Bara Jag

Tårarna vill inte sluta att falla.

Smärtan ger inte vika.

Mina ögon är rödkantade av gråt.

Men jag kunde inte bry mig mindre.

Det gör så ont.

Det gör så jävla ont.

På ett sätt är detta precis det jag vill.

Men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.

Jag kan inte tänka mig en dag

eller en natt

utan dig.

Om du inte fanns, vem vore jag då?

Jag har alltid vandrat hand i hand med kärleken.

Nu står jag plötsligt med handen i fickan.

Det känns tomt.

Tomt och stort.

Svart.

Det svartnar för mina ögon.

Ensamhet.

Är det bättre att leva i ensamhet än ovisshet?

Kanske, men det gör så ont.

Det finns ett val i tveksamhet.

Ensamhet är definitivt.

När jag blundar ser jag dina blåa ögon.

Lugnet sänker sig över mig.

Tills jag öppnar mina ögon igen.

Då är den där.

Avgrunden.

Jag kan inte andas.

Det enda jag hör är ditt namn.

När jag ser mig om för att se vart ljudet kommer ifrån, inser jag att det är jag som viskar.

Gång på gång.

Hur kan detta ens vara i närheten av verklighet?

Hur kan världen vara en sådan mörk och kall plats?

Avgrund.

Hur ska jag kunna leva utan dina andetag, utan dina varma händer som söker mig i natten?

Hur ska jag kunna andas, när tårarna rinner nedför mina kinder.. in i min mun och hotar att dränka mig..

Jag tänker tillbaka på kärlekar jag lämnat.

Jag överlevde.

Varför skulle jag inte överleva även denna?

Mina ögon förblir öppna.

Öppna mot världen.

Kanske innebär detta, endast att jag måste lära mig att leva med mig själv?

För utan mig, skulle jag aldrig överleva.

Men just nu känns det omöjligt att göra det utan dig.

En dag kan jag kanske se tillbaka på det här, känna hur hjärtat fortfarande slår.

Men just nu, kännes det bara omöjligt.

Jag tar ett andetag.

Luften är iskall, den klöser mot mina lungor.

Min kropp gör uppror.

Jag gråter, kämpar, viskar och förlåter.

Varför måste allt förändras?

Jag ville bara leva med kärleken.

Jag ville bara vandra, hand i hand med kärleken.

Men verkligheten kom ikapp.

Så nu står jag här.

I mörkret, med rödkantade ögon och en smärta som kväver.

Ensam.

Men jag har alltid mig själv.

Jag måste våga.

Jag blundar, frammanar mina egna ögon.

Möter mig själv och tar ett kliv.

Ett kliv ensam.

Ett kliv utan kärleken.

Ett kliv mot min rädsla men också mot min räddning.

Nu är det bara jag.