningar.

Jag drunknar, varje dag, men alltmer sällan, för jag närmar mig ytan.

Ibland kan jag till och med andas, känna solen i ansiktet och börja hitta en kant att få fäste mot..

Men att lämna dig, är det absolut svåraste jag någonsin gjort.

För jag älskar dig, igår, idag men inte i morgon.

Farväl.