Så mycket större

Iskyla.

Det är det jag känner när jag ser orden du skickat.

En iskall besvikelse, rakt i hjärtat.

Jag stänger av mobilen och tårarna börjar att tränga fram.

Ilsket torkar jag bort dem.

Jag är så besviken att jag inte ens vill fälla tårar över dig.

Jag lägger lugnt ned mobilen på köksbänken och vänder ryggen mot den.

Men trots att den är avstängd kan jag höra din tysta vädjan om ett svar.

Jag vet att du vet hur besviken jag är och jag vet att du skulle må bättre av ett svar.

Men jag har inget att skriva.

I alla fall inget som lugnar.

Jag känner plötsligt en saknad välla upp i bröstkorgen.

Mina ögon sluts och jag ser fragment av lycka.

Avlägsna, som i ett annat liv, frammanas de bakom mina ögonlock.

Tårarna blir större och jag slutar att torka bort dem.

Jag låter dem falla.

Jag står med tårar på kinderna och en beslutsamhet växer fram.

Jag vill leva mitt liv.

Jag är så trött på dessa iskalla vindar som sliter i min kropp.

”Allt var svävande men nu ser jag klart” texten kommer ifrån ingenstans men det vilar en sanning i den, en sanning som känns i magen på mig.

Men den mörka, avstängda mobilen fortsätter att viska till mig och efter några minuter tar jag upp den.

Mitt svar är kort, men precist.

Aldrig att jag gjort så förut, öppna armar har alltid varit mitt kännetecken.

Men nu känner jag att jag måste omfamna mig själv.

Mina ögon vilar vid bakgrundsbilden på min telefon och jag kommer på mig själv med att vänta på en reaktion ifrån dig.

Det är då jag inser en sak.

Jag måste leva för mig.

Jag kan inte alltid stå bredvid, lugnt invänta reaktioner och svar så att jag ska veta hur jag ska göra.

Det är dags att jag börjar att lyssna på mig själv.

Besvikelsens iskalla smärta har långsamt börjat vika undan för en molande men samtidigt starkare smärta.

Saknad.

Sorg.

Men jag ska inte backa.

Min känsla, precis den textrad som tidigare dök upp i mitt medvetande.

”Allt var svävande men nu ser jag klart”

Ja, nu ser jag klart.

Jag måste leva mitt liv.

Jag måste våga ta steget.

Jag vet att det finns mer, än besvikelse, tårar och smärta.

Livet är så mycket större.

 

Ragnar

15 februari 2011 22:45

Den här delen ("Jag kan inte alltid stå bredvid, lugnt invänta reaktioner och svar så att jag ska veta hur jag ska göra.") Och det runtom var lätt bäst :) Jag gillar den!

 

Du vet vem

16 februari 2011 00:14

:(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...