Nu är min nyaste novell färdig, den heter snöflingsbarn och symboliserar alla de barn som kämpar hela livet utan vuxna att luta sig emot.

Det här är en av de noveller som berör mig mest, och jag hoppas att den ska berör även dig.

Det här är ett otroligt viktigt och starkt ämne, och liksom de andra novellerna är den här ganska tung.

Men den är vacker och verkligen läsvärd.

Läs den och känn efter.

Snöflingsbarn

Det finns barn som likt snöflingorna faller genom livet, kanske landar de på din kind.
Kanske att du då känner en svag men ilande känsla av iskall smärta, men snart har snöflingan smält och några få minuter senare har du glömt den.
Snöflingan och smärtan har tagit ett kliv ur ditt medvetande och aldrig kommer du att komma ihåg dem.
Aldrig.

Likadant är det med barnen.
De barn som hjälplöst faller genom livet.
När de sedan hittar en kind att hålla sig fast vid, en varm kind som hindrar deras tröstlösa fall genom sin egen existens, är det någonting inom dem som hindrar dem ifrån att kunna hålla sig kvar.
De fortsätter att falla.
Och människan med den varma kinden fortsätter att gå.
Kanske att hon stannar upp när barnen landar.
Kanske att hon stannar upp och förundras över smärtan som plötsligt blev så tydlig för henne.
Men snart, när barnet faller igen, med sin smärta i ett hårt grepp i sina små barnaarmar, fortsätter människan med den varma kinden bara att gå.
Kanske att hon märker att smärtan försvann, kanske att hon genast glömde den.

För det fallande barnet gör det ingen skillnad.
De kommer fortfarande att falla.
Oavsett om människan glömt dem eller bär med sig dem i sitt minne så kommer de att fortsätta att falla.
Tills den dag det finns en människa med en varm kind som stoppar barnets fall.
Om det nu finns någon sådan människa.

När jag var liten var jag ett fallande barn.
Ett barn utan skydd, ett barn utan en varm kind att klamra sig fast vid.

Men det sorgliga med det hela är inte själva fallandet, nej, det sorgliga är hur ont det gör när barnen landar.

Men det tar tid.
Det tar tid innan de mjuka små kropparna möter marken och det sista hoppet, om att finna en människa med en varm kind, slocknar.

Jag föll, men jag landade aldrig.

Nej, för det kommer en tid även i snöflingsbarnens värld, då de får vingar.
Vingar av självkänsla.
Vingar av självrespekt.
Vingar av en kärlek till sig själv och livet.

Vingar av frost.

När snöflingsbarnen tar i med de spröda frostvingarna och själva börjar kämpa emot fallandet, kan det hända att de stannar i luften för en sekund.

Men vingarna är sköra och går lätt sönder.

Och varje gång de landar på en människa med en varm kind, och inte lyckas hålla sig kvar, så går en liten bit av vingarna sönder.

Men om de lyckas hålla sig kvar, vilket inte ofta sker, så´blir vingarna långsamt långsamt starkare.

Men har då snöflingsbarnen fallit av tillräckligt många varma kinder, är det inte mycket kvar i vingarna som gör dem flygbara.

Då faller de ännu fortare.

Alla snöflingsbarn kämpar inte emot fallandet för att klara sig själva med hjälp av sina vingar, lika många är det som kämpar emot för att kunna stanna tillräckligt länge i luften för att hinna träffa en människa med en varm kind.

Jag träffade aldrig någon sådan människa.
Ingen jag kunde klamra mig fast vid i alla fall.

Men jag satte en tilltro till mina vingar.
Jag satte en tilltro till mig själv, starkare än fallandet.
Och jag lyckades ta mig till en plats där även jag lyckades bli en människa med en varm kind.
Men jag kommer aldrig att bara stanna upp och förundras över smärtan när snöflingsbarnen landar på min kind, nej, jag kommer att kämpa för att de ska kunna hålla sig kvar och för att deras vingar ska växa sig tillräckligt starka för att även de ska kunna bli människor med en varm kind.

För jag vet, att barnen de fallande små kommer aldrig att glömma människan, hon som lämnade som bara fortsatte att gå.

 

Din Micke

22 oktober 2008 21:22

Hej sötnos.. Jag tycker att du Väldigt skickligt skildrar en verklighet som många barn upplever i dagens samhälle utifrån en intressant vinkel, du gör det på ett speciellt (som i bra! :D) sätt!

Vingar av självkänsla.
Vingar av självrespekt.
Vingar av en kärlek till sig själv och livet.
Vingar av frost.

Jag gillade dessa meningar särskilt, väldigt effektfulla!

Jag har sagt det förr, jag säger det igen och jag kommer antagligen att säga det fler gånger, jag är alldeles förundrad över din skrivarförmåga! Tycker att du är en mästarinna med ord och sätt att få fram ett budskap! Liknelser, nu kom jag på vad det var för ord jag sökte.. Du gör väldigt bra liknelser, som du gör i denhär texten, du beskriver en sak, men inte rakt upp och ned utan du väver in det i texten! Förstår du hur jag menar, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara..
Men jag Gillar den, det kan jag ju i alla fall säga! :D

ÄlskaR Dig HjärtaT!

http://cybexfoto.blogg.se

 

Björn

13 november 2008 11:03

Hej Felicia, har läst dina noveller nu. Bra, mycket bra. Den här, "Snöflingsbarn", berörde mig allra mest. Både utifrån tema och sättet du formulerar dig på. Nyfiken på vad som kommer härnäst...:-)
//Björn

 

Britt-Sofie

28 november 2008 00:11

Hej!

Jag läste igenom hela med tårar i ögonen. Hela texten stämmer så bra in på mig och mitt liv. Du har så starka ord, och allt som står händer på riktigt i många människors liv. Dena här texten var en av de vackraste jag någonsin läst, och du har verkligen en talang som få har - Sluta aldrig skriva!

http://brittsofie.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...