Var ett tag sedan jag skrev denna novell, kanske två veckor.. Men nu kommer den upp. Lämna gärna en kommentar.

Sommarnatt

Jag lyssnar till ljudet av regnet som smattrar mot fönstret.

Mina andetag är lugna och djupa.

In genom näsan och ut genom munnen.

Tankarna ilar runt, men de är diffusa och jag får inget grepp om dem.

Jag låter dem vara, låter dem fara som de vill.

Jag nöjer mig med att lyssna till regnet och känna hur bröstkorgen höjs och sänks i takt med mina andetag.

Imorgon är det en ny dag.

En ny dag med nya upplevelser som sedan kommer att bli nya minnen.

En tanke börjar ta form, men när jag skänker den lite av min uppmärksamhet smyger den undan igen.

Jag sluter ögonen.

Ljudet av regnet blir tydligare.

Det vilar en tomhet i rummet, men för första gången i mitt liv känns det inte hotfullt.

Det känns snarare hoppfullt, som en möjlighet.

En möjlighet att fylla den med vad jag vill.

Det är jag som målar mitt liv, väljer vilken stig jag ska gå.

Jag väljer inte mitt öde, men jag kan välja hur jag ska handskas med det.

Jag har ingen aning om var du är.

Men underligt nog känns inte heller det hotfullt.

Det känns lugnande.

Du är där du är och jag är här.

I en stor dubbelsäng, sänkt i mörker och omgiven av regnets smattrande.

Jag öppnar ögonen igen.

Två lysande ögon möter mina i mörkret.

Ett leende kommer över mina läppar.

Jag märkte inte att hon kom in i rummet.

Ljudlöst tassar hon fram till sängen, hoppar upp i en enda vig rörelse och lägger sig tillrätta mitt på min mage.

Jag sluter ögonen igen.

”Vad behöver man mer än detta” tänker jag.

I mörkret, i regnet, med en varm kattkropp på magen och hela själen fylld av ett lugn.

Jag vet att det är min tur nu.

Ingenting känns hotfullt.

Det finns inget jag måste, inget som kräver, viskar och tvingar.

Bara regn... mjuk päls...

 … och jordens långsamma snurrande som vänder natten mot dag.

Jag är tillfreds.

Äntligen, efter dagar och nätter av frågor, tankar och långsamma, plågsamma vågor av ångest…

Kan jag slutligen ligga här, i mörkret…

Tillfreds.

 

Adam Hoffmann

1 september 2011 16:01

Känns som att du har lagt mycket vikt lugnet och den där lilla känslan att försvinna bort ett tag, jag älskar ljudet av regn som slår emot fönstret och du har verkligen lyckats fånga den känslan!

 

Anonym

1 september 2011 16:27

Seriöst... Booooring.... Skaffa dig ett ordentligt liv, utan ständiga krävan efter uppmärksamhet.

Felicia

2 september 2011 09:16

Jag respekterar din åsikt, men uppfattar du att jag söker uppmärksamhet har du fel. Jag skriver för mig, kan det ge andra något är det ett plus. Att få kritik är ett sätt att utvecklas.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...