Nu är min tredje novell färdig, dock är ju inte min andra novell helt komplett ännu men det kommer.

Tänkte dock lägga upp den tredje novellen här, skuggjaget heter den.

Den är väldigt sorglig, men den är varm och gripande.

Den berör.

Jag hoppas att den ska beröra även dig.

 Jag brukar ju vanligtvis lägga upp nya inlägg på fredagar, men jag blev färdig med novellen igår, så här är den:

Min tidiga barndom präglades av mardrömmar.

Långa, intensiva, fasansfulla mardrömmar ur vilka jag vaknade upp, kallsvettig och ångestdriven. Jag mindes aldrig drömmarna men jag minns känslan som grep om mitt hjärta som en iskall hand var gång jag vaknade, känslan av ensamhet.

Ensamhet, det var min stora rädsla som barn.

Hur denna rädsla uppstått vet jag inte, min barndom var kantad av trygghet och kärlek.

Men ensamheten jagade mig, och jag visste att en dag skulle jag inte längre kunna fly undan den.

Jag föreställde mig ensamheten som en stor mörk varelse som slukade all kärlek och all glädje som korsade dess väg. Likt ett svart hål, skulle alla vackra känslor sugas in i ensamheten och upplösas.

Jag förstod redan som liten att ensamhet är bland det värsta som kan drabba en människa.

Det är bevisat att nyfödda barn som inte får kärlek och kontakt med andra människor dör.

Övergiven, utan någon att älska, och utan att älskas kan man inte leva.

Mardrömmarna formade min barndom.

Jag blev ett nervöst och ängsligt barn.

Ett barn som fruktade nätterna och spanade om dagarna.

Ensamhet.

Ett ord, en känsla som hela tiden uppfyllde mig.

Jag kunde inte längre glädjas åt min familj, vem säger att jag kommer att ha den kvar?

Jag kunde inte ens njuta av kärleken jag kände i min mors god natt kram, vem sa att hon skulle finnas kvar i mitt liv när jag vaknade?

Ett barn som hela tiden lever med rädsla, vänder sig hela tiden mer och mer inåt.

Jag visste inte om min rädsla för ensamhet var befogad men jag vågade inte chansa på att den inte var det.

Men en sak kunde jag ändå känna en tillit till, jag skulle aldrig bli övergiven av mig själv.

Tänk efter, om jag vaknar om morgonen och mina rop på mor och far inte besvaras, så har jag ju ändå mig själv kvar.

Det var tankarna som flög som oroliga svarta fjärilar i mitt sinne och färgade hela min värld grå och färglös.

Men det inträffade en avgörande händelse på min femårsdag, en händelse som kom att betyda mer för mig än jag förstod där och då. En händelse som fick mig att börja leva igen och känna glädje över min familj och livet i helhet. En händelse som blev min räddning.

Det var om kvällen på min femte födelsedag, jag hade precis krupit ned i sängen.

Min mor smög sig tyst uppför trappan till mitt rum för att inte väcka min far som sov i deras rum, rummet under mitt. Hon gick fram till min säng, satte sig ned vid huvudändan och betraktade mig med sina intelligenta djupblå ögon. Jag mötte hennes blick och genast tårades mina ögon. Jag var blott fem år gammal men rädslan hade redan hunnit ta ett järngrepp om mig och viskade nu i mitt öra att detta var kanske sista gången jag skulle få se min mor.

Sista gången jag skulle få se kärleken i hennes ögon, innan ensamheten hann ikapp mig och ödelade mitt liv och lämnade mig ensam kvar, ensam med endast minnen till sällskap.

Min mor lade märke till tårarna.

Hon tog min hand i sin.

– Beatrice, varför gråter du, mitt barn? Jag vet att du bär en rädsla inom dig, det har jag sett i dina ögon, och… hon tystnade och strök bort en tår som långsamt smekte sig nedför min kind.

Min mor log ett litet leende mot mig och skakade sakta på huvudet.

