Äntligen var man då klar! :)Jag är väldigt nöjd med min novell...Lägger upp den på bloggen, så att jag kan få lite respons och lite bevis på att jag faktiskt arbetar på mina lektioner... :)                

 Ensam är inte alltid stark.

-         Jag vet att du inte kan föreställa dig hur det är… så snälla, försök inte ens, Ellinor vände sig om så att hon stod med ryggen mot honom.

-         Jag förstår att du känner så just nu, men Ellie, du kan väl åtminstone hjälpa mig att förstå… Jag vill ju hjälpa… Joakims röst dog bort och han slog ut med händerna i en uppgiven gest mot Ellinors bortvända gestalt.

-         Det är ingen idé, låt mig bara vara, gå härifrån, Ellinors svar var knappt hörbart och Joakim gjorde henne tillviljes, med tunga steg som skvallrade om hans motvilja att gå, lämnade han rummet.

Ellinor vände sig om när dörren slog igen, hon tog ett djupt andetag och lät blicken svepa över rummet. Det var ett litet rum, med några få bord och stolar utplacerade.

Rummet andades ensamhet och väggarna viskade om vilsenhet, känslor som Ellie själv levt med i nära sjutton år nu.

”Han kommer aldrig att förstå. Hur ska jag kunna förklara hur det är att växa upp och hela tiden behöva ta hand om sin egen mamma. Det är ingen idé, det kommer aldrig att fungera mellan oss, han kommer att lämna mig så fort han inser sanningen om hur det verkligen är hemma hos mig”, tänkte Ellinor, slog sig ned på en utav stolarna, begravde ansiktet i händerna och grät. Hon bävade för att gå hem. Gå hem till den söta rökiga lukten av marijuana, den där speciella lukten som fastnar i både kläder och möbler. Ellinor hade börjat ha sina kläder i plastpåsar hemma för att inte väcka misstankar i skolan med tanke på lukten. Men det var inte bara lukten hon bävade för, nej, lika mycket var det känslan. Känslan av att det bara är skuggor av människor som bor i deras lägenhet.

Hennes mamma, blek, blåsvart runt de insjukna gröna ögonen. De gröna ögon som bara avspeglar en tomhet. Ellinor hatar de där ögonen, hon kan verkligen föreställa sig att om man någon gång träffar en själlös människa så skulle hennes ögon se ut som hennes mammas, tomma och rödsprängda. Hennes hår, tovigt, trassligt och fett. Ellinor mindes inte när hennes mamma duschat senast. Nej, nu ljög hon, det mindes hon visst, det var den tredje september. Hennes mamma hade återigen försökt att komma på fötter.

Nyduschad, i de nyinköpta kläderna och idel leende hade hon gett Ellinor en kram och lovat att nu skulle allt ordna sig. Hon lämnade sedan lägenheten för att gå på anställningsintervju.

Fem timmar senare hade Ellinor hittat henne i en park, hög som ett hus och med de nya kläderna ned smutsade och trasiga hade hon mött sin dotters blick med en tomhet större än någonsin i de gröna ögonen. Ellinor hade rusat hem igen, kastat sig på sängen och gråtit tills att det inte fanns några tårar kvar att gråta, därefter hade hon somnat.

Mitt i natten vaknade hon av att hennes mamma kom hem igen.

Det var tre månader sedan, och hon hade inte lämnat lägenheten sedan dess. Varje dag när Ellinor kom hem ifrån skolan hittade hon sin mamma påtänd, sittande mitt i kaoset som var deras vardagsrum och hon var aldrig ensam, nej, det satt alltid främmande människor bredvid henne, i soffan och på högar av kläder, bland matrester och haschpipor. Ellinor hatade de där människorna mer än någonting annat, de var ännu mer skuggmänniskor än vad hennes mamma var. Kanske berodde det på att Ellinor ändå tyckte sig minnas en annan mamma, en mamma som funnits när hon var liten, innan hon förvandlades till den här skuggmamman hon var nu, med trassligt hår och marijuana luktande kläder.

De andra människorna hade ingen bakgrund, de var bara vilsna själar fast i ett virrvarr av droghallucinationer som sökte skydd i deras lägenhet. Skydd mot poliser och andra narkomaner som ville åt det de värderade högst i livet, drogerna.

Ellinor rätade på sig, tog ännu ett djupt andetag och torkade bort tårarna ifrån kinderna. Vad var det för mening med att gråta? En tår, tio tårar, tusen tårar, hur många hon än fällde så skulle hennes mamma aldrig bli den mamma hon mindes.

