Jag står naken i rummet och betraktar min spegelbild.

Jag låter blicken glida över min bleka, seniga kropp utan att döma och utan att försköna.

Centimeter för centimeter smeker sig min blick vidare över min kropp;

Den långa smäckra halsen, de framträdande sårbara nyckelbenen, de nästan obefintliga brösten, de smala armarna, magens lite runda utbuktning, den lilla triangeln av mörkt hår, de starka låren, vaderna för att slutligen stanna vid mina fötter. Jag räknar varje tå tyst för mig själv. Jag vet redan att jag har tio tår, men min noggranna granskning av mig själv låter sig ta tid och jag stannar vid varje tå.

Varje del av min kropp är lika viktig, om någon del av den skulle försvinna skulle jag inte längre vara jag, inte fullt ut. Utan mina sneda stortår, min raka näsa, långa röda hår och små bröst, skulle jag inte längre vara jag, Holly.

Jag lutar mig fram och möter min blick i spegeln.

De gröna djupa ögonen ser allvarligt tillbaka på mig.

Jag lutar mig tillbaka igen och ler.

Det är ett osäkert leende jag ser i spegeln, ett misslyckat försök att visa en känsla jag inte känner.

"Vad har jag att le åt?" tänker jag och inser genast att svaret är ganska enkelt. Inget.

Jag vänder mig om, vänder blicken mot fönstret och ser solstrålar sila in genom persiennerna, som är neddragna men inte vinklade.

Jag sträcker ut handen och en solstråle landar på den.

Jag ser på den lilla smala springa ljus som korsar vägen över min hand och plösligt slår det mig att jag inte varit ute på över fem dagar.

Fem dagar utan solsken det är lång tid det.

Jag vänder blicken mot spegeln och mig själv igen.

- Hej Holly, säger jag till mig själv och drar handen genom håret.

Flickan i spegeln gör likadant, men hon svarar inte. Hon förblir tyst.

Jag suckar och håller mina armar tätt intill sidorna.

Mina ögon fortsätter sin vandring men nu nerifrån och upp.

Vid magen stannar de och med sorg i hjärtat så minns jag.

Det var en vecka sedan ungefär.

En vecka sedan det lilla barnet inuti min mage bestämde sig för att inte bli född.

En vecka sedan min kropp stötte bort det vackraste som någonsin hänt mig.

En vecka sedan mitt missfall.

En vecka.

Barnet hade redan hunnit bli fyra månader, och fått ett namn. Ida.

Ja, Ida skulle hon heta, min vackra förstfödda dotter.

Innan ödet grep in och tog tillbaka henne till änglarna.

Läkarna kunde inte begripa vad som hänt, de första tre månaderna är ju kända för att vara osäkra, men den fjärde?

- Jag förstår inte, Holly, du har ju gjort allt precis som du ska, ätit rätt och tagit hand om dig, jag förstår inte hur detta kunde ske. Men ibland vill det sig helt enkelt inte, oavsett hur mycket man vill. Men jag kan lova dig att bara för att det slutade såhär olyckligt denna gång är det inget som säger att du inte kan få barn. Du kommer att kunna bli mamma, bara inte till det barn du älskat i fyra månader.

Det där sista sa de faktiskt inte. Jo, det där om att bli mamma, men inte det där om älskat barn i fyra månader. Men det var ju precis så det var, det var Ida jag väntat på, inte något annat barn. Självklart ville jag ha barn, jag tänkte inte leva barnlös bara för att min vackra dotter togs ifrån mig, men jag behövde sörja. Ida behövde få sörjas. Det förstod inte läkarna.

Jag vänder upp blicken och möter mina ögon igen. Den gröna färgen tyckts klarare genom tårarna.

Tjugotre år är jag och redan har jag sörjt ett barn.

Det är någonting som är så orättvist med det.

Men inte bara för min skull, utan för Idas.

Aldrig fick min dotter se solensglittrande strålar, höra ljudet av min röst, känna värmen i en kram, äta en glass, känna kittlandet i magen när hon gungar, dricka saft, lära sig att simma, uppleva sin barndom...

Hon fick inte ens uppleva känslan av att andas.

Aldrig kommer hon att få växa upp och en dag få vara med om det mirakel jag fick ta del av i fyra månader.

Miraklet att ha en liten, liten människa i sin livmoder.

Ett litet, litet barn som växer och väcker en kärlek i bröstet som är starkare än någonting annat.

Aldrig kommer hon att få leva...

Aldrig.

Tårarna smeker sig ned för mina kinder, faller och landar på det kalla trägolvet under mina fötter.

Jag ser ned i golvet, ser hur de små dropparna långsamt torkas upp av träet.

Jag vänder min blick mot spegeln och möter mina ögon.

Den gröna färgen får mig att minnas känslan av att gå över lent sommargräs med nakna fötter...

Inte heller det kommer min dotter att få uppleva.

Min blick smeker sig över mitt ansikte.

Ned över min hals och stannar vid min bröstkorg.

Jag ser hur den höjs och sänks i takt med mina andetag.

Min dotter fick inte ens uppleva känslan av att andas.

Hon fick aldrig leva.

Men jag lever.

Jag finns.

Nu.

Här.

I min kropp slår mitt hjärta, men mer än vartannat slag slår för Ida.

Jag undrar om hon skulle fått samma nyans av rött i sitt hår som jag har.

Jag undrar om hennes ögon skulle vara lika klart gröna.

Jag undrar hur ljudet av hennes skratt skulle låtit.

Jag undrar om hennes första ord skulle varit mamma.

Jag undrar vilken av de nallar,jag redan köpt och satt ned i den lilla spjälsängen i mitt sovrum, som skulle blivit hennes favorit.

Jag undrar om hon skulle insett miraklet av att andas.

Min dotter, min Ida.

Aldrig kommer jag att glömma.

Aldrig kommer du att försvinna ifrån mig.

Du finns i alla mina andetag.