Hennes mjuka, nougatfärgade hår skimrade som sammetslent guld i skenet av min nattlampa och jag sträckte fram handen och kände på det.

Hon fattade min hand, höll den mellan sina varma händer och fortsatte:

– och jag tror att jag vet vad det är för rädsla du bär på. För när jag var liten hade jag samma rädsla i ögonen, som jag sett i dina. Du är rädd för att bli ensam, eller hur?

Jag nickade bara, det kändes som att jag hade en stor klump i halsen, hur kunde min mor veta det? "Kanske, hon vet det, eftersom ensamheten nu kommit ikapp mig, det här kanske är ett sätt att visa att alla människor bär på en fruktan för ensamhet." Tänkte jag.

- Beatrice mitt hjärta, de flesta människor inser någon gång i livet att de inte är odödliga, och med den vetskapen kommer även insikten om att andra människor inte heller är det.

De flesta får dock inte denna sanning klar för sig i så tidig ålder som du, men när det händer, gammal som ung, så är det en sanning som skrämmer. Därför, min lilla älva, så ska jag visa dig en sak som min mamma visade mig när jag var liten och sanningen smärtade mig.

För du vet Beatrice, det är en sanning man aldrig kan komma ifrån, ingen lever för evigt, någon gång i livet har man inga föräldrar längre att luta sig emot.

Men när den dagen kommer, och då kommer du att vara mycket äldre än du är nu,

är det viktigt att man har en styrka att luta sig mot, i sig själv.

Och jag kan lova dig, Beatrice, att du kommer aldrig att vakna och vara ensam, vi kommer inte bara att försvinna.

Mor log ännu ett leende mot mig, släppte min hand och strök mig över kinden.

- Men nu ska jag visa dig, vad min mamma visade mig. Du är aldrig ensam förstår du, mitt hjärta. Hon vinklade min lampa så att den lyste mot min vägg sedan uppmanade hon mig att ställa mig upp. Jag gjorde som hon sade.

- Beatrice, kolla nu mot väggen, sade hon och gick några steg fram och tillbaka i rummet. Jag såg på väggen och på väggen så såg jag en annan mamma, en mamma som gjorde precis som min, men som fanns i väggen.

- Det är min skugga förstår du, mitt skuggjag och oavsett hur gammal man är har man alltid ett skuggjag.

Jag gick fram och tillbaka över golvet, även jag och se, där på väggen såg jag mitt skuggjag.

En flicka som rörde sig precis som jag. Jag skrattade till och sträckte upp armarna i luften, skuggjaget gjorde likadant. Min mor skrattade till även hon, sedan satte hon sig på min säng och drog ned mig i sitt knä.

- Beatrice, skuggjaget är en del av dig själv, men min mamma lärde mig att när man blir äldre och ens föräldrar inte längre finns kvar så kommer alla skuggjag att mötas. Så då kommer jag och far att promenera där på väggen bredvid ditt skuggjag. Ditt skuggjag kommer dock att vara tydligare än våra men de finns där. Alltså är du aldrig ensam. Min mamma, din mormor alltså, går varje dag med oss i livet och vakar över oss. Ensamhet är en känsla som inte rår på skuggjagen. Beatrice, när du känner rädslan komma smygande, vinka då åt ditt skuggjag så skall du se att hon vinkar tillbaka.

Mor gav mig en kyss i pannan sedan hjälpte hon mig ner i säng, bäddade om mig och log.

- God natt då Beatrice, vi ses imorgon, och jag kan lova dig att när du kommer ner till frukosten kommer du att ha sovit gott hela långa natten, utan rädsla, mor gav mig ännu en kyss på pannan sedan smög hon långsamt ut ur rummet.

Jag låg en stund och funderade över vad min mor sagt, sedan vände jag mig om mot väggen, vinkade lite med ena handen mot mitt skuggjag och sade god natt, och se, hon vinkade tillbaka.