 ”Men det skulle kännas mycket bättre om jag inte var tvungen att bära det här ensam”,ungen att bära det här ensam”,n ngen att bära det här ensam.”  tänkte Ellinor, drog handen genom det tjocka nötbruna håret och med en blick på klockan suckade hon igen. Halv fem. Dags att bege sig hemåt. Hon ställde sig upp, såg ut genom fönstret där vita snöflingor långsamt dalade ner mot marken. ”Tänk att vara en snöflinga, svepa genom luften och sedan tas emot av miljoner andra snöflingor, tänk att aldrig behöva bära den här ensamheten”, tänkte Ellinor och genast dök en bild av Joakims ansikte upp i hennes huvud. Bilden fick Ellinor att sätta sig ned igen.

-         Åh, Joakim… sade hon tyst för sig själv, jag skulle ge vad som helst för att få ligga i din famn och andas i takt med dig… Bara känna värmen ifrån din hud… Ditt lugn… Släppa alla tankar på mamma för en stund… slippa all oro… all rädsla. Ellinor kände hur nya tårar var på väg att leta sig ned för hennes kinder.

-         Joakim… Joakim… Joakim… Men mest skulle jag vilja se in i dina ögon och berätta, berätta hur det verkligen känns… Hon vände ned ansiktet i händerna igen.

-         Gör det då, Ellinor… Ellinor såg upp, rakt in i Joakims varma bruna ögon. 

Han log ett snett leende mot henne och fortsatte:

-         Jag gick, men när jag väl kom hem så insåg jag hur fel det var. Vad det än är du döljer, så vill jag hjälpa dig igenom det, jag… Han avbröt sig och tittade ned i golvet en sekund, när han återigen såg henne i ögonen så såg hon det.

Det hon längtat efter att se i ett par ögon, som riktas mot henne, i hela sitt liv, hon såg kärlek. Hon ställde sig upp, gick fram till honom och lade armarna runt hans hals. Han kramade tillbaka och den kramen värmde mer än någonting annat hon någonsin känt. Äntligen kunde hon berätta. Länge efter att hon berättat klart stod de där med armarna runt varandra och bara andades. När han slutligen släppte henne, tog han hennes hand, blickade mot dörren, och sade:

-         Ellie, nu går vi, det är dags att du pratar med din mamma.

-         Men jag… Ellie såg på honom med rädsla och motvilja blandad i sina vackra ögon. Motvilja för att behöva gå hem, och rädsla för att behöva möta sin mamma.

-         Sch… Jag följer med dig, sade Joakim och tryckte en kyss mot hennes panna. Jag går aldrig ifrån dig mer.

Tillsammans lämnade de sedan rummet.

Om man sett ut genom fönstret så hade man genom snöflingorna kunnat urskilja två unga människor gående mot fortsättningen på livet, tillsammans.

 

Helene

18 september 2008 10:16

Den är jättebra, men det vet du att jag tycker :)

http://bokprojekt.bloggagratis.se

 

Sandra

29 september 2008 23:07

Skriver du någon gång en bok så kan jag lova att jag läser den! ;) Toppen!

http://luckysaturdayy.blogg.se

 

Felicia

5 november 2010 18:47

wow!!!!!
Gu vad bra du skriver!!!!
Jag e helt rörd

 

Martin

13 december 2015 14:46

"...när han återigen såg henne i ögonen så såg hon det.
Det hon längtat efter att se i ett par ögon, som riktas mot henne, i hela sitt liv, hon såg kärlek."

Det fick mig att rysa! Du är fantastisk på att skriva så en blir berörd.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Att våga   Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla, men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.   Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.   Jag har försökt skriva om detta...

    Ordlös    Orden försvann. Jag vet inte vart de tog vägen. Men de lämnade mig.   Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret. Men jag vet inte hur jag känner.   Jag vet inte vilka ord jag...

        Det är mörkt i rummet. Jag lyssnar till dina andetag.   De är djupa och lugna.   Jag märker att jag andas i takt med dig. Min blick smeker sig över din profil     Det gör ont. Mitt hjärta värker. Jag visste inte...

      Jag vet vart den sitter.Känslan.Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.Den tar plats.Men samtidigt är den så liten.Jag...

  Jag tecknar cirklar. På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol. Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.   Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig. Att jag håller dig utanför samti...