Hej!

Nu är min nya novell färdig, den är lite annorlunda om man jämför med de andra novellerna jag skrivit.

Ödets Dotter är en inre dialog en ung kvinna för med sig själv.

Man får ta del av hennes tankar och känslor kring livet och sig själv.

I novellen har jag vävt in två dikter,en dikt om tårar och en dikt som heter

när mörkret är ljusare än ljuset. Dikterna skrev jag när jag var ca fjorton år gammal. När jag läste dem i veckan fick jag idén till Ödets Dotter.

Jag har aldrig skrivit på det här sättet tidigare.

Men jag är mycket nöjd med Ödets Dotter.

Jag hoppas att ni ska tycka om den lika mycket som jag.

Här kommer den:

Ödets Dotter.

Vilken är din största vän och skydd?
Frågar jag dig.

Och du svarar: ljuset.

För du tror att ditt ljus är ditt skydd.

Men det är väl egentligen mörkret som är din största vän och ditt största beskydd?
För den döljer ju dina svagheter.
Och den gömmer ju dina bekymmer i mörker så att du inte längre kan se dem.
Det är på natten du sover, på natten du drömmer, på natten du är trygg.
På dagen måste du ge dig ut i samhället, i ett samhälle som nog är den största fara som finns.
Men i mörkret på natten, då vilar alla inom hus och skyddas av ett mörker, ett vänligt mörker, som färgar allting runt dig och även dig själv svart, så att faran inte hittar dig eller ser.

Nu frågar jag igen, vem är din största vän och skydd?

Jag vet inte.

Jag har inga svar.

 Det enda jag vet är att jag är rädd.
Rädd för att någon ska se mig och inse att jag inte duger.

Jag är ingen vacker människa.

Jag kommer aldrig att bli vacker.

Jag kommer aldrig att älskas.

När jag dör kommer jag att glömmas bort, likt en vissnad blomma kommer jag att förmultna och återupptas av jorden.

Glömmas bort.

Tunga droppar lämnar himlen och blandas med mina tårar.
Jag vet att tiden läker alla sår, men hur många år kommer det att ta?

Jag vet inte om jag orkar leva med min sorg mycket längre.

Att det fanns kärlek trodde jag förr men inte nu mer, för jag har sett den mörka sidan av kärleken och den är hemskare än den värsta mardröm. Jag har också gott runt med ett leende på läpparna och känt det som om jag gått på moln. Men det finns inga moln, inga av lycka i alla fall.

Tårarna fortsätter att falla likt dropparna, de blandas och landar på marken.
Jag undrar hur länge sorg kan bäras.

Sorg kan bäras hur länge som helst, orkar man bara bära den så lämnar den dig aldrig.

Sorgen min vän…
Du går hand i hand med självföraktet…

Går där och ser på mig med era svarta blanka ögon och när jag ser mig själv genom er så inser även jag sanningen, jag duger inte.

Jag kommer aldrig att duga.

Men vem ska jag duga åt?

Vem ska jag anstränga mig för?

Vem?

Världen är en kall plats.

En plats utan färger, en plats utan skratt.

Universum är en teater, och världen är dess scen.

Mitt på scen lyser en ensam lampa.

Resten av scenen är mörklagd.

Överallt finns det människor, men endast ett fåtal får ett svagt ljussken över sig.

Människorna som står där, i ljuset, ler och deras ögon strålar av livsglädje.
De övriga, de som befinner sig i skuggan, står stilla.
De ser ut att sova.

Men det gör de inte, de är döda.

För du vet väl att man inte kan leva om man inte syns?

Om man inte står i ljuset finns man inte.

Jo, det gör man.

Men man räknas inte.

Jag vill inte stå på den där scenen.

Jag vill gå ned för den smala trappan som leder ned från scenen, leder bort.

Jag vill lämna den eviga jakten på ljuset.

Lämna.

Jag trivs i mörkret.
Mörkret är min vän.

I mörkret kan man iaktta utan att iakttas.

I mörkret kan man leva utan att se.

Jag är så trött på falska ögon.

Så trött på ord som svärmar omkring mig men som aldrig tränger in.

Aldrig tränger in innanför huden.

Men jag tänker inte heller släppa in dem.

Orden.

Inte ens om de försöker.

Jag värjer mig för lögner.

Sanningen är det enda jag skulle kunna släppa in, men den är det ingen som är villig att ge mig.

Sanningen om mig.

Sanningen om livet.

Men jag vet.

Jag vet sanningen om mig.

Och jag vet sanningen om livet.

Jag vet att det finns en scen och sanningen är, att den aldrig byggdes för att jag skulle gå på den.

Det är inte min scen.

 

Boel

10 oktober 2008 13:58

jättebra ! :)

http://betterdays.bloggagratis.se

 

rasmus

10 oktober 2008 20:52

HA. jag har får en exklusiv förhands lysning av den här^^ de har ingen annan än jag och bara jag

 

Lotta

15 oktober 2008 00:06

jag tyckte att den var jättebra! verkligen :D

http://adorabley.blogg.se

 

>: ]

20 oktober 2008 10:00

"För du vet väl att man inte kan leva om man inte syns?

Om man inte står i ljuset finns man inte.

Jo, det gör man.

Men man räknas inte."

bästa fyra raderna jag någonsin läst

/Deniz

 

Mimmi

29 november 2008 17:45

Om jag ska vara helt ärlig så brukar jag inte fatta tycke för så många noveller. Men den här älskar jